Nu har det blivit dags för en av höjdpunkterna för tävlingssäsongen, äntligen få testa banorna i Falun. På lördagen är det Lugnet XCO som körs på de nybyggda banorna. Sedan på söndagen kör jag också Långa Lugnet.
Det ska bli mycket intressant att testa hur kroppen reagerar på tävlingar två dagar i rad. Det är tur att XCO är först för man blir inte lika "dränerad" energimässigt av ett kort och och hårt race. Det borde finnas kvar en hel del till söndagen, men det återstår väl att se.
Team CKCK från racet i Uppsala.
Förra veckan tränade jag på bra med mycket intensitet på stig, vilken behövs så här i början av året. Sen också årets första långa pass över 4 h i helgen.
Idag onsdag var tanken, som vanligt, att köra ett hårdare tömningspass. Men jag har nu sedan måndag dragit med milda förkylningssymtom. Lite ont i halsen, lite rosslig, lite tröttare än vanligt. Jag tränade ändå i måndags och körde 3 intervaller på min favoritstig i hela Skellefteå, Kanalstigen. I fjol låg min tävlingsfart längs stigen kring 7:20 och mitt KOM är 6:47. Nu i måndags körde jag på 7:03, 7:07 och 6:47. Jag hade ingen fin känsla då de kändes som toppeffekten var något strypt för de kortare backarna. Men det var ju ändå rätt stabila tider, detta var med mössa och långtights och hela munderingen. Jag är rätt trygg i att jag putsar KOMet senare i sommar. Men den här lätta förkylningen jag nu misstänker att jag dras med (Sam har varit förkyld i 2 veckor) är lurig. Det påminner samtidigt om de känningar av pollen jag haft av och till. Så jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Framförallt är jag osäker på om jag ska köra ett hårt och långt pass ikväll eller om jag ska ta det lite lugnare och hoppas kroppen hinner komma igen till helgen. Jag var i grymt fin form i Uppsala och det vore verkligen roligt om jag kunde få samma känsla nu. Det värsta är nästan om man är lite sådär 80% så man ändå kan köra men inte göra sig rättvisa. Nog för att jag ofta nojjar inför race, men det här är jag relativt säker är något fysilogiskt, pollen eller lätt förkylning.
Vi åker mot Falun redan torsdagmorgon och tar med mina föräldrar så det blir som en minisemester för familjen. Pappa ska också köra loppet på söndagen. På fredagen är tanken att reka XCO banan.
Sen var de ju det här med däck, jag har beställt Racing Ralph att ha fram (och bak har jag redan), men det är oklart om de hinner komma. De var i Umeå igårkväll så det är verkligen att singla slant. Men det finns några plan B, så ja gfår se hur jag ska göra. Håller tummarna att dde kommer så kan jag byta ikväll.
Nu har jag bytt bort mina slitna RaceKing-däck från cykeln. Jag körde med förra årets däck nu i början av året när man ändå gnetar mycket asfalt och grusvägar. Nu har jag satt på de nya versionerna Racing Ralph och Racing Ray!
Inlägget innehåller annonslänkar för wiggle, tooorch och cykloteket.
Jag har tidigare skrivit en genomgång av min upplevelse av skillnaden mellan Rocket Ron och RaceKing i inlägget RaceKing vs Rocket Ron/Racing Ralph. Racing Ray är en nytt specifikt framdäck som är relativt aggressivt. Efter att kört några tekniska rundor kan jag bekräfta att det är grymt bra grep, gick fint att ladda hårt i kurvorna! Däremot ska de inte rulla lika lätt som några av de andra däcken jag funderar på, inget jag upplevde direkt men inte svårt tro med det mönstret.
Däckval!
Kommande helg är det Lugnet XCO på lördagen och Långa Lugnet på söndagen. Jag kommer inte stansa om däcken mellan racen utan vill köra med samma setup för båda. Annars för enbart XCO hade jag kunnat tänka mig Ray som framdäck. Men är banan helt torr så är det nästan onödigt med ett så aggressivt däck. Särskilt med tanke på att jag ska köra Långa Lugnet på samma däck dagen efter.
Jag funderar på 2 varianter:
Racing Ralph fram och bak
Ralph rullar bättre än Ray och funkar kanon som all around-däck.
Racing Ralph bak och Rocket Ron fram
Klassisk kombo och jag tror Ron ska rulla något lättare än Ray.
Jag har inte hittat någon test av rollmotståndet som inkluderar nya Racing Ralph och Racing Ray tyvärr. Men enligt Schwalbes egen gradering så ska Racing Ralph rulla lättare än både Ray och Ron, slagen bara av Thunder Burt.
Nya Racing Ray och Racing Ralph
Tänker man ändå längre än helgens tävlingar så finns ju också andra lättåkta banor som tex Kraftloppet i Skellefteå och Cykelvasan förstås. RaceKing är ju ett väldigt lättrullande alternativ men fram kommer jag inte sätta RaceKing (wiggle) igen. Det är så otryggt i kurvorna. Det känns fel på något vis att blanda olika märken på däcken fram och bak. Men rent funktionellt känns det som RaceKing bak och Racing Ralph fram vore en rätt bra snabb långloppssetup. Annars är de väl några andra möjligheter jag funderar på
RaceKing bak, Rocket Ron fram
För något bättre grepp fram
Maxxis Aspen fram och bak
Aldrig testat Maxxis och detta däck verkar också väldigt lättrullat men med lite större sidodubbar.
Sist jag punkade med Thunder Burt ifjol så sa jag aldrig mer. Men det var i en stenig hopplinje, på Cykelvasan borde man inte få genomslag i all fall. Risken där är väl att däcksidan skärs upp eller att man kör hål på en vass sten. Emil Lindgren körde precis setup nr 3 från ovan på Pearl Izumi MTB. Sen känns det som jag fram mot vasan kommer testa Maxxis Aspen också, det känns som en bra alternativ där.
Det handlar på sin höjd om några enstaka watt så man kanske inte ska övertänka. Men å andra sidan så kostar det väldigt mycket att öka sin tävlingsfart med några watt så att inte optimera är dumt.
Det slutade med att jag nu beställt ett till Racing Ralph och kommer till nästa helgs tävlingar köra Racing Ralph både fram och bak. Det känns som en bra kompromiss för både XCO och långlopp, så får jag se hur jag gör längre fram på övriga race!
Då var det första racet för säsongen kört och vilket race det blev! Superroligt bana och mycket välarrangerad tävling. Men hur var formen?
Uppladdning
Vi kom till Uppsala på lördag eftermiddag och jag hann ut och köra en kort och relativt lätt väckningspass där jag kunde reka varvning och målgång. Skönt att trampa ur 9 timmar i bil. Sen hade vi en mini kick-off med Team CKCK där huvudsponsorn cykelkraft bjöd på en trevlig middag och jag kunde också få ut lite team-prylar vi ska köra med i år. Jag mådde ovanligt bra och kunde äta en full middag och även lite kvällsfika senare på kvällen.
4 av de 9 i teamet och vi som körde loppet i Uppsala. Foto: Michael Andersson (lagkapten)
På morgonen åt jag också helt okej för att vara jag, sen toppade jag med sportdryck fram till race.
Värmde upp rätt lugnt i 15-16 minuter med mest zon 3 för att bli lite varm. Sen av med grejerna och det var perfekt att ha pappa på plats som serviceman att lämna överdragskläder till och sköta langningen.
Energiplan
Körde med mitt gamla beprövade recept
2 st Beet it shot 3 timmar innan (2.5 h idag)
200 mg koffein 1 timme innan
Eftersom jag hade langning slapp jag ryggsäck och körde 2 stycken 0.6 L flaskor med U Sport 1:0.8 blandad till ca 80 gram kolhydrater per flaska. Sen hade jag 4 stycken U gel Cola med koffein i min egen "softflask". Banan går på 2 varv á 26 km vilket gjorde de perfekt att ta langning vid varvningen.
Loppet
Vi var tidiga med cyklarna så vi stod bra till i fållan, hade bara "top doggarna" framför.
Första raden, bara elit-killarna som fick hoppa framför oss.
Det var masterstart på stor väg så det var rätt lugnt i starten, känns på nått vis lugnare där kring topp 20 än längre bak där jag tycker det blir onödig hets. Kom iväg bra och låg på Flockharts hjul så då tänkte jag att längre fram än så ska jag nog inte ligga. Efter den första asfaltsbiten kommer en riktigt brant backe som tar ca 1 minut och där blev det hårdkörning delux, men de passar mig jag gillar uppför. Hängde med rätt bra och sen är det mycket stigar i början ett par kilometer. Där gick det hårt på stigarna och det kändes bra, jag ville ha en bra position så där gasade jag. Högst i puls låg jag mellan 5 -10 km ungefär, där jag hade strax under tröskelpuls i snitt.
Efter några kilometer, 8-10 kanske hamnade jag i ett litet vakuum. Framför mig hade jag 2 grupper med uppskattningsvis 20 åkare totalt sen kom jag själv och bakom mig några hundra meter var nästa gäng. Det var lite för tidigt för att börja elda tröskelfart och hoppas nån framför skulle komma ner (som jag gjorde på mörksuggan förra året) utan när det blev lite lättåkt så tog jag kontrollerad fart för att de bakom skulle få komma ikapp. När de anslöt så blev jag mycket glad att se att det bara var 4 stycken och vi bildade då en 3:e grupp. En liten grupp blir inte lika ryckig och det är lättare att organisera farthållning. Det skymtade några bakom oss men det var ganska bra lucka vilket var väldigt skönt. Alla i vår lilla grupp var måna om att hålla fart och vi hjälptes alla åt att dra, perfekt! Det var 2 lite större killar som var starka på platten och vi andra 3 vara alla ganska lätta så det blev lite fram och tillbaka där det sträcktes ut uppför men kom ihop på platten. Jag körde kontrollerad och bara hängde med i backarna första varvet, ville ha med draghjälpen på de öppna partierna.
När vi kom till varvningen var vi fortfarande tillsammans och det blev hårt i backen mot sten sture. Där tappade en av de större killarna oss och vi var 4 tillsammans med ut på andra varvet.
Kvartetten laddar hårt ut på andra varvet. Foto: mtbfoto.se
Langningen gick fint och jag hade fått i mig hela flaskan vilket var precis vad jag planerat, viktig om att få i mig den första flaskan eftersom den har man nytta av hela racet. Under hela racet fick jag väl i mig 2 av de 4 gels jag hade med skulle jag tro. Cirka 90 gram första timmen alltså. Blev cross-wheel i backen och jag fick sätta ned foten men kom på igen och tappade inte, puh!
Det var 3-4 lite större klättringar och i backen innan den absolut värsta backen så såg jag till att ligga först då det var stig och uppför och där tryckte jag på så gott jag kunde, brann bra i benen och det sträckte ut det ledet, ingen släppte men det fick vi alla gå lite på rött.
Upp och grilla de övriga när man får möjlighet. Foto: mtbfoto.se
När vi sedan rullade de lätta partiet in mot det tuffaste backen så märkte jag att det var rätt mjuka förningar för de övriga i gruppen, när man vinka ut nästa kom det ingen och det blev kortare förningar också. Jag peppade gruppen att hjälpas åt hela vägen så vi skulle kunna fånga någon framför. Sen är det en liten knick och sedan en utförslöpa och längst ned så vänder man uppför "Col du Sunnersta" en kort men riktigt brant och sandig backe. Se segmentdata nedan. Snitt på 15% och maximal lutning kring 19%. Den var också väldigt mjuk med blandad sand och stora lösa stenar. Det var i princip att gå på max för att komma upp, men fick heller inte ta i för hårt utan en mjukt rundtramp var melodin. Här körde alla de som fanns, det är säkert. Jag fick en lucka och på toppen hade jag 20-30 meter på de bakom, ca 15 sekunder om jag kollar strava flyby. Jag fick rapport av min team-kompis Michael som för dagen agerade media att jag låg 15:e, va, är det möjligt?
-"Va? Är det möjligt?!"
Därifrån är det cirka 10 km till mål, något jag grovt lyckades räkna ut från cykeldatorn. Nu var frågan, skulle jag gå solo sista 10 km och hoppas de inte kom ikapp eller skulle jag släppa upp dem igen och hoppas på en spurt mot mål? Jag bestämde mig för att jag hellre satsade allt på ett kort för att få 15:e, kom de ikapp och jag blev hade blivit 18:e så hade jag i alla fall försökt och pressa mig till max.
Då så, it´s on! Nu var de bara bita ner, de stärkte mig att de tagit så mjuka förningar innan backen. De bakom var bara 2 stycken så de hade inte jättemycket hjälp av varandra. Jag eldade på längs stigarna och även allt uppför. Sen på asfalt och grus så var det bara mata stabil fart som jag skulle orka hela vägen. I ett öppet parti såg jag att de kom ihop sig så de nu var 3 stycken som jagade. Damn it! Stressen! Så länge de ser mig så är jag ett jagat byte, kommer jag bara ur synhåll så blir de ofta svårare att motivera jakt utan de kan bli mer bevaka inom gruppen.
I det öppna partierna tog de in på mig, helt klart, som närmast var de bara knappt 10 sekunder efter. Men sen kom de ytterligare en rätt bra backe och där satte jag 15 sekunder till i gruppen bakom, där körde ja de som gick och tänkte att de skulle då få kosta om de skulle ikapp. När de bara var 2 km kvar så såg jag inte längre någon trots ganska öppna ytor och det var väldigt skönt att känna att de troligen skulle hålla om jag bara höll upp farten mot mål.
Pushar för att få en bra tid även om placeringen nu är säker in mot slottet. Foto: mtbfoto.se
Kom in helt själv till Uppsala slott och gick i mål på 1:50:03 som 15:e man! Gruppen bakom tappade ca 50 sekunder till mål som grafiken nedan visar.
Strava flyby som jämför tidsavståndet mellan mig (SVART linje och gruppen bakom (LILA linje)
Jag är grymt nöjd med det här loppet, självklart placeringen, 15:e i det starka startfältet är mer än jag hade vågat tro på innan.
Mycket nöjd med dagens race! Foto: Edit Wilson
Men framför allt är jag nöjd att jag vågade satsa på att gå själv sista halva varvet och att jag höll ihop det och kunde dryga ut avståndet mot gruppen bakom. Jag blev 3:e norrlänning efter Marcus Dorsch på 12:e och Henrik Enberg på 13:e. Henrik stark som vanligt och Marcus har också tagit i rejält kliv i kapacitet i vinter, kul att Norrland lever!
Jag var också endast 6:46 efter självaste Emil Lindgren vilket jag är otroligt nöjd med. Det borde ge startled 1 till cykelvasan om jag räknar rätt, skönt!
Tackar för ett gott samarbete under loppet! Foto: Edit Wilson
Eftersnack med teamet och Norrlandsgänget! Foto: Pappa
Analys
Snittpulsen för loppet låg på 160 slag eller 85%. Det är relativt lågt med tanke på att loppet inte är så långt i tid. I figuren nedan visas fördelningen mellan zonerna. Det mesta 67% av tiden är tröskel och 30 minuter zon 3 och bara drygt 4 minuter i Zon 5. Den här banan är dock en typexempel där puls inte är något vidare för att utvärdera hur hårt loppet var. De flesta backarna tog mindre än 2 minuter, och oavsett effekt så hinner inte pulsen reagera fullt ut och det blir väldigt lite tid över tröskel. Vore grymt kul se effektsiffrorna, hoppas snart kunna göra något åt det!
Pulszoner Pearl Izumi MTB 2019
Hur såg det ut framåt då, var är det jag tappar?
Strava flyby som jämför mig (SVART) med Marcus Dorsch (12:a, BLÅ) och Viktor Lugvigsson (10:a, LILA)
Analysen är enkel, för topp 10 (lila kurva) krävs att att gå ännu lite hårdare första varvet. Jag tappar ca 1:50 på första varvet, sedan det andra varvet så håller vi ett ganska jämnt avstånd.
Det känns jätteroligt med ett bra race i starten på säsongen, det ökar både mitt självförtroende och min motivation att träna på nu in i sommarn, nästa race är om 2 veckor i Falun!
