Det var riktigt kärva förhållnaden under tävlingsdagen, 10 grader och regn. Under förmiddagen då barnen körde var de lite uppehåll, men under vårt lopp var de ihållande och överlag väldigt blött regn hela tiden.
Jag velade lite kring klädsel, så jag har en tendens att klä mig för varmt. Landade tillslut i att köra med korta ben, flossade armvärmare, regnskoöverdrag och väst utanpå t-shirten.
Det var bara 14 anmälda i tävlingsklass och ingen av de senate årens vinnare eller riktiga norrlandskanoner var i listan.
Planen för energin var enkel, 2 flaskor på cykeln från start, med 100 + 75 gram kolhydrater. Ingen gel. Tog en rödbetsshot på morgonen och 150 mg koffein typ 30 minuter innan start.
Valde tillslut att köra utan glasögon - då de oftast lerar igen välsigt snabbt ändå.
Från start så var det i princip jag, Emil Nyman och Team UV's Axel Nordström Huring som syntes i front. Vi var som vanligt ett stort gäng upp till första stigen efter sandvägen. För första gången valde jag att inte gå först in på den stigen, dessutom både Axel och Emil väldigt taggade på att komma in där. Det gick rätt lungt på stigen och även när de andra drog så kände jag mig rätt självsäker att jag inte behövde slita för att komma med och kunde driva på i förningarna.
När vi kom från hästvägen och in på stigen där så spurtade Emil för att komma först och Axel försökte passera men jag höll min linje och fick andra position in, kul med lite riktigt racing feeling med axel mot axel in i kurvorna =)
Emil ökade lite, men fick stopp över en sten så de gick ihop. Uppe på grusvägen var det lite luckor, men inte mycket. In på nästa stig mot varvningen tog jag mig förbi Nyman innan på stigen och försökte hålla en högre fart på stigen så man kunde få en lite mindre grupp.
Emil ökade lite, men fick stopp över en sten så de gick ihop. Uppe på grusvägen var det lite luckor, men inte mycket. In på nästa stig mot varvningen tog jag mig förbi Nyman innan på stigen och försökte hålla en högre fart på stigen så man kunde få en lite mindre grupp.
De fungerade skapligt och ut från varvningen var det jag och Emil och så Axel som snabbt gled ikapp på grusvägen. Några tiotal meter längre bak låg Pär Karlsson CK Örnen (tror jag).
Jag försökte peppa de andra två att nu hjälps vi åt så vi slipper de övriga, men min ansikte var redan så kallt att jag hade svårt att forma orden! Men när vi gick runt rullen fick jag ändå fram budskapet och det blev ett bra samarbete. Ut mot gokartbanan började jag vara rejält nedkyld. Alla kläder var nu helt genomblöta och det tillkom nytt kallt vatten mycket snabbare än min lilla kroppvärme kunde värma vattnet i kläderna. Fötterna hade jag tappat känseln i redan för ett tag sedan, men även händerna började vara väldigt stela och orörliga. Att låsa upp dämparreglaget kunde jag nästan inte göra! Jag fick verkligen kämpa med den.
Jag försökte peppa de andra två att nu hjälps vi åt så vi slipper de övriga, men min ansikte var redan så kallt att jag hade svårt att forma orden! Men när vi gick runt rullen fick jag ändå fram budskapet och det blev ett bra samarbete. Ut mot gokartbanan började jag vara rejält nedkyld. Alla kläder var nu helt genomblöta och det tillkom nytt kallt vatten mycket snabbare än min lilla kroppvärme kunde värma vattnet i kläderna. Fötterna hade jag tappat känseln i redan för ett tag sedan, men även händerna började vara väldigt stela och orörliga. Att låsa upp dämparreglaget kunde jag nästan inte göra! Jag fick verkligen kämpa med den.
I backen vid gokartbanan så följdes vi alla uppför. Jag har tidigare år alltid försök attackera där för att skapa luckor, men ärligt talat jag ville inte bli av med mina medtävlare så tidigt även om jag kunnat. Det är långa exponerade sträckor ute mot havet och där vill man inte ligga själv, särskilt inte mot 2 tillsammans jagade.
På stigen ut mot grusvägen igen så ramlade Axel framför mig och Emil fick några meter, men det gick ihop sig rätt snart ute på grusvägen. Axel kändes väldigt åkstark på gruset och kom snabbt ikapp efter att släppt lite på stigarna.
På stigen ut mot grusvägen igen så ramlade Axel framför mig och Emil fick några meter, men det gick ihop sig rätt snart ute på grusvägen. Axel kändes väldigt åkstark på gruset och kom snabbt ikapp efter att släppt lite på stigarna.
Nu började en riktigt kämpig sträcka. Det var otroligt kallt ute vid havet, jag frös så jag skakade och försökte hålla liv i händer och fötter.
I ALLA lopp byggs det upp något som blir det största utmaningen att fortsätta pusha sig. "De andra har tränat mer", "jag var förkyld för en vecka sedan", "jag är nöjd med 3:a". Det är alltid något som hjärnan hittar på att komma ur stressen att pressa sig så länge. Idag var de definitivt kylan - "Jag är för kall".
Sen sikten! Det var helt galet - Långa sträckor så såg jag nästan inget, utan försökte blinka lagom och se att man var kvar på hjul. Både sitt eget sprut från framhjulet när man låg först, men såklart de andras duschar när man låg bakom. Försökte hänga av cykeln spå sidan om rena Moto GP för att inte få allt grus i ögonen. (Elin såg sedan i mål att när jag drog ned ögonlocken så låg det en tjock rand med grus inne i själva ögat - inte skönt!).
Sen sikten! Det var helt galet - Långa sträckor så såg jag nästan inget, utan försökte blinka lagom och se att man var kvar på hjul. Både sitt eget sprut från framhjulet när man låg först, men såklart de andras duschar när man låg bakom. Försökte hänga av cykeln spå sidan om rena Moto GP för att inte få allt grus i ögonen. (Elin såg sedan i mål att när jag drog ned ögonlocken så låg det en tjock rand med grus inne i själva ögat - inte skönt!).
Jag tror verkligen jag skulle haft glasögon, även om de också blir helt igensmetade så gör det inte ont i ögnonen och man kan ju försöka torka av dem. Att se dåligt genom grus är bättre att att ha grus i ögat. För att torka ögnonen med totalt leriga handskar går sådär.
Axel gjorde här på grusvägarna ett par små ryck för att testa oss gubbar. Även dessa små ryck som gick bra att hämta in så kändes att kroppen inte svarade normalt. Benen var så nedkylda att de gick väldigt trögt att få någon effekt ur dem. Jag drack dessutom jättedåligt! Man blir inte törstig precis och dessutom är det praktiskt svårare när man är halvblind och stela händer. Men det är rent slarv och orutin att inte sköta det. I mål hade jag inte ens fått i mig en av mina två flaskor - så det är ju för lite kolhydrater, säg att jag fick i mig 70-80 gram på hela loppet på 2:15.
På stigen mot Klinten var jag sist in, och hade inget besvär att hänga med på stigen. Men konstaterar att jag kör rätt klumpigt när både händer och fötter knappt har känsel! De kändes inte som jag hade kontakt med cykeln - väldigt konstigt känsla.
Uppe vid vändningen vid klinten så klantade jag till det och gjorde en lite krasch, inget allvarligt, lite skrap på knät. Men det var svårt komma upp direkt just där, så jag tappade ändå nästan 100 meter på de andra två och detta i ett väldigt dåligt läge i loppet.
Väl ute på Lidvägen igen så hade Emil kommit loss från Axel och jag hade väldigt lite "killer instict" att börja borra, mycket eftersom kroppen kändes som den gjorde. Men jag såg snart att jag tog in på Axel och kände att jag skulle hinna ikapp honom.
Kom ikapp honom kring där stigen på första varvet kommer upp, och vi såg ju fortfarande Emil framför, retande nära. Jag blev nog lite för passiv när jag kom ikapp Axel och tänkte jag skulle spara mig för att sedan attackera och ta andra platsen. Borde nog klivit på direkt och fortsatt gneta efter Emil.
Efter hästvägen, där jag också drog och in på stigen, så försvann Axel ganska snabbt, han måste antingen fått stopp eller kroknat rejält, för jag såg honom inte mer sedan, trots längre öppna sträckor. De var skönt att känna att 2:a platsen var relativt trygg - men nu såg jag ju Emil en bit fram. Men hade väldigt svårt att få upp något driv - det hände inte så mycket. Inne på sista stigen trycks avståndet ihop och i backen var de inte långt mellan. Det spelade kramper genom låren nu, men gick att cykla. Stigen hade behövt vara längre kanske - när vi kom ut på grusvägen var de lite för långt kvar framåt och med tillståndet på kroppen trodde jag inte själv på att komma ikapp. Så det blev ett mer kontrollerande tempo resterande biten in mot mål, som 2:a.
Så här i efterhand skulle jag haft BETYDLIGT mer kläder. Merinosockar, benvärmare, och en regnjacka utanpå det jag redan hade. Glasögon och så mina neopren-handskar från Gripgrab, som är gjorda för väldigt blöta dagar. Det hade nog gjort det mindre plågsamt. Det var grus och lera inne i både skorna och sockarna! Jag fattar iinte hur grus kan komma innne i sockarna när man här regnskoöverdrag!?
Väl i mål frös jag väldigt mycket, och fick byta kläder och få en filt från sjukvårdarna över mig, men jag fick inte upp någon värme så jag behövde sitta typ 30-40 minuter inne i omklädningsrummet med tjockkläder och filt över mig innan jag slutade skaka! Kunde lagom till prisutddelningen tina upp så jag kunde ta av värmefilten för fotograferingen.
Jag tycker pulskurvan nedan talar sitt tydliga språk. Från 50 minuter och framåt så kan jag inte hålla igång kroppen och pulsen är kring 150 slag. Normalt för en tävling av den här längden så ligger pulsen kring 164-166 i snitt hela vägen! Som av ett sammanträffande var de ungefär de första 45 minuterna som jag tyckte att de kändes rätt lugnt tempo och att de skulle gå fint att hänga med hela vägen.
Mesta tiden låg pulsen alltså i zon 3.
Nedan pulszonerna från Kraftloppet 2023 då jag blev 5:a.
Effektkurvan ser ändå till formen rätt normal ut för en banan med den här karaktären.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:
