Slut på Säsong 2022

Kommer som jag sa i förra inlägget inte att köra några fler tävlingar i år. Det känns skönt att sluta medan de fortfarande kändes bra och kul på något sätt. Istället för att gnissla tänder och slita med träning och motivationen för att köra något ytterligare sista lokalt race här på höstkanten. 

Har ju haft en väldigt bra kontinuitet i träningen nästan hela säsongen så det kändes rätt att trappa ned och gå in i off-season även om det är cykelsäsong kvar ett tag till. Börja fokusera rejält på styrkan som blivit rejält eftersätt, verkligen svag i axlarna så det kommer jag fokusera på att återta lite här under hösten. 

Det har jag nog sagt, men kan säga det igen. Detta var mitt sista år med elitsatsning. Det är väl ingen stor grej för någon, men för mig känns det stort, även om jag heller inte kört elit så många år. Kommer nog återkomma till hur jag resonerat kring det beslutet och hur jag kommer tänka och göra framöver med cyklingen (ska bara komma på något vettigt först!?). I detta inlägg ville jag bara för egen del göra en sammanfattning av säsongen 2022:

Säsong 2022

Säsongen började på allvar med Huskvarna XCO (race report) samt Lida Loop. Huskvarna blev det krasch som ställde till det och inte gav något fint resultat, men ändå inte modfälld utan hade skaplig känsla och var ungefär där jag hade räknat med. Sen Lida Loop var ju superroligt att få till en 10:e plats i elitklass på en race i Långloppscupen! Då har jag varit topp 10 i elit både på XCO (SM 2020) och Långlopp! Det gav bra motivation för resten av sommaren. 

Nästa etapp var en norrlandsturné med Kraftloppet, Tolvtjärnsloppet och Obbola Challenge. Där lyckades jag vinna alla tre mot olika åkare i alla loppen. Det var riktigt roligt att få känna sig bäst. Har flera gånger tänkt att de vore häftigt att få ha en sån där säsong där man kanske till och med kan va förhandsfavorit i några race.

Många andra av de starka åkarna här i norr har ju gjort sådana år när de vunnit de mesta de ställt upp i. Så det är något jag värderar högt och det är många här uppe som håller hög nivå så man kan inte lalla på och tro man ska vinna. Tolvtjärnsloppet var lite tunt fält förstås med till OC så var de full uppställning från MTB-norrland. Att försvara den titeln kändes viktigt för mig och var nervöst innan. Så att jag fick ihop det racet och också på det sättet som jag körde, med kanske nästan väl mycket självförtroende, är ganska häftigt att vinna!

Efter norrlandsracen blev det några veckors av förberedelser för SM i både XCO och XCM. Jag han också med att få en kort förkylning efter OC, med några dagar utan träning. Men det var inte så våldsamt utan jag kunde komma igång med träningen snart därefter.

SM XCC och XCO gick båda bra. Varken superbra eller direkt dåligt utan ungefär i nivå jag vill kunna hålla. Blev 14:e plats i båda loppen. Så för XCC var de faktiskt mitt bästa resultat då jag tror en rejäl backe som den banan har passar mig bättre än ett mer platt race. Sen hade jag ju världens sämsta start. Dels starta sist och så dålig start på det. Men hann jobba mig in. XCO:n hade jag fin känsla under loppet och hade lite blandade ryggar att gå på. Blev faktiskt lite racing på slutet men annars är ofta tidsavstånden större på dessa lopp och man kör mer själv än på tex norrlandsloppen. Att de är lite brutalare backar och inte något lättåkt bidrar såklart. XCO:n var varm och jag noterade högsta både max och snittpuls över nästan alla durationer så det var tufft fysiskt. 

Veckan därpå var det SM Långlopp på Finnmarksturen (race report). Det blev egentligen årets enda besvikelse och att det bara var ett lopp är väl ändå rätt bra då. Kraschen ställde till det och sen var jag bara riktigt trött på slutet så det blev ingen kul historia. Hade ju hoppats kunna få fightas om en topp 15 även där. Men slutade 23:a i elit.

  

Därefter var de en ny längre tävlingsfri period vilket var skönt då jag var lite mentalt dränerad av dubbla SM där och lite sur över Finnmarken en period. Sen här på höstkanten var de 2 ytterligare norrlandsrace med BikeBoost och WMR. Lyckades tillslut vinna även dessa tävlingar vilket var riktigt kul att jag hade hållit ihop formen så stabilt hela säsongen! Körde med självförtroende och än om de är svåra att bli av med både NCX-killarna och mina teamkompisar Henrik och Henrik, så lyckades jag pressa dem tillräckligt i BikeBoost att jag släpp spurtuppgörelse. Sen WMR blev som det blev men en vinst är en vinst. 

Så där har vi det. 11 tävlingar och överlag resultat och prestationer jag är mycket stolt över! Jag tror att det jag kommer minnas mest om ett par år är det faktum att jag vann alla Norrlands-tävlingar jag ställde upp i, 6 av 6 trots att det på de flesta var riktigt starka åkare med.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race Report White Mountain Race 2022

Då var de dags för hemmaracet! Hann ändå bli nervös och lite stirrig på morgonen, även om de är väldigt skönt att ha så nära. Glömde cykeln datorn och hämtade den på 10 min. Det är också därför jag oftast har glömt saker när jag åker på just WMR. 

Det var nästan full uppställning bland norrlandstoppen på MTB, var väl bara Tengman som saknades. I och med att både Enberg och Blom från teamet körde så var jag helt införstådd med att det skulle bli att slåss för varje meter i lucka. 

Värmde upp lite mer än inför BikeBoost, hade två drag på kring 4 minuter vardera med lite drygt tröskeleffekt så jag hade upp pulsen i nästan tröskelpuls, vilket kändes bra. 

För ovanlighetens skulle lyckades jag komma iväg framför Enberg och då det, som på nationella race, inte finns några superstarka framför som pressar farten så får man göra vad man kan själv än fast de är obekvämt. 

 

Körde alltså på i den första delen av banan som går uppför mer eller mindre hela den första biten. 5 minuter in när jag vänder mig om är det bara Enberg och Blom som är kvar. Jag ser faktiskt ingen av de andra. Min snitteffekt de första 4:30 låg på 380 watt och NP en bit över det, så de är klart de biter ju ifrån! 

Blom upprepar med glimten i ögat de han ropat förra helgen på BikBoost utan att få gehör, "Nu kan vi köra smart, hör ni de nu?". Vi flinar alla tre och viker in på nästa stig. 

Jag hade inför tävlingen två saker jag tänkte fokusera på. För det första att utnyttja att jag har hemmaplan. Dels med smarta linjer i allmänhet men kanske framför allt att köra så snabbt som möjligt utför. Den brantaste utförslöpan är rätt öppen och man kan när man är van linjerna släppa på så snabbt att de är åtminstone lite obekvämt att ligga bakom och kanske också stressa fram misstag. Det går också riktigt fort utför där och jag tangerar mitt eget PR på utförssegmentet. 

 

Min andra taktik för dagen var att köra ojämnt. Alltså väldigt hårt i vissa partier och lugnare i andra. Enbergs ord i hans race report från BikeBoost ekade i mitt huvud "Johannes dragvillig som vanligt och höll uppe ett jämnt och bra tempo". Det är jobbigare att köra ojämnt, men kanske lite lättare att utsätta sig själv och andra för det än att bli utsatt för det. I de små motluten så tryckte jag på och tog sen igen mig lite mellan dem. 

När vi kom till banans ordentliga backe så trycke jag på ordentligt. Tänkte köra varje varv i den backen för att skada oss alla. 

Kan från segmentstider konstatera att backen har aldrig körts så snabbt på tävling tidigare, och bara sekunder från mitt KOM. Att banan var extremt torr kan säkert ha påverkad tiden en del. Men det var rätt hårt, jag var upp och vände på 180 puls och hade kring 3 minuter med 390 W snitt och 410 NP och då är en bit plattåkt stig. Peakarna var över 700 watt och ett par spikar över 600 W. Men ingen släppte! 

Blev lugnare in runt stadion sen ut på varv två så tryckte jag på gasen från backen på eljusspåret och sedan efterföljande stigar upp mot masten. Där någonstans hade Enberg slut på vilja för dagen och valde att kliva av. Han hade ju varit ungdomsledare för egna och andras barn hela förmiddagen, så jag kan relatera till att skallen kanske inte var helt där den behöver vara när smärtan kommer.

Så då var det bara jag och Blom kvar, han satt med fint och jag tänkte det här kommer att kosta en del att ta hem. Har också fått bekräftat att hans inställning i detta läge var att ”if hi’s gonna beat me, he’ll have to kill me”. I realitet innebär det att man är beredd att ta sig själv till dödens rand, de är en bra känsla när man har skallen där! De var också de jag varit lite nervös för innan att jag visste min taktik och hur väldigt jobbigt de är att köra riktigt hårt i flera omgångar och framförallt i backen att gå max 2-3 minuter.

Men kroppen kändes riktigt, riktigt bra. Efter körningarna behövdes de inte så lång stund innan de kändes som de gick lugnt igen. Att jag tagit det lugnt med träningen de två sista veckorna och mest kört kortare pass och lite lagoma fart-inslag tror jag gett lite formtopp. 

När vi kört utförskörningen och är nere och vänder runt vändplanen så försvinner Blom plötsligt. Jag märkte inget så jag vet inte om han brutit helt eller bara fått ett kort stopp och nu jagar som en galning bakom. Vill såklart göra att han får betala dyrt för att komma tillbaka så ändrar taktik från ojämnt tempo till att nu köra en hög, men jämn fart. Att köra ojämnt är bara en poäng när man ligger tillsammans med andra. Nu vill jag att han ska behöva slita ont för att komma ikapp och om han gör det då har jag en övertag och kan återgå till att köra ojämnt och attackera igen. 

Försöker kolla bakåt men ser honom inte och inte heller i den långa backen så syns han, måste vara minst 30+ sekunder lucka. Nu är det att komma så snabbt som möjligt till mål som gäller. Det andra varvet så tar jag KOM på banan. Men den branta backen tar 15 sekunder längre. Behöver inte stämpla utan kan köra kontrollerat och sen hålla uppe farten efter backen.  

Det sista varvet blir mest att kontrollera segern, ser ingen något mer. Men håller tempo *nästan* som om någon ligger 30 sekunder bakom. Det sista varvet tar 26 sekunder längre än det andra, ändå rätt bra med tanke på att jag under varv 2 fortfarande försökte pressa de andra. 

Lyckas alltså vinna tillslut! 

Det visar sig sen att Blom hade en ordentlig punktering och sen lite strul att få luft i det igen så han tappade flera minuter där. 

Blom 2:a och Lidman blev 3:a.

Riktigt kul dag och Sam körde också barntävlingen. Det var roligt att se att han tog i och trampade på med småbenen!

Jag tror att detta blir min sista tävling i år. Känner inte att jag drivet att hålla upp ordentligt träning längre. Känner inte något direkt sug att tävla heller just nu. Men just då där när man vinner och nån dag efter så känns de alltid som att jag laddar vidare. Men sen när mörka kvällar och vardag kommer och träningen ska in finns inte riktigt motivationen. Nu är ju formen god men de försvinner ju också om man inte lägger ner jobbet. Är redan grymt nöjd med säsongen, men jag återkommer nog med lite sammanfattningar av det framöver.

Analys

Snittpuls 167 mitt på tröskel, max 180. Snitteffekt 253 och NP 314 W. De är faktiskt rätt bra effekt på så mycket stig!

Rimliga pulszoner:

Effektzonerna är typsikt XC-karaktär:

W-bal visar tydligt den hårda inledningen och även hårdkörningen i backen första varvet. Sen blir det lite jämnare men backarna syns ändå. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race Report BikeBoost 2022

Länge sen man tävlade nu, länge sedan någon på startlinjen tävlade tror jag. Jag hade i alla fall inte riktigt kul hur benen skulle svara. 

Körde mitt vanliga upplägg med en rejält prep-pass 3 dagar innan sen vila och så en väckpass dagen innan. Väl på plats blev det en rätt försiktigt uppvärmning. Körde de sista 2-3 kilometrarna på banan för att ha koll på slutet. Sen blev det lite drag i några backar men inga längre efforts så där så man blir ordentligt genomvarm. Men starten är oftast inte så extrem på så här lokala race så man hinner oftast komma in i det. 

Jag och Enberg glider iväg först ut på första loopen. Banan börjar med en härlig flowig utförssträcka, skönt för att komma igång! Vi växlar av lite i front mellan mig Enberg och Tengman. Det är ingen hårdkörning på grusvägarna utan där rullar vi bara på, när vi kommit en bit in så går jag fram och försöker hålla fart på stigarna.

När vi passerat banans rejäla utförskörning av endurokaraktär så kommer man in i ett längre parti av blöta tunga spår och lätt motlut på rätt brötiga stigar. Där vill jag börja sätta lite press på gänget och försöker trycka på. Vi är 5 stycken; Jag, Enberg, Blom, Tengman och Lidman. Jag försöker inte kolla bakåt så mycket utan fokuserar framåt. Efter en tag så är vi bara 3 när jag kollar bak, det är vi från teamet alltså Enberg, Blom och jag som är kvar. När banan möter sig själv ser vi Tengman och Lidman kanske 30 sek bakom. Blom ropar (fick jag höra efter mål) att "nu kan vi köra smart". Det var inget jag varken hörde eller ville ta till mig. Jag fortsatte köra på skapligt hårt på stigarna.

Det känns skönt när vi passerar varvningen, nu är det bara ett varv kvar, alla ställen passeras för sista gången och vi har tagit oss till "the business end" av det här loppet. Enberg är framme och kör lite på stigarna, men sen tenderar jag att ta taktpinnen. På grusvägarna vill Blom köra på för att säkra teamets pall och han drar så hårt att de är jobbigare att ha hans rulle än att dra själv. Men då varken jag eller Enberg riktigt trycker på samma sätt så stannar det av ganska snabbt. När vi kommer in på stigarna har jag inget emot att trycka på däremot och där försöker jag hålla ett högt tempo.

När jag ligger i tät och trycker på, men hela tiden har både Henrik och Henrik smack på hjul hela tiden så blir jag lite stressad. Uppenbarligen kör jag inte nog hårt för att de ska släppa, men ligger de med enkelt och bara väntar att attackera eller får de faktiskt slita för att sitta med? Svårt att veta. 

Jag börjar tvivla om jag gjort bort mig taktiskt genom att ligga och hålla farten så mycket. Den taktiken bygger liksom på att man är i alla fall lika stark som övriga. Har de en bättre dag så kan man gå bort sig på det sättet. Så ju längre vid kör på varv två så börjar jag fundera hur jag ska spela korten nu.

Samtidigt är de rätt skönt att ligga först på stigarna, då kan man köra rätt effektivt och inte missa linjer som lätt händer då man inte ser ordentligt. 

 Eftersom kilometrarna tickar ned gör jag mig mer och mer beredd på en attack bakifrån. Kroppen känns rätt bra jag har kvar att ta ur för att täcka en attack, men det gäller att vara på alerten när de händer, det blir fort några meter som kan blir tufft att ta ikapp. 

Det är inga långa backar på banan, det är väl det som saknas på alla Umeå-race, men det är flera knäppor korta sprintbackar och där trycker vi ju på men de är så korta att de blir inga skillnader. En av de rejälare backarna är på asfalt uppför rullskidbanan och där trycker jag på rejält för att inte få upp någon i sida. 

Nu är de så lite kvar att de finns liksom inga andra sätt för mig att spela detta utom att hålla en så hög fart att de blir jobbigt att attackera och sen i något läge bara ge allt. Vi kommer in i de sista stigarna, jag trycker uppför för att få va först och sen där någonstans inser jag att de bara är 6-7 minuter kvar och stigen går lite uppför så jag bestämmer mig för att nu finns de inget annat att göra än att gå max hela vägen till mål. Det blir en fartökning och än om backarna är väldigt flacka på slutet så verkar det bita för jag känner att de blir några meter. Kroppen känns bra jag kan öka och såklart motiverar det är känna att man får en liten lucka.

Ser inte vad som händer bakom men jag kommer in utan att behöva spurta på målrakan och får njuta av vinsten!

Riktigt mycket roliga stigar på banan i denna version måste jag säga!

Enberg blir 2:a, (vilket var imponerande då han också var tävlingsledare och styrt upp mycket av hela arrangemanget samtidigt) och Blom tar 3:an. Snyggt att plocka hela pallen från teamet!

Analys

Snittpuls 163, max 177. Snitteffekt 265 W och NP 306 W. Faktiskt rätt hög effekt sett till andra race i sommar, men det är ju väldigt beroende på bana, men detta är rätt mycket stig så det var ju intressant.

Men man ser ju att effektzonerna nedan är rätt hårda. På sånna här lite längre lopp blir det ju ofta lite mer gnet men här är det en plan profil mellan zonerna vilket indikerar mycket tid i höga zoner. Nästan som en XCO. På XCO är de oftast lite mer Z5 och Z6 och mindre Z3 och Z4.

Wbal' är väl rätt intetsägande egentligen, inget direkt som sticker ut.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: