lördag 24 september 2022

Slut på Säsong 2022

Kommer som jag sa i förra inlägget inte att köra några fler tävlingar i år. Det känns skönt att sluta medan de fortfarande kändes bra och kul på något sätt. Istället för att gnissla tänder och slita med träning och motivationen för att köra något ytterligare sista lokalt race här på höstkanten. 

Har ju haft en väldigt bra kontinuitet i träningen nästan hela säsongen så det kändes rätt att trappa ned och gå in i off-season även om det är cykelsäsong kvar ett tag till. Börja fokusera rejält på styrkan som blivit rejält eftersätt, verkligen svag i axlarna så det kommer jag fokusera på att återta lite här under hösten. 

Det har jag nog sagt, men kan säga det igen. Detta var mitt sista år med elitsatsning. Det är väl ingen stor grej för någon, men för mig känns det stort, även om jag heller inte kört elit så många år. Kommer nog återkomma till hur jag resonerat kring det beslutet och hur jag kommer tänka och göra framöver med cyklingen (ska bara komma på något vettigt först!?). I detta inlägg ville jag bara för egen del göra en sammanfattning av säsongen 2022:

Säsong 2022


Säsongen började på allvar med Huskvarna XCO (race report) samt Lida Loop. Huskvarna blev det krasch som ställde till det och inte gav något fint resultat, men ändå inte modfälld utan hade skaplig känsla och var ungefär där jag hade räknat med. Sen Lida Loop var ju superroligt att få till en 10:e plats i elitklass på en race i Långloppscupen! Då har jag varit topp 10 i elit både på XCO (SM 2020) och Långlopp! Det gav bra motivation för resten av sommaren. 

Nästa etapp var en norrlandsturné med Kraftloppet, Tolvtjärnsloppet och Obbola Challenge. Där lyckades jag vinna alla tre mot olika åkare i alla loppen. Det var riktigt roligt att få känna sig bäst. Har flera gånger tänkt att de vore häftigt att få ha en sån där säsong där man kanske till och med kan va förhandsfavorit i några race.


Många andra av de starka åkarna här i norr har ju gjort sådana år när de vunnit de mesta de ställt upp i. Så det är något jag värderar högt och det är många här uppe som håller hög nivå så man kan inte lalla på och tro man ska vinna. Tolvtjärnsloppet var lite tunt fält förstås med till OC så var de full uppställning från MTB-norrland. Att försvara den titeln kändes viktigt för mig och var nervöst innan. Så att jag fick ihop det racet och också på det sättet som jag körde, med kanske nästan väl mycket självförtroende, är ganska häftigt att vinna!



Efter norrlandsracen blev det några veckors av förberedelser för SM i både XCO och XCM. Jag han också med att få en kort förkylning efter OC, med några dagar utan träning. Men det var inte så våldsamt utan jag kunde komma igång med träningen snart därefter.

SM XCC och XCO gick båda bra. Varken superbra eller direkt dåligt utan ungefär i nivå jag vill kunna hålla. Blev 14:e plats i båda loppen. Så för XCC var de faktiskt mitt bästa resultat då jag tror en rejäl backe som den banan har passar mig bättre än ett mer platt race. Sen hade jag ju världens sämsta start. Dels starta sist och så dålig start på det. Men hann jobba mig in. XCO:n hade jag fin känsla under loppet och hade lite blandade ryggar att gå på. Blev faktiskt lite racing på slutet men annars är ofta tidsavstånden större på dessa lopp och man kör mer själv än på tex norrlandsloppen. Att de är lite brutalare backar och inte något lättåkt bidrar såklart. XCO:n var varm och jag noterade högsta både max och snittpuls över nästan alla durationer så det var tufft fysiskt. 


Veckan därpå var det SM Långlopp på Finnmarksturen (race report). Det blev egentligen årets enda besvikelse och att det bara var ett lopp är väl ändå rätt bra då. Kraschen ställde till det och sen var jag bara riktigt trött på slutet så det blev ingen kul historia. Hade ju hoppats kunna få fightas om en topp 15 även där. Men slutade 23:a i elit.


  


Därefter var de en ny längre tävlingsfri period vilket var skönt då jag var lite mentalt dränerad av dubbla SM där och lite sur över Finnmarken en period. Sen här på höstkanten var de 2 ytterligare norrlandsrace med BikeBoost och WMR. Lyckades tillslut vinna även dessa tävlingar vilket var riktigt kul att jag hade hållit ihop formen så stabilt hela säsongen! Körde med självförtroende och än om de är svåra att bli av med både NCX-killarna och mina teamkompisar Henrik och Henrik, så lyckades jag pressa dem tillräckligt i BikeBoost att jag släpp spurtuppgörelse. Sen WMR blev som det blev men en vinst är en vinst. 

Så där har vi det. 11 tävlingar och överlag resultat och prestationer jag är mycket stolt över! Jag tror att det jag kommer minnas mest om ett par år är det faktum att jag vann alla Norrlands-tävlingar jag ställde upp i, 6 av 6 trots att det på de flesta var riktigt starka åkare med.



--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

söndag 11 september 2022

Race Report White Mountain Race 2022

Då var de dags för hemmaracet! Hann ändå bli nervös och lite stirrig på morgonen, även om de är väldigt skönt att ha så nära. Glömde cykeln datorn och hämtade den på 10 min. Det är också därför jag oftast har glömt saker när jag åker på just WMR. 

Det var nästan full uppställning bland norrlandstoppen på MTB, var väl bara Tengman som saknades. I och med att både Enberg och Blom från teamet körde så var jag helt införstådd med att det skulle bli att slåss för varje meter i lucka. 

Värmde upp lite mer än inför BikeBoost, hade två drag på kring 4 minuter vardera med lite drygt tröskeleffekt så jag hade upp pulsen i nästan tröskelpuls, vilket kändes bra. 

För ovanlighetens skulle lyckades jag komma iväg framför Enberg och då det, som på nationella race, inte finns några superstarka framför som pressar farten så får man göra vad man kan själv än fast de är obekvämt. 


 
Körde alltså på i den första delen av banan som går uppför mer eller mindre hela den första biten. 5 minuter in när jag vänder mig om är det bara Enberg och Blom som är kvar. Jag ser faktiskt ingen av de andra. Min snitteffekt de första 4:30 låg på 380 watt och NP en bit över det, så de är klart de biter ju ifrån! 

Blom upprepar med glimten i ögat de han ropat förra helgen på BikBoost utan att få gehör, "Nu kan vi köra smart, hör ni de nu?". Vi flinar alla tre och viker in på nästa stig. 

Jag hade inför tävlingen två saker jag tänkte fokusera på. För det första att utnyttja att jag har hemmaplan. Dels med smarta linjer i allmänhet men kanske framför allt att köra så snabbt som möjligt utför. Den brantaste utförslöpan är rätt öppen och man kan när man är van linjerna släppa på så snabbt att de är åtminstone lite obekvämt att ligga bakom och kanske också stressa fram misstag. Det går också riktigt fort utför där och jag tangerar mitt eget PR på utförssegmentet. 








 
Min andra taktik för dagen var att köra ojämnt. Alltså väldigt hårt i vissa partier och lugnare i andra. Enbergs ord i hans race report från BikeBoost ekade i mitt huvud "Johannes dragvillig som vanligt och höll uppe ett jämnt och bra tempo". Det är jobbigare att köra ojämnt, men kanske lite lättare att utsätta sig själv och andra för det än att bli utsatt för det. I de små motluten så tryckte jag på och tog sen igen mig lite mellan dem. 

När vi kom till banans ordentliga backe så trycke jag på ordentligt. Tänkte köra varje varv i den backen för att skada oss alla. 


Kan från segmentstider konstatera att backen har aldrig körts så snabbt på tävling tidigare, och bara sekunder från mitt KOM. Att banan var extremt torr kan säkert ha påverkad tiden en del. Men det var rätt hårt, jag var upp och vände på 180 puls och hade kring 3 minuter med 390 W snitt och 410 NP och då är en bit plattåkt stig. Peakarna var över 700 watt och ett par spikar över 600 W. Men ingen släppte! 

Blev lugnare in runt stadion sen ut på varv två så tryckte jag på gasen från backen på eljusspåret och sedan efterföljande stigar upp mot masten. Där någonstans hade Enberg slut på vilja för dagen och valde att kliva av. Han hade ju varit ungdomsledare för egna och andras barn hela förmiddagen, så jag kan relatera till att skallen kanske inte var helt där den behöver vara när smärtan kommer.



Så då var det bara jag och Blom kvar, han satt med fint och jag tänkte det här kommer att kosta en del att ta hem. Har också fått bekräftat att hans inställning i detta läge var att ”if hi’s gonna beat me, he’ll have to kill me”. I realitet innebär det att man är beredd att ta sig själv till dödens rand, de är en bra känsla när man har skallen där! De var också de jag varit lite nervös för innan att jag visste min taktik och hur väldigt jobbigt de är att köra riktigt hårt i flera omgångar och framförallt i backen att gå max 2-3 minuter.

Men kroppen kändes riktigt, riktigt bra. Efter körningarna behövdes de inte så lång stund innan de kändes som de gick lugnt igen. Att jag tagit det lugnt med träningen de två sista veckorna och mest kört kortare pass och lite lagoma fart-inslag tror jag gett lite formtopp. 

När vi kört utförskörningen och är nere och vänder runt vändplanen så försvinner Blom plötsligt. Jag märkte inget så jag vet inte om han brutit helt eller bara fått ett kort stopp och nu jagar som en galning bakom. Vill såklart göra att han får betala dyrt för att komma tillbaka så ändrar taktik från ojämnt tempo till att nu köra en hög, men jämn fart. Att köra ojämnt är bara en poäng när man ligger tillsammans med andra. Nu vill jag att han ska behöva slita ont för att komma ikapp och om han gör det då har jag en övertag och kan återgå till att köra ojämnt och attackera igen. 

Försöker kolla bakåt men ser honom inte och inte heller i den långa backen så syns han, måste vara minst 30+ sekunder lucka. Nu är det att komma så snabbt som möjligt till mål som gäller. Det andra varvet så tar jag KOM på banan. Men den branta backen tar 15 sekunder längre. Behöver inte stämpla utan kan köra kontrollerat och sen hålla uppe farten efter backen.  


Det sista varvet blir mest att kontrollera segern, ser ingen något mer. Men håller tempo *nästan* som om någon ligger 30 sekunder bakom. Det sista varvet tar 26 sekunder längre än det andra, ändå rätt bra med tanke på att jag under varv 2 fortfarande försökte pressa de andra. 

Lyckas alltså vinna tillslut! 


Det visar sig sen att Blom hade en ordentlig punktering och sen lite strul att få luft i det igen så han tappade flera minuter där. 

Blom 2:a och Lidman blev 3:a.


Riktigt kul dag och Sam körde också barntävlingen. Det var roligt att se att han tog i och trampade på med småbenen!

Jag tror att detta blir min sista tävling i år. Känner inte att jag drivet att hålla upp ordentligt träning längre. Känner inte något direkt sug att tävla heller just nu. Men just då där när man vinner och nån dag efter så känns de alltid som att jag laddar vidare. Men sen när mörka kvällar och vardag kommer och träningen ska in finns inte riktigt motivationen. Nu är ju formen god men de försvinner ju också om man inte lägger ner jobbet. Är redan grymt nöjd med säsongen, men jag återkommer nog med lite sammanfattningar av det framöver.

Analys

Snittpuls 167 mitt på tröskel, max 180. Snitteffekt 253 och NP 314 W. De är faktiskt rätt bra effekt på så mycket stig!

Rimliga pulszoner:



Effektzonerna är typsikt XC-karaktär:



W-bal visar tydligt den hårda inledningen och även hårdkörningen i backen första varvet. Sen blir det lite jämnare men backarna syns ändå. 



--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

onsdag 7 september 2022

Race Report BikeBoost 2022

Länge sen man tävlade nu, länge sedan någon på startlinjen tävlade tror jag. Jag hade i alla fall inte riktigt kul hur benen skulle svara. 

Körde mitt vanliga upplägg med en rejält prep-pass 3 dagar innan sen vila och så en väckpass dagen innan. Väl på plats blev det en rätt försiktigt uppvärmning. Körde de sista 2-3 kilometrarna på banan för att ha koll på slutet. Sen blev det lite drag i några backar men inga längre efforts så där så man blir ordentligt genomvarm. Men starten är oftast inte så extrem på så här lokala race så man hinner oftast komma in i det. 

Jag och Enberg glider iväg först ut på första loopen. Banan börjar med en härlig flowig utförssträcka, skönt för att komma igång! Vi växlar av lite i front mellan mig Enberg och Tengman. Det är ingen hårdkörning på grusvägarna utan där rullar vi bara på, när vi kommit en bit in så går jag fram och försöker hålla fart på stigarna.



När vi passerat banans rejäla utförskörning av endurokaraktär så kommer man in i ett längre parti av blöta tunga spår och lätt motlut på rätt brötiga stigar. Där vill jag börja sätta lite press på gänget och försöker trycka på. Vi är 5 stycken; Jag, Enberg, Blom, Tengman och Lidman. Jag försöker inte kolla bakåt så mycket utan fokuserar framåt. Efter en tag så är vi bara 3 när jag kollar bak, det är vi från teamet alltså Enberg, Blom och jag som är kvar. När banan möter sig själv ser vi Tengman och Lidman kanske 30 sek bakom. Blom ropar (fick jag höra efter mål) att "nu kan vi köra smart". Det var inget jag varken hörde eller ville ta till mig. Jag fortsatte köra på skapligt hårt på stigarna.


Det känns skönt när vi passerar varvningen, nu är det bara ett varv kvar, alla ställen passeras för sista gången och vi har tagit oss till "the business end" av det här loppet. Enberg är framme och kör lite på stigarna, men sen tenderar jag att ta taktpinnen. På grusvägarna vill Blom köra på för att säkra teamets pall och han drar så hårt att de är jobbigare att ha hans rulle än att dra själv. Men då varken jag eller Enberg riktigt trycker på samma sätt så stannar det av ganska snabbt. När vi kommer in på stigarna har jag inget emot att trycka på däremot och där försöker jag hålla ett högt tempo.


När jag ligger i tät och trycker på, men hela tiden har både Henrik och Henrik smack på hjul hela tiden så blir jag lite stressad. Uppenbarligen kör jag inte nog hårt för att de ska släppa, men ligger de med enkelt och bara väntar att attackera eller får de faktiskt slita för att sitta med? Svårt att veta. 

Jag börjar tvivla om jag gjort bort mig taktiskt genom att ligga och hålla farten så mycket. Den taktiken bygger liksom på att man är i alla fall lika stark som övriga. Har de en bättre dag så kan man gå bort sig på det sättet. Så ju längre vid kör på varv två så börjar jag fundera hur jag ska spela korten nu.

Samtidigt är de rätt skönt att ligga först på stigarna, då kan man köra rätt effektivt och inte missa linjer som lätt händer då man inte ser ordentligt. 


 Eftersom kilometrarna tickar ned gör jag mig mer och mer beredd på en attack bakifrån. Kroppen känns rätt bra jag har kvar att ta ur för att täcka en attack, men det gäller att vara på alerten när de händer, det blir fort några meter som kan blir tufft att ta ikapp. 

Det är inga långa backar på banan, det är väl det som saknas på alla Umeå-race, men det är flera knäppor korta sprintbackar och där trycker vi ju på men de är så korta att de blir inga skillnader. En av de rejälare backarna är på asfalt uppför rullskidbanan och där trycker jag på rejält för att inte få upp någon i sida. 


Nu är de så lite kvar att de finns liksom inga andra sätt för mig att spela detta utom att hålla en så hög fart att de blir jobbigt att attackera och sen i något läge bara ge allt. Vi kommer in i de sista stigarna, jag trycker uppför för att få va först och sen där någonstans inser jag att de bara är 6-7 minuter kvar och stigen går lite uppför så jag bestämmer mig för att nu finns de inget annat att göra än att gå max hela vägen till mål. Det blir en fartökning och än om backarna är väldigt flacka på slutet så verkar det bita för jag känner att de blir några meter. Kroppen känns bra jag kan öka och såklart motiverar det är känna att man får en liten lucka.

Ser inte vad som händer bakom men jag kommer in utan att behöva spurta på målrakan och får njuta av vinsten!


Riktigt mycket roliga stigar på banan i denna version måste jag säga!

Enberg blir 2:a, (vilket var imponerande då han också var tävlingsledare och styrt upp mycket av hela arrangemanget samtidigt) och Blom tar 3:an. Snyggt att plocka hela pallen från teamet!



Analys

Snittpuls 163, max 177. Snitteffekt 265 W och NP 306 W. Faktiskt rätt hög effekt sett till andra race i sommar, men det är ju väldigt beroende på bana, men detta är rätt mycket stig så det var ju intressant.

Men man ser ju att effektzonerna nedan är rätt hårda. På sånna här lite längre lopp blir det ju ofta lite mer gnet men här är det en plan profil mellan zonerna vilket indikerar mycket tid i höga zoner. Nästan som en XCO. På XCO är de oftast lite mer Z5 och Z6 och mindre Z3 och Z4.





Wbal' är väl rätt intetsägande egentligen, inget direkt som sticker ut.




--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

torsdag 25 augusti 2022

Prispengarna tog slut!

Nu har prispengarna från årets tävlingar tagit slut, så jag fick gå till jobbet efter semestern i år också.

Börjar att intala mig, liksom alla andra som ljuger för sig själva, att "det är skönt med rutiner igen", "bra att få lite struktur", "hösten är en fin årstid då man kan tända ljus och dricka te". 

Skämt åsido. Har turen att jobbet inte känns så jobbigt, utan ganska roligt till och med nu och då. Men det jobbiga är hur lite tid man har till allt annat som kanske är ännu roligare =)

Tillbaka till att träna kvällstid. Det börjar dessutom vara lite småkyligt ute på kvällarna. När man kört klart intervaller och ska cykla hem så har jag frusit om både händer, fötter och huvud. Så man måste planera lite, mössa/keps med, varmare handskar och tåskydd på skorna. Sen när man är ute fram mot kl 21 behöver man lysen med sig också. Bök!

Jag och frun kikar på lite hus och förra veckan var vi med i budgivning och hade otrolig vånda hela veckan då priset var på gränsen till vad vi har råd med. Tillslut drog priset iväg så det var långt över vårt tak vilket gjorde det lättare att släppa. Men jag kände stor fysik påverkan som spred sig till träningen. Hade svårt att köra hårt när hjärnan går på högvarv och grubblar på hur man ska agera i så stora beslut.

Sista kvällen på semestern tog jag en vilodag helt "oprovocerat". Jag var inte trött i kroppen, hade lugna dagar innan och jag hade tiden. Men jag orkade bara inte engagera mig i att dra iväg och allt runt omkring var den uppenbara orsaken till känslan. På måndagen sen fick vi klart att huset var utom räckhåll samt att man fick göra bort jobbstarten. Jag hade fått lite propåer under semestern där det kört ihop sig lite i mitt viktigaste projekt så jag hade gått och grubblat lite på detta också så det var skönt att få komma på jobbet och kunna börja ta tag i problemen.  

För att orka köra bil hem på eftermiddagen hade jag tagit koffein också så på måndagkväll var jag i mental topptrim. Grubblerier och huvudbry hade fallit undan och var utvilad och koffeinhög. Kände direkt att det var lika bra att utnyttja känslan att köra ett ordentligt hårt träningspass. Sagt och gjort. 

Har inte kört så många varv på min XCO-slinga på Rösberget i år så ställde siktet på den. Har grunnat på en variant av min bana där som blir lite längre och ger lite mer tid att dricka och samla sig, en mer balanserad version helt enkelt. Jag gjorde så att jag körde 2 varv i tävlingsfart, först 1 varv på den nya längre versionen och sedan ett varv på original-banan. Tiderna på varven blev ca 14 minuter och 12:20.  Detta upprepade jag sedan ytterligare en gång. Så det blev ungefär 2x26 minuter tävlingsfart på riktigt XCO, som Tengman och Enberg kan intyga efter att jag fick förmånen att visa dem banan förra tisdagen. NP mellan 300 och 320 på de fyra varven. Notera den tomma blicken i bilden nedan...




Banan ger ingen direkt chans att vila då det antingen är uppför på elljusspår eller brötiga stigar. Jag noterade också nu när jag för första gången körde 2 varv utan vila att det krävs ett väldigt fokus för att hålla en hög fart på den banan. Det är så pass mycket tekniskt att när man tappar orken och fokuset så blir man studsig och tappar rytmen.





Mitt KOM är på 11:24 och nu hade jag min bästa varvtid på 12:15. Men det är också en väldig skillnad att köra en varv för max eller att köra 2 varv ihop. Förra året då jag körde 3x1 varv hade jag tider kring 12:10 på 1 varv, så 12:15 var ändå helt okej. Då kände jag att de fanns mer att ge på vissa ställen. Tiderna är också beroende på hur torr eller fuktig sanden i den tuffaste backen är. Är den torr blir det mycket jobbigare och med rätt fukthalt blir den fast och går betydligt snabbare.

Den längre versionen av banan blev faktiskt rätt bra, lite mindre intensiv då den bryter av den värsta backen på mitten. 



--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

fredag 19 augusti 2022

Ny dropper remote

Efter att rådfrågat Patrik på cykelgaraget om dropper remote så valde vi att göra ett test med DT Swiss variant med både lockout och dropper i samma, givetvis med 3 lägen för lockout.

Tidigare körde jag ju med Orbeas squidlock som också hade dämpar-lockout och dropper remot i samma. Men jag var inte helt nöjd med den dropper-knappen, främst för att den pga sin konstruktion med böj direkt från knappen går trögt. Att den går så trögt gör att man måste flytta handen till en något onaturlig position för att använda den, blir svårt mitt i stöket. 

Remoten från DT swiss heter L3 och har också lockout reglage med 3 lägen, låst, halvöppen och helöppen, precis som det ska vara! Sen är själva dropper reglaget placerat som de andra, längst ned. Höljet svänger inte direkt och den går dels lättare sen får man en helt annan hävstång när man trycker på en sån har knapp än på en sån som squidlock, som är väldigt kort. Dessa saker tillsammans gör att det är en helt annan funktion i den. 



Den bygger lite höjd nedåt, men inte så mycket att den blir svår att nå. Möjligen om man har mindre händer kan de bli lite onaturligt. 

Jag har hunnit testa några pass och den känns riktigt bra! Jag har inte hunnit träna om muskelminnet för att enkelt hitta av knappen än, utan tummen letar de gamla reglaget ibland. Men bara muskelminnet hinner sätta sig så känns det mycket bättre än de gamla. Mycket enklare både krävs mindre tryck och mer naturligt att använda en remote i den riktningen än en sån som man trycken uppifrån och ned som squidlocken nedan:

Gamla squidlocken


Detsamma gäller lockout reglagen där jag inte hunnit lära mig hur de ska kännas på DT swiss ännu. Men de gamla så känner jag ofta med tummen bara kolla så man verkligen har den fullöppen tex, så det måste jag nöta in hur de olika lägen känns för fingrarna, så man slipper tänka.



Summa summarum väldigt nöjd att bytt till denna remote och ser fram emot att nöta in kontrollerna så de sitter i ryggmärgen. Så det blir lättare att få ut mer nytta ur dropper.

Rent allmänt är det ju flera tävlingar där jag aldrig använt den en enda gång. Till exemepel varken Tolvtjärnsloppet eller Finnmarksturen så sänke jag aldrig sadeln en enda gång. Jag ser inget behov av det i den typen av utförslöpor på vanliga stigar som inte är särskilt branta och inte heller så mycket tvära kurvor. På XCO används den däremot flera gånger per varv. Men det är ju främst där det går brant utför. Är det platt så man måste skapa farten själv måste det var extremt stökigt innan jag väljer att köra låg sadel. Jag har då oftast sadeln uppe så man kan sitta helt eller delvis och trampa på. 

På träning använder jag dock den ofta, men jag söker mig såklart också ofta till det som är lite mer brant, stökigt och inspirerande!  

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

söndag 14 augusti 2022

Träningsstatus, vasan, H30 och smått och gott

Inga livstecken härifrån sedan Finnmarken. Det har varit skönt med flera veckor utan tävlingar där man bara kunnat ta det lugnt, träna på normalt och ha semester. 

Cykelvasan

Det var roligt att följa cykelvasan i år. Vilket ruggigt race det blev, visserligen typ 90% Emils förtjänst. Men också otroligt imponerande av Viktor Henrysson att attackera och dra själv hela sista 12-13 km! Hade gärna sett hans snitteffekt och NP från attacken till mål!

Det var lite synd att man fick se så väldigt lite av vad som hände i gruppen bakom. Men lite måste jag säga att "klungan" på cykelvasan får lite underkänt. Jag hade trott att man skulle kunna hämta in sista attacken med lite samarbete. Jag menar, det är 1 mot 18 man. Det är kanske lite problem att Allebike delar ut kit till typ alla som är starka och vill hoppa in. Så de har ju total dominans där andra team/klubbar bara har 1-2 åkare. Svårt göra något då när Emil är i utbrytning. Så om Allebike-åkare vill sabba jakten är de inte allt för svårt för dem. De har alltså 6 av ~20 åkare i första-gruppen. Men jag tycker ändå övriga 12-13 borde kunna enas om att köra. Men där är också ett problem att många i tätgruppen kör för en topp-tio-placering och inte bryr sig om vem som vinner och inte tror att de kan vinna. Som Gjerdalen sa till Klas Nilsson när de låg och jaga ledaren in mot målet 2020 i skidvasan: "Vill du inte vinna!?". Och när en betydande del av gruppen inte kör för att vinna så har de heller inget intresse att dra. Loppet är kanske trots sin storlek, "för litet", med åkare från Norge och Danmark borde de bli en helt annat grej., Då skulle det dessutom kunna gå så hårt från start att hela fältet skulle krossas ännu mer och mindre grupper skulle bildas. Men banan är ju...speciell. Den har ju lite och inget av de vanliga elementen i ett långlopp som splittrar fältet, backar och stigar.

Emil gjorde ju en galen prestation att ligga själv så länge i front och sedan in i klungan och bara bitas sig fast men sen också komma iväg på en attack som håller i mål. Ja, det var uppvisning och häftigt att se! Blev faktiskt själv rörd av målintervjun när man förstod hur hårt att slitit och vilken prestation de var. 

Ta bort H30

Mitt inlägg med en konceptuell idé/åsikt om H30-klassen blev snabbt ett populärt inlägg. Tror folk hoppades på lite kontrovers. Fått de flesta som typ håller med om att tanken har något. Medan några inte tror att det skulle påverka något och andra vill ha kvar den. Så rätt väntat. 

Det som kommit upp i diskussionen är en sak jag nämnt tidigare och det är att man skulle kunna ha ranking för att få köra elit. Så alla (nuvarande H Sport, Elit och H30) kör i "Senior" och så får man samla ranking poäng för att få köra i elitklassen. Så gör de redan i USA där man behöver poäng för att för köra i de högre klasserna cat 1, cat 2 osv. Då blir det en prestige i att överhuvudtaget starta i elit. Jag gillar den tanken, så i princip oavsett resultat i elit så är det ändå klart att man är bättre än de i senior. "Han kör elit". Eftersom det idag är fritt för alla att välja klass blir det ingen sån effekt och det lockar kanske mer att få en högre resultatsiffra och uppleva sig närmare snittet av åkarna på startlinjen. Men jag tror samtidigt att Sverige har för liten grupp utövare för att ranking skulle fungera. De kan funka i USA eller Tyskland, men lilla Sverige blir för små grupper. 

Träningstatus

Självförtroende fick sig en törn i Finnmarken, helt klart. Tog någon dryg vecka innan jag fick tillbaka lite känslan att jag är ju rätt bra på att cykla ändå. Men jag tror det är nu det börjar märkas att man haft typ 3 veckor där man fokuserat på att peaka och inte bygga och utveckla fysiologin. Sedan veckan innan Järfälla så har jag ju inte kört sådär hårt och det har inte blivit så många timmar heller . Sedan eftersom jag var lite förkyld några dagar efter Obbola så hade det börjat naggas i formen redan där, och en så lång period med mindre volym OCH kvalité kommer ju förr eller senare märkas i prestandan. SM-veckorna blev bara 8 och 9 timmars träning och sedan veckan efter Finnmarken blev också bara 8.5 timmar, då såret i benet gav en del problem samt resdagar osv. 

Nu den veckan som var nu är den första där jag fått in vettigt volym med 14 timmar. Jag har fortfarande semester vilket underlättar stort att få in 2 längre pass på en vecka. När man sedan går från semester till vardag kommer det kännas jättejobbigt att hålla uppe volymen, då det direkt innebär att alla kvällar försvinner till det. Nu kan jag ofta träna på dagen och få kvällen fri.

Körde ett pass naturliga intervaller där det inte alls svara bra kroppen, gick som inte att ta i. Då hade jag visserligen 2 hårda intervallpass på rad någon dag innan man jag tycker det borde gått ändå, hade lugna pass mellan. 


Ett av passen jag körde på monarken var 15 stycken 1-2:or för toleransträning. 1 minut arbete och 2 vila. Det är ett rätt tufft pass som är jobbigt första 3, sen blir lite bättre i 3-4 intervaller och sedan snabbt kan bli jobbigt. Jag fixande ändå 480 watt vilket var samma som jag körde i mars på 15 stycken. Så det var jag faktiskt rätt nöjd med då monark-intervaller blir som en annan grej och när man kör mycket monark blir man bättre på dessa pass. SÅ det var skönt att de gick. Kör jag bara 10 stycken brukar de gå med över 500 watt och mitt rekord på 20 stycken är 475, men det är tufft med 20 så de kör jag sällan. Då håller man på i 60 minuter 1-2-1-2-1-2...

Sen här om dagen körde jag 2x20 min 3-1:or. Där orkade jag inte riktigt matcha vår-sifforna. 362 watt och jag brukar kunna hålla 370-380 watt när man har hårdheten för inne. Jag hade också väldigt hög puls redan från de första intervallerna. Tror det är lite varmare och fuktigare i källaren nu. Men annars har jag lite svårt att skilja på svaghet i kroppen eller svaghet i huvudet. Det där att ligga på hög puls och bara tugga taggtråd känns väldigt tufft. Hände ett par gånger att jag sluta trampa mitt i intervaller och sedan veva igång igen. Men det passet körde jag direkt på morgonen och hade inte ätit frukost, så det tror jag kan ha påverkat lite, vi säger så. 

Jag har nu fått ihop 12 dagar på rad med träning, där ett pass blev avbrott med styrka. Något jag slarvat med över sommaren. Körde lätta marklyft och resten fokus på överkropp; rygg och axlar. Skivstångsrodd, dips, pull-ups! Känns än i kroppen!

Men imorgon blir det vilodag, det behövs nu känner jag. Inte på grund av styrkepasset utan bara allmän trötthet i kroppen. 

Wolverine

Såret på benet har nu läkt fint. Känner mig som rena Wolverine gällande läkkött. Hade trott jag skulle få dras med det längre. Men eftersom det inte var djupt utan bara stort men ytligt så har det gått fint. Före och efter nedan. Det var främst första 2-3 dagarna som de var riktigt besvärligt. Sedan med salvkompress som minskats storlek för varje omläggning har de funkat bra. Inte direkt påverkat träningen negativt heller.



--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: