Race Report Worlds Deepest Marathon [English version]

[Svenska versionen av Race Reporten läser ni här: Race Report Svenska ]

All non-selfie photos are credit to becomingX and Sam McElwee.

Where do I even begin with this event? This is a race report, so I’ll focus on the race itself, but I must acknowledge the incredible work done by the organization at the Boliden Garpenberg mine to make this happen—and in such a way! Hats off, it was insanely well-organized in such a complex environment with so many people. And the mine operations were running as usual during the race! Wow!

Before the Race

We stayed at a hotel near Arlanda, and the night before there was a dinner buffet. I was feeling good and managed to eat a proper pasta meal. I figured I’d eat well since I probably wouldn’t be able to eat breakfast that early on race day.

The morning was rough. I woke up around 3:00 AM due to nerves, even though my alarm was set for 4:40 AM (bus departure at 5:45). I had a pounding headache. My son Sam had been home earlier in the week with a headache, so I was terrified I’d caught the same bug. I drank water, took painkillers (paracetamol), and tried to rest upright. Eventually, I had to throw up the pasta from the night before—nerves and a full stomach don’t mix well.

I was in bad shape. I walked very slowly to breakfast (which is very unlike me). I managed to eat a few pieces of fruit and pineapple, packed my gear, and headed to the bus.

The two-hour bus ride was mostly spent in a semi-sleepy, anxious state. But once we arrived and I met all the cheerful people in Garpenberg, I started feeling better and could drink some sports drink.

We had safety briefings and a logistics plan to get everyone down to about 1300 meters underground (1120 meters below sea level). First, a 1054-meter elevator ride (3 minutes), then a car ride for the last 300 meters. Everything ran smoothly!

Race Setup

It was a relief to finally reach my station and organize my energy supplies. I had extra batteries, salt, electrolytes, and took two more painkillers before the start

My energy plan is described in a earlier post, (in swedish, use an LMM if interested): 

Energiplan Marathon

I had printed out Excel tables with lap times and pace calculations—since GPS doesn’t work underground. But it turned out that lap times and pace were displayed on a big screen at the finish line, so I didn’t use my lists. That became a challenge later.

My goal was 3:30, but I had been dreaming of pushing for 3:15 (4:37 min/km) if things went well.

The course was a 1.92 km stretch run back and forth 11 times. It had a 2% incline, about 40 meters of elevation gain per lap = 400 meters total. Constant up and down. It was 24°C with 72% humidity—pretty moist! (Garmin showed 27°C, but who knows how accurate that is.)

Start

Just before the start, they played a video with greetings from loved ones—very touching, but hard to absorb five minutes before the race. I chatted with others at the front about their target times—most were aiming for 3:15–3:30, same as me.

The race started. I didn’t chase the fastest runners but kept to around 4:30–4:40 min/km for the first lap. It felt good, though my heart rate was high (165 bpm).

irst lap: 4:38 min/km—perfect for a 3:15 pace. I ran alone but could still see the runners ahead. Only about five times during the race was I completely alone in the dark. Usually, you’d see lights or the turnaround point.

Second lap: 4:42 pace. Still steady. The first laps felt easy, legs were fine, heart rate high but manageable. Everyone was cheerful and cheering in the tunnel.

Soon I started lapping slower runners, which made it hard to track placement. You couldn’t tell if you were overtaking someone or lapping them.

First hour: average heart rate 163 bpm. Lap times slowly dropped. I later realized the pace shown on the screen was average pace—not lap pace! So I was running slower than I thought. A drop from 4:43 to 4:49 meant the last lap was much slower, maybe 5:10.

This gave me a false sense of security. It’s really hard to maintain a stable pace by feel alone, especially as a marathon newbie. I usually rely heavily on my watch during training.

The heat wasn’t as bad as expected. The tunnel had some airflow, and sweat didn’t pour into my eyes. The helmet was damp but didn’t bother me.

Mid-race

Around halfway (21 km), I started feeling slight cramps in my calves. Nothing serious. Legs felt fine, but I was getting tired. Five laps to go felt long.

I stuck to my energy plan: switching soft bottles (150 ml, 35g carbs) every lap. It took longer and longer to finish each bottle. Eventually, I barely finished one per lap.

Heart rate dropped to 155 bpm. I couldn’t push harder—or didn’t want to. I realized 3:15 was out of reach, so I settled for something between 3:21 and 3:24. Not ideal, but fatigue convinced me.

I didn’t manage to take extra fluids or gels, so I only drank 1.2 liters total. That’s about 80g carbs/hour. I did take an extra salt tablet, which helped me drink faster.

Between 20–30 km were tough mentally. Too far to push hard, fearing cramps. After 8 laps, with 3 to go (11 km), the fog lifted. That felt doable no matter what!

Average pace had dropped to 4:55. During lap 9, I realized 3:30 wasn’t guaranteed anymore! I had several laps slower than 5:00, which I hadn’t expected.

With 2 laps (8 km) left, I picked up the pace. It was motivating to chase a time instead of just surviving. I pushed hard on the second-to-last lap and gave it everything on the final lap.

I calculated at each km marker how many minutes I had left if I ran at 5:00 pace. It was tight! My calves were cramping constantly, but I could still run—just not fast.

I was sure I was running at least 4:30 pace, maybe faster. Heart rate hit 175–180 bpm. When I saw the finish line, I had 2 minutes left to hit 3:30. It was the closest thing to a sprint after a marathon.

I finished in 3:29:19! Placed 4th. You can see my finish on Instagram—my legs were jelly Instagram målgång

Fun fact

My son Sam made me go viral on a famous streamer’s livestream from the event! He wrote in the chat to watch for his dad (me), and the streamer Seepekay followed my story during the race and featured me in the broadcast.

Post-race thoughts

Beforehand, I’d have been disappointed with 3:29, but afterward I’m proud. I had to fight hard for it.

Winner: James Mason at 3:17:50. Mika was the top Boliden runner—great that Glencore didn’t take the top two spots. I think I was the fastest first-time marathoner—always something!

I spoke with the winner, an experienced marathoner with a PB of 2:31. He said he could’ve run under 3 hours above ground that day. That meant a lot—it suggests I might’ve been capable of 3:10–3:15 under normal conditions. 400 meters of elevation is a lot compared to a city marathon.

Not seeing pace was tough. With GPS, I’d never have let my pace drop below 5:00. It might’ve been a more even race. Funny thing: on the last lap, I thought I was running 4:30, but it was actually 4:58 😂😂

Almost everyone finished, so it looks like I’ll get a Guinness World Record on my résumé!

Definitely the most epic medal I’ve ever received! Garpenberg even mounted a metal piece on a drill core—so I got to take home a piece of the mine!

One sponsor printed numbered silver coins—I traded to get the one matching my bib number.

When I took off my shoes, my sock was bloody from a burst blister on my big toe. Didn’t feel it during the race—thankfully!

Analysis

Most interesting data: lap pace. First 21 km were solid. Then a big drop in motivation and pace between km 20–34. That’s why 4:58 felt fast at the end—after running as slow as 5:17 on lap 9!

Lots of time in heart rate zone 4. The pulse curve shows the same dip as the pace chart—fatigue in the second half.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race Report Worlds Deepest Marathon [Svensk version]

[English version of the race report: Race report English]

-------

Alla icke-selfiebilder tackar vi becomingX och Sam McElwee för!

Då hade man brännt av sin första maraton och med vilken inramning, eller nedgrävning?

Var ska jag börja med detta event? Detta är ju en race report så jag ska fokusera på själva tävlingen, men det måste sägas vilket enormt arbete organisationen i gruvan i Boliden Garpenberg gjort för att kunna genomföra detta, och på detta sätt! Hatt av, helt sjukt uppstyrt och i en så komplex miljö med så många människor. Förstå att verksamheten i gruvan pågick samtidigt, det var ett helt vanlig skift där de producerade som vanligt! Wow!

Inför 

Vi sov på hotell vid Arlanda och på kvällen innan var det middagsbuffé. Jag var, just då, i bra skick och kunde äta ordentligt med pasta. Tänkte jag passar på att äta ordentligt för jag kommer säkert inte kunna äta frukost så tidigt på tävlingsdagen ändå. 

Jag hade en riktigt tuff morgon som jag själv tycker känns lite som ursäkter redan innan start, men jag vill ändå berätta om det för det sätter kontexten till hur jag senare resonerar under loppet. 

På morgonen skulle bussen avgå kl 05:45 så jag hade klockan ställd på 04:40, men hade tyvärr börjar vakna av nerver redan kring 03:00. Jag hade då jag vaknade en kraftig huvudvärk. Sam, min son, hade varit hemma från skolan i början av veckan med just huvudvärk så jag var livrädd att det var samma förkylning som nu slog mig. Jag drack 2 glas vatten och tog 2 alvedon, sen fick jag bygga upp kuddarna lite så jag inte låg platt på rygg. Kunde inte sova mer, men låg och orosvred mig som inte är ovanligt innan större tävlingar för mig. Efter en stund blev det dock uppenbart att det var mer än huvudet som ville säga ifrån. Jag fick ta mig till toan för att spy upp pastan från kvällen innan... Jag borde ha tänkt på att kroppen på morgonen skulle ha alla nerver på och att full mage sällan är bra! Det är inte ovanlig att jag kan spy innan race, men de brukar vara under uppvärmningen just innan, och inte lika mycket.

Ja, jag var riktigt dåligt skick på morgonen faktiskt. Jag fick gå riktigt sakta bort mot frukosten. (De som känner mig vet att jag går aldrig sakta!) Tog lite fruktbitar och annanasskivor och åt några stycken men inte mer. Sen tillbaka till rummet och packa med grejerna och så mot bussen. 

Bussresan tar 2 timmar och det var väl mest en orolig väntan i halvslumrande tillstånd. Väl framme och träffa alla glada mäniskor i Garpenberg började det kännas bättre. Jag kunde börja dricka lite sportdryck. 

Vi fick säkerhetsgenomgångar och logistikplanen för hur alla skulle ta sig till ca 1300 meter under mark (1120 meter under havsytan). Först hiss 1054 meter (3 minuter) och sedan bil sista 300 höjdmetrarna. De flöt på så bra!

Det var jätteskönt att äntligen komma fram till min station och få lägga i ordning min energi.

Min energiplan beskrev jag i ett tidigare inlägg som man kan läsa här: 

Energiplan Marathon

Jag hade dessutom extrabatterier, salt, elektrolyter m.m! Jag tog ytterligare 2 alvedon just innan start för att slippa huvudvärken.

Jag hade också, som man kan se i bilden ovan, skrivit ut mina exceltabeller med varvtider och vilket tempo varvtider skulle motsvara - eftersom man inte har någon GPS. Men, det visade sig att tider, varv och pace skulle visas på en storbilds-TV vid målet. Så jag struntade i att använda mina listor, men jag återkommer till detta, som faktiskt blev en utmaning. 

Bara för att påminna om hur jag resonerat kring måltid så har jag haft 3.30 som en absolut mål som jag bara måste fixa medan jag grubblat hur mkt högre jag skulle kunna våga att pusha för. Men hade väl landat att i 3:15 (4:37 min/km) hade varit roligt att sätta - så om de fanns i räckhåll efter en del av loppet kunde man gå för det.

Banan består i en sträcka på 1.92 km som man springer fram och tillbaka 11 gånger, varv. Den stiger 2% så ungefär 40 höjdmeter per varv = 400 hm. Så man springer upp och ned om vart annat hela tiden. Just det, det var 24 grader varmt enligt uppgift och 72% luftfuktighet, så ganska moist! (Garmin visade 27 grader, men jag vet inte hur bra den är på det.)

Start

Precis innan start så spelade de upp en film från alla anhöriga som skickat hälsningar - det var en fin film, men lite svårt ta in den just då 5 minuter innan start. Jag sonderade med de andra som ställt sig längst fram kring vilka tider de hade som mål att gå för, de flesta pratade om 3:15-3:30 vilket ju var precis mitt range också. 

Starten gick och vi drog iväg. 

Vi var några som drog iväg och jag vågade inte riktigt hänga med de snabbaste från start utan lät de sakta sakta glida iväg, jag ville hålla mig kring max 4:30 min/km, men gärna 4:40 första varvet. 

Det kändes bra och obesvärat första varvet, pulsen var dock rätt hög upp mot 165 slag. 

Vid första varvningen hade jag 4:38 min/km och jag tänkte perfekt - exakt 3:15 h pace! Körde på och blev ensam men så snabbt försvann inte de framför utan jag såg dem hela tiden en bit fram och sedan när man vände så möte man hela tiden någon. Det var kanske 5 tillfällen under hela loppet där jag var helt själv i mörkret och inte såg någon annan. För oftast vid längre raksträcka så man alltid några lampor eller vändpunkten eller så. 

Det andra varvet visade varv-pacen 4:42 tror jag. Och jag tänkte det är lugnt jag ligger stadig i den här farten. De första varven var ju inte svåra kändes inget i benen och pulsen var visserligen hög, men det gick bra. Alla var glada och hejade när man möttes i tunneln. Eftersom det är så korta varv tog det inte länge förrän jag började komma ikapp och varva de långsammaste, vid det laget blev det väldigt svårt att hålla reda på placeringen, eftersom man såg inte skillnad om man varvade någon eller sprang om någon framför som kroknat. 

Första timmen hade jag en snittpuls på 163 men varvtiderna föll sakta och blev lite lägre för varje varv. Jag förstod det först senare att pacen på tavlan var inte varvtempo utan det var total snittempo! Så jag sprang hela tiden lite långsammare än jag trodde! Om snittet hoppade från 4:43 till 4:49 betydde ju det att jag sprungit senaste varvet på mycket långsammare än 4:49, kanske 5:10 (eftersom 1 varv får mindre och mindre effekt på snittet). 

Detta lurade in mig i lite falsk trygghet att tempot var okej. Och det visar sig det är jättesvårt(!) att baserat på känsla hålla ett stabilt tempo när man är ovan maraton löpare. När jag tränar går jag väldigt hårt på klockan och tittar väldigt ofta på tempot och korrigerar farten. Här var det 4 km innan man fick facit på tempot. Dessutom hälften uppför och hälften nedför, vilket gör att man inte kunde ha jämnt tempo heller utan behöver pinna på rätt bra utför.

Värmen var inte så besvärlig som jag hade räknat med, det var ju varmt men ute i tunneln så fläktade de ändå lite och det blev aldrig så svetten bara rann i ögonen. Kudden i hjälmen var rätt blöt dock märke man då man rättade till hjälmen och fick en svettdusch i ansiktet. Hjälmen för övrigt funkade jättebra, satt bra hela tiden och upplevdes inte störande, än om de såklart är sämre än att vara utan den.

Säg i mitten av loppet vaggades jag in ett lite mer lunk-tempo. Fram till halvvägs, 21 km, hade jag egentligen inte känt något alls i benen - hur bra som helst. Bara att det var jobbigt centralt med orken. Kring halvvägs började jag känna lite kramphygg i vaderna, men inget allvarligt. Halvvägs var skönt, men samtidigt kändes det vääldigt långt med 5 varv upp till vändingen kvar! Varven gick långsamt nu mentalt. 

Jag höll min energiplan så här långt, växlade soft bottle (150 ml och 35 gram carbs) varje varv och drack upp den under varvet. Det tog längre och längre tid att dricka upp hela. Tillslut han jag just precis dricka upp den till varvningen. 

Pulsen hade nu börjat sjunka ner mot 155, jag kände att jag inte riktigt orkade driva på. Eller kanske jag orkat men jag hittade ingen vilja att göra det. Jag hade ju tillslut räknat ut att det var snittet på pacen och att 3:15 var kört för länge sedan. Så nu tänkte jag att de inte spelar så stor roll om det blir 3:21 eller 3:24. Dumt, men så var det tröttheten övertalar mig. 

Jag fick inte riktigt i mig all energi på slutet, och kunde aldrig ta någon extra vätska utöver mina soft bottles. Så totalt drack jag bara 1.2 liter. Kanske lite lågt. Energin blir därmed också "bara" 80 gram/timme, eftersom jag inte fick mig de gels jag skulle ta utöver sportdrycken. Jag tog dock någon extra salttablett ett varv och de var bra för det gjorde att jag verkligen ville dricka upp min soft bottle snabbt. 

Där mellan 20-30 km var de några riktigt sega varv för det var så långt kvar att man våga inte riktigt gå på heller med risk att totalt krampa ihop mot slutet. När jag hade gjort 8 varv och kom in på 3 varv kvar då var de som att dimman lättade, 3 varv är kring 11 km och de känns som man fixar oavsett vad!

Snittet hade sjunkt ner mot 4:55 och under de 9:e varvet började jag räkna lite kilometertider och insåg att 3:30 inte var självklart längre! Jag måste ha haft flera varv under 5:00 fart, det hade jag aldrig tänkt skulle ske innan! När jag kom in med 2 varv kvar,  8 km, började jag skruva upp farten rejält! Jag tryckte nu på igen. Det var lite roligt på ett sätt för det var motiverande att försöka nå en tid istället för att bara överleva. Så näst sista varvet tryckte jag på och sista varvet så verkligen laddade jag de jag orkade. Jag räknade vid varje kilometer-markering hur många minuter jag hade tillbaka om jag sprang i 5:00 fart. Och det var hela tiden på gränsen! Mina vader var nu i mer eller mindre kramp hela tiden, de nöp och högg frisk, men gick ändå att springa, men knappast snabbt.

Jag var säker att jag nu sprang minst 4:30, kanske snabbare, och att de skulle skapa marginal. Pulsen var nu 175 och var uppe och toppade på 180. När jag såg målet hade jag bara 2 minuter kvar till 3:30 och det var en bit genom tunneln kvar. Det var så nära en spurt man kan komma efter ett maraton. Jag lyckades i alla fall komma in på 3:29:19 tillslut! Jag blev 4:a, se resultat nedan.

Man kan faktiskt se min målgång i en klipp på min Instagram målgång. Där ser man verkligen att benen är helt gelé! 

Hela historien om streamen är väldigt rolig där Sam min son gjorde mig viral på en känd streamers livestream från eventet! Man måste nästan se klippen för att förstå - kortfattat så skrev Sam i streamen att hålla utkik efter sin pappa, mig. Det blev sedan en story som Seepekay, streamern, följde under eventen och sedan tog med mig i "sändningen".

Tillbaka till racet: Innan hade jag nog varit missnöjd med tiden, men efteråt är jag ändå nöjd att jag fixade det. Hade jag varit under 3:30 hade jag varit besviken och jag fick ju verkligen slita för att nå det på slutet. 

Här är resultatlistan där vinnare var James Mason på 3:17:50 och 2 till kring 3:21. Mika blev första Boliden och skönt att han klämde in sig där så inte Glencore (stort internationellt gruvbolag) tog topp 2. Jag tror nog jag var först av dem som sprang sitt första maraton, alltid något :) 

Jag pratade ganska mycket med vinnaren som en erfaren maratonlöpare som sprungit Amsterdam, London, Berlin m.m. Hans PB var 2:31, även om de var ett tag sedan. Dessutom utvald från Glencore (Gruvbolag, 150 000 anställda) för att kunna vinna loppet ;) Han sa något som jag verkligen blev glad att höra, nämligen att han var rätt säker att om det varit ovan jord hade han gjort en mara en bit under 3 timmar idag! Det var ju stort för mig att höra från en med så mycket erfarenhet - eftersom det betyder att jag (kanske) inte var sämre än jag trodde utan att kanske 3:10-3:15 hade varit görbart under normala förutsättningar. 400 hm är också rätt mycket jämfört med en normal "stadsmara".

Sen tror jag det där med att inte se pacen - Hade jag haft GPS så hade jag nog aldrig låtit farten gå under 5:00, jag hade i alla fall försökt och de kanske blivit en lite jämnare resa att ligga kring den farten istället för att behöva öka på slutet. Men det var ju också komiskt att se - sista varvet där jag trodde jag sprang 4:30, så sprang jag i snitt 4:58 😂😂

Nästan alla tog sig i mål också så det verkar som jag kommer få en Guinness rekord till meritlistan!

Utan tvekan den mäktigast medaljen jag fått! Dessutom hade Garpenberg tryck en metall fäst på en borrkärna så man fick med sig en bit av Garpenbergs gruva hem!

Utöver detta var det någon av sponsorerna som tryckt upp numrerade silvermynt! Jag bytte till mig så mitt nummer motsvarade mit startnummer. 

När jag tog av mig skorna såg jag att socken var helt blodig, jag hade en blåsa som spruckit på stortån. Det var inget jag känt under loppet så det var ju tur. 

Analys

Den mest intressanta datan är varv-tempot enligt mig. Man ser att första 21 km håller jag farten helt OK. Men sedan de mörka kilometrarna mellan 20-34 så tappar jag ganska mycket tid varje varvm riktigt drop off I motivation. Det är den relativa farten som gör att jag på slutet tror att jag springer snabbt. Eftersom jag sprang så sakta som 5:17 på 9:e varvet så känns plötsligt 4:58 snabbt, särskilt när benen krampar rejält hela tiden!  

Rätt mycket tid i pulszon 4, och man kan i pulskurvan nedanför se samma sak som i tempo-staplarna ovan, svackan i andra delen.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: