Knockout

I gårdagens race report från BikeBoost så skrev jag att dagen slutade med skallskada. Det glömde jag dock bort att nämna när jag väl skrivit klart hela rapporten. 

Kort historia kort så kom jag hem, stressad att packa ur. Kopplade loss både fram och bakhjul ur takräcket, böjde mig ner och flyttade framhjulet intill bilen, började ställa mig upp men då kom cykeln ner själv och landade i skallen. 

Jag brukar ofta knäppa upp cykeln utan att den ramlar, men den rutinen kommer jag se över framöver =)

Gjorde fruktansvärt ont, ställde ned cykeln i gruset och hängde på knäna. Kände med handen som blev helt blodig. Typiskt.

Ropar ut svärfar som varit barnvakt medan jag tävlade. Han är pensionerad läkare så han fick kolla och vi hittade lite kompresser och tejpvarianter som han kunde fixa ett förband av. Tur man har kort hår, dessutom rakade vi en fläck där tejpen skulle fästa ännu bättre.

Jag hade fortfarande lera i öronen och lit varstans från racet så jag fick duscha bort blod och lera och sen var jag igång igen. 

Varit lite störigt när man sover så det har blivit lite dålig sömn. Sen kan jag inte dra åt hjälmen så hårt ännu, men det borde bli bättre bara det får ta ihop lite.

Komiskt att man kör stenhårt i svår, stening terräng millimeter från träd. Men då man kommer hem och packar upp, får man en cykel i huvudet.

Tur jag vann så dagens ändå kändes sluta på plus!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race Report - BikeBoost MTB 2021

Var och raceade i Umeå i söndags. Skyfall hela veckan, men varmt och soligt på dagen, perfekta förhållanden för MTB! Dagen slutade med mildare skallskada, men det kommer vi till.

Bilderna tagna av @arctic_kat_ på instagram

Inför 

Alla som läser bloggen vet att jag brottats med förkylningar här på höstkanten. Den senaste hade dock börjat släppa och under veckan kunde jag köra lite trevande intervaller för att testa kroppen. Kändes sådär men ändå helt okej. Vilade fredag och körde en kort väckningspass på monarken på lördagskväll. 40 minuter. 3x3 minuter kring 340 watt och 3x20 sek kring 600 watt. Inte ansträngande men lite stimuli för kroppen att vakna av. 

Frun reste med jobbet den helgen men tur så kunde mormor och morfar hjälpa till som barnvakter. Detta är överlägset det lopp jag varit minst nervös på på hela säsongen. Att de inte var så många med plus att jag lite "släppt" den här säsongen gjorde att pressen kändes väldigt lugn. Lite att de får gå som de går. Man kan inte räkna med att vara på topp efter 2 veckor av och till med förkylning. Men samtidigt fanns där en viss hunger efter revansch från WMR där jag inte alls kände mig bra. 

Jag hade en "motto" eller en tanke jag ville ta med genom racet och det var: "Är detta ditt max?". En fråga att ställa sig själv flera gånger under ett race, för huvudet kan ibland hitta på dumheter och vika ned sig innan man egentligen behöver. "Är detta ditt max?" ger perspektiv när det är jobbigt och oftast har man en bra bit kvar till max fysiskt. 

I övrigt samma uppladdning som alltid med kolhydrater dagarna innan, buffra nitrat. 250 mg koffein 1 h innan start + en gel med 30 mg. Loppet är så kort >70 min så en flaska på cykeln räckte bra. Men jag var rätt dålig på att dricka faktiskt. Dels väldigt få ställen där man kunde dricka och så stressat och så där.   

Jag körde 2.35" Ralph bak (1.25 bar med korv) och Ray fram (1.21 bar). Nu på hösten kollar jag dämpartrycket varje gång eftersom temperaturen kan skilja upp mot 10 grader mellan pass vilket motsvarar kring 2-3 PSI, vilket såklart är märkbart! kör med 160 PSI bak och 84 PSI fram. Jag tänkte inte en gång på cykeln under loppet, det bara flöt, riktigt bra setup alltså!

Race

I starten satte Henrik upp ett hårt tempo där de krävdes fokus för att hänga kvar på de knixiga stigarna där han kört några fler värv än en annan. När man ligger bakom blir det ytterligare lite svårare. redan efter startloopen var vi mer eller mindre ensamma jag och Henrik. Viktor Knutsson hade en sämre dag och tog sitt eget tempo. 

Jag låg bakom Henrik och det var riktigt rolig racing! Banan helt magisk med mycket blöthål, och leriga partier, men bra soligt väder och varmt (för att va höst). Blev däremot kallt om fötterna som blev genomvåta första 3 minuterna.

Dels är Henrik mer teknisk än mig, dels har han hemmafördel, dels låg jag bakom och såg inte fritt vad som kom. Allt detta gjorde att jag många gånger, titt som tätt, gjorde småmisstag. Det var också en hög fart som gjorde att jag fick pusha mig vilket leder till misstag. Hamnade för långt ut i en kurva, fick bromsa onödigt mycket då man insåg hur tvär en kurva var och så vidare. Valde ett spår som senare visade sig hamna rakt in i nått elände. Det hände säkert 5-10 gånger att jag tappade sådär 10-15 meter som jag sedan fick jaga ikapp när det öppnade upp lite mer. 

Där det var mer öppet och mest bara trampa kändes det desto bättre. Gick med utan att plågas och kroppen kände inte alls av de förkylningar jag brottats med, så det var superskönt! Kunde bara fokusera på att gasa.

Det var väldigt få ställen som tillät dricka och jag slarvade något med det, fick inte alls i mig hela den flaska jag hade på cykeln. Däremot hade jag fått i mig bra under uppvärmningen så systemet var rätt fullt. 

I slutet på andra varvet (tror jag) så hamnade jag bakom en större sten och fick helstopp. Fick krångla lite för att komma igång och Henrik smet nog iväg 60-70 meter (svårt säga). Kändes surt och jag han tänka att ska jag förlora på detta? 

Jag låg på hårt och framför allt på de lättåkta tryckte jag på för jag misstänkte Henrik sparade lite där. Det tog inte så länge förrän jag hade kommit ikapp och det kändes som ett styrkebesked inför resten av loppet.

Någonstans längs det andra varvet passerade jag och tog täten. Min tanke var att dels slippa jaga ikapp luckor hela tiden, men också att kunna sätta press. Jag körde hårt hela tiden, framför allt slog jag inte av när det blev väg, eller elljusspår, utan såg till att hålla så högt tryck att de skulle vara jobbigt även om man ligger på hjul. Tog hellre det att ta den lilla vinden på dessa bitar än att det blev vilsamt. Genom att ligga på tog jag också bort vilan, och tanken där var att göra det svårare att attackera.

Det kommer ett motlut som tar ca 90 sekunder och där gasade jag på hårt, ville köra så hårt att de nästan inte skulle gå att komma förbi. Där skapades en liten lucka på några meter innan toppen. Sedan var de den roliga avslutande delen på ca 2 km kvar. Det är väldigt XCO-karaktär på banans avslutning. Korta branta backar både upp och ned, skarpa kurvor och berms. Jätterolig cykling. Där var inget att fundera på jag bara körde så hårt jag kunde och jag kunde höra på bromsskriken att jag hade en skaplig lucka bakåt. Lyckades hålla den in i mål och vann racet med ca 15 sekunder före Henrik!

Kändes jätteroligt att vinna efter den snöpliga tävlingen på hemmaplan 2 veckor tidigare! Det är verkligen så himla härlig känsla att vinna. Det är som en drog, förstår verkligen att dem som vinner mycket som ungdomar blir fast i det och kan jaga det med väldigt mycket motivation. Själv inte vunnit så där jättemycket, men varje gång man lyckas är otroligt tillfredställande! Önskar det fanns något lättare sätt att må som man gör kvällen när man vunnit ett race =)

 

Analys

Loppet tog ca 67 minuter. Snittpulsen blev precis på tröskel 167 slag och helt rimligt för den durationen.

Snitteffekten blev 305 watt och NP 330 watt. Detta är siffror som talar om att det gick rejält hårt. Som ren effekt är det kanske inget speciellt. MEN på en bana med så hög andel stig, och teknisk stig, i blöta förhållanden och nästan helt utan backar! Hela loppet hade 185 höjdmeter på min strava (kan diffa en del). Så det finns ingenstans att verkligen trycka in effekt. Effektprofilen nedan är också en av det mest "XCO-style" profilerna jag gjort i sommar. 30% rull och 18% anaeroba över 420 watt. Hela 42% är VO2max eller högre! Fränt!

W' balance visar samma sak. Jag bottnar nästan ur den mot slutet när det ska avgöras. Och man kan se hur hårt det går i inledningen där jag verkligen första 10 minuterna plöjer ut energi ur "batteriet" för arbete över CP. Den här kurvan skiljer sig en hel del från tidigare tävlingar och det beror på att jag har senaste veckorna har dragit ned min CP lite, från 360 W till 350 W. Jag har inte testat fram förändringen utan bara gissat ner den lite med tanke på förkylningar och mindre träning sista veckorna. Sänkningen gör att W' kommer börja förbrukas 10 watt tidigare och de gör markant skillnad på kurvan, som i övrigt har samma kJ som tidigare (24 kJ).

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Varde ljus

Fighten fortsätter mot förkylningarna här hemma. Jag blev nästan bra, sen åkte vi på en ny variant och den verkar segare att släppa taget. Torrhosta och snuva. Barnen in och ut på förskolan. Jag in och ut ur sammanbrott.

Jag har ett samarbete med Moonlight mountain gear.

Håller fortfarande hoppet uppe att om jag bara blir frisk så ska de finnas lite ånga av kapacitet kvar så det blir roligt att tävla de sista två racen här. Får väl se hur de blir med den saken.

Ikväll körde jag i alla fall ett riktigt gött pass! Eftersom jag inte vill överbelasta mig nu då kroppen ej är hundra så körde jag helt kravlöst, bara ute och köra lagom fort att det är roligt, men inte så snabbt att det blir direkt jobbigt. Snurrade runt uppe på vitberget och bara körde mellan de roligaste stigarna där uppe. Kör väldigt sällan sånna där pass på sommaren. Dels lägger jag ofta hårda pass på stig och banor på sommaren, det gör att när man ska ha lite lugnare utfyllnadspass är man oftast less att studsa runt och då hamnar lugnare pass istället ofta längs vägarna. Men nu när man inte kört så mycket av nått så kör jag gärna även lugnare pass på stigar. 

Och sen det hjälps inte, det är bökigt och allt sånt, men det är jätteroligt att köra stig med lampor! Grym fartkänsla och man upplever stigarna annorlunda. Blev stannat av några killar som var helt säkra på att jag hade elcykel ;)  

Idag var första gången jag körde min riktiga lampsetup för stig. Då jag kör på vintern kör jag bara på väg och då räcker det med en medium-lampa (BAD 2000 lumen, jag har en utgången modell denna modell ersätter) på styret. Då hänger jag bara batteriet i remmar från batteriomslutningen under styret. Som en burritobag, det funkar toppen. Men då man kör stig så studsar den setupen för mycket.

Jag offrade därför en flaska till batterihållare. Fyllde med bubbelplast och så bort med drickventilen. Passar perfekt att få igenom sladden och sitter stumt!

  

Filmen nedan visar hur setupen blir. Jag kör alltså med BAD 2800 på styret (utgången denna modell ersätter ), med batteriet i flaskan. Detta funkade PERFEKT! Det enda var att jag skulle satt en tejp eller rem runt sladden uppe på ramen, den lilla skarvkopplingen slog lite i skogen. 

Sen har jag nu fått fast ett hjälmfäste på min nuvarande hjälm, istället för det uråldriga hjälm jag tidigare använt till mörkercykling. 

På hjälmen har jag alltså satt en BAD 1200 (ersatt av denna modell), det räcker med lite mindre på hjälmen, särskilt när man har mer åka med på styret! Fick in sladden mellan ventilationen i hjälmen, helt klockrent!

Verkligen nöjd med setupen, jag brukar ofta tänka att "man behöver inte mer" och "det räcker på hjälmen eller styret". Men jag kan bara säga att i skogen kommer jag inte köra utan två lampor i fortsättning. Det är så grymt att ha en stark lampa på styret som lyser upp hela terrängen och så den på hjälmen som alltid lyser dit man tittar. 2 lampor hjälper också till att det inte blir några skuggor som stör, vilket är fallet om man enbart har på styret. Att ha enbart en stark på hjälmen funkar nog bättre, men då tycker jag det blir så tungt för nacken och man måste spänna hjälmen sjukt hårt för att den inte ska åka fram/ned när man kör stökig terräng. Jag har ju skrivit rätt långt om vilken min ideala setup för lampor är här Cykling i mörker, min ideala setup. Idag var de väl i princip den ideala setupen jag körde.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Relapse

Efter WMR har jag sakta rampat upp belastningen. Men det blev faktiskt en rejäl injektion av motivation att behöva släppa hjul sådär. 

Kanske blev det för mycket av det goda och jag borde tagit det lite lugnare för att låta kroppen hämta sig från just WMR, då jag var rejält sliten efter det. Jag körde lugn zon 1 dagen efter, sedan dagen efter det körde jag 2:20 i zon 2. Eftersom det var på kvällen i mörkret kändes det som ett distanspass på minst 3 h. Men jag kände mig rätt bra och kunde driva på trots bara 2 bars påfyll. Sen tisdagen då ville jag känna lite på kroppen med intervaller. Körde på monarken, men valde att hålla igen lite med arbete över tröskel så jag körde 10 min sweetspot, 9 min 60-30, 10 min sweetspot. Kändes bra på 60-30 låg på 370/315 watt utan att de var värst tufft. Mot slutet av sista SS kände jag dock att de drog lite i halsen. klart fläkten på läge 2 rakt mot kroppen kanske inte var det bästa heller.

Sen dagen efter så var jag lite sämre igen, förkylningsmässigt. Lite mer hosta, lite tjockare i halsen och allmänt bara lite tröttare. Typiskt. Omöjligt avgöra om jag stressade kroppen lite för snabbt, eller om det bara är så att det går runt, barnen får ju igen förkylningarna var 5-6 dag ungefär så det kan lika väl vara så. Minst ett barnen har varit hemma 3 veckor nu, eller är det 4? Precis när de kan gå tillbaka till FS igen så kommer nån ny variant. Holly har varit hemma hela veckan.

Funderar om jag skulle skjutit hela upprampen en dag längre fram, börjat med en helvila, ja, troligen. Men samtidigt kändes kroppen bra både måndag och tisdag och det är ju det man måste gå på. 

Motivationen är i all fall hög just nu för att grisa på med bra träning fram till säsongsavslutningen 2:a oktober. Vore roligt att få avsluta med två bra tävlingar och inte sånna där man sakta tappar dem man vill racea mot.

Men nu har det blivit 2 vilodagar IGEN. Hade nog kunnat rulla zon 1, men till vilket syfte? Ikväll ska jag nog rulla lite i alla fall. Men det känns lite uppgivet för den här säsongen ärligt, kan jag inte träna ordentligt snart så hinner jag nog inte komma igen alls.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race Report White Mountain Race 2021

Hemmatävlingen på vår fina bana på vitberget, inget topplopp men här kommer en liten rapport. Förvånansvärt då det är hemmatävlingen så har jag typ inte en bild på mig så det blir mest text.

Inför

Hade fått en släng av någon av barnens baciller och varit hängig i veckan inför. Vilade både torsdag och fredag innan då jag kände att ett väckningspass skulle troligen göra mer skada än nytta. I övrigt normal uppladdning, inte alls nervös utom först på morgonen lite. Mest för hur kroppen skulle kännas.

Då det är så kort lopp så körde jag bara en flaska med 90 gram carbs på cykeln och inget annat. 

Innan start tog jag 300 mg koffein 1 h innan. Mer än jag brukar men det är så kort lopp (~65 min) så man hinner inte få i sig under tiden.

Race

La mig tvåa i starten bakom Enberg som trycke på upp i startbacken, sen lugna han ned sig på platten längs elljusspåret och sen innan vi skulle in i skogen var de ingen riktigt som ville gå in först men Michael Wincent tog tag i det och höll farten första biten. Kände ganska snabbt att det skulle bli en tuff dag. Kunde hänga med men det var jobbigare än det borde. 

Kunde ändå tugga med första varvet, sedan ut på andra varvet så fick Wincent 10 meters lucka och jag hade inte orken att trycka till för att täppa det. Kändes verkligen att de saknades de där trycket att kunna hantera variation och gå hårt för att täppa och sen går ned på marschfart igen. Trodde de andra skulle segla förbi men det tog ändå en bit innan Tengman och Enberg gled förbi och började gå ikapp Wincent. 

Jag orkade precis inte med. Återhämtningen fanns inte riktigt, så även då det gick utför eller lite lugnare i delar så fortsatte kroppen bli tröttare. Efter en backe utför brukar man som vara reda att trycka på igen, inte den här dagen.

Jag kände ut där på andra varvet att "kan de inte köra ifrån mig så jag kan slå av på tempot", och då visste jag att jag var illa ute på kroppsligt och mentalt. Men det var ju ingen genomklappning utan bara att de saknades sista procenten. För hela andra varvet såg jag fortfarande topp 3 inte allt för långt fram, en vurpa eller punka så hade jag snabbt varit tillbaka. Så jag fick fortsätta mata på i den fart jag kunde förmå. Blom hade en ännu sämre dag än jag och hade fått släppa även mig och var utom synhåll, så jag hade rätt lugn bakåt. 

På sista varvet så hade jag lite svårt att riktigt trycka på utan jag motiverades mest av att få slut på dagen genom att komma i mål. Jag var 37 sekunder från pallen, retligt nära ändå, trots den dåliga feelingen! Wincent vann före Enberg och Tengman. Bra kört av alla 3! Synd jag inte kunna vara med och hitta på saker. Jag hade egentligen 3 olika scenarion som jag hade tänkt testa beroende på hur jag skulle känna mig. Men de byggde på 100% kapacitet så inget av de scenariona blev något av. Ett annat år.   

Analysen blir kort även den. Snittpuls 168 (tröskel) och snitteffekt typ 260 W och NP 290 W. Precis som man kan vänta, effekt säger inte så mycket på den här banan som är rätt teknisk mest hela tiden. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Bra klipp, men...

Blev två fina pass i helgen. Först en 75 km grusrunda med tillsammans med några gravel racers. Det var nästan uteslutande grus vilket var trevligt, fint väder också!

På söndagen körde jag ett hårdare pass. Först 1 varv nära max på min XCO-bana på Rösberget. Den är riktigt bra! Fina förhållanden kring 15 grader varmt och senaste tidens regn hade gjort den sandiga, dammiga hästvägen packad och fin så jag slog mitt eget KOM rätt rejält. Den mesta av tiden togs dock i just backen så det var väl annars en prestation i paritet med vad jag gjorde i juli inför SM.

Effektfördelningen visas nedan, 290 medel och 360 watt NP på riktigt stökig bana är bra för mig!

Sen avslutade jag passet med att köra ett par endurointervaller, alltså ladda på mer utför. Riktigt roligt och blev lite taggad att försöka putsa min tid på ett kul utförsegment där på Rösberget. Fick bättre flyt för varje gång jag körde. Sen gasade jag skapligt upp igen mellan backarna så det blev ett bra pass allt som allt. 

Så kroppen är fortfarande i riktigt bra slag, även om huvudet tycks tror att det redan är offseason. 

Familjen har turats om att vara förkylda sedan jobbstarten för 2 veckor sedan och precis nu när alla börjat bli bättre så är jag lur på att jag får en släng av samma variant. Måste ha plockat upp lilltjejens i slutet på förra veckan, med lite inkubationstid så var det nog så. Jag kände det medan jag satt och jobbade att "jaha, nu blev jag förkyld". Det kom så plötsligt, eller så var de bara att jag började tänka på det då. Annars är de ju oftast på morgonen man märker det. Det gör inte ont, än, men det känns i halsen och huvudet blir lite tungt. Snabb vändning nu, kom igen! Nåväl, jag hoppas jag inte blir helt utslagen utan kan klara mig med någon lugnare dag och ändå kunna köra WMR på lördag.

Endurostigen på bilden nedan är rätt knixig, den är också rolig och svår att försöka klara på vägen uppåt.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Slutsatser däckhysteri

Så jag fick lite frispel där efter att jag vägde mitt 2.25" Ray och det var lika tungt som listvikten på 2.35:or. 

Måste börja med att säga att jag är inte fullt så vikthetsig som jag verkar. Min cykel väger strax över 10 kg och det finns flera sätt att rätt lätt (nåja, sub 3-4000 kr iaf) komma under 10 kg. Styrstammen är tung, sadelstolpen och sadeln finns mkt att ta på. Men just på hjulen känns det viktigt. Accelerationer blir det många i ett race. Sen är ju just däcks egenskaper överlag väldigt viktiga, det är hela din kontakt med underlaget så mycket av hur cykeln kommer bete sig beror till stor del på just däcken.

Jag har på senare veckorna bestämt mig för att gå över mot att köra mest 2.35-2.4" däck framöver, i alla fall för XCO. Det är roligare, skönare och går snabbare i stök och utför. Sen har jag väl kvar ett gäng 2.25" för tävlingar som tex Kraftloppet eller vasan där det inte är något stök men mycket igångdrag ur kurvor och sådär. Mina 2.25" ralph som jag kört nu på slutet låg på 650 g vilket är deras listvikt. Puh! Men bredare däck gynnar mig alltså där jag behöver det. Jag är okej snabb i uppförsbackarna relativt andra kring mig i resultatlistan. Men jag har i år gått från att se mig själv som teknisk till att se mig som "i alla fall inte oteknisk". 

I elitklassen så är jag inte bland de snabbare när det är stökigt. Jag kan nog vara rätt 'precis', om det nu är något, alltså att jag kan sätta hjulet precis där jag har tänkt, åtminstone när jag är fräsch. Men när man ska köra riktigt snabbt så måste man se stigen på ett litet annat sätt, man kan inte hantera varje enskilt hinder utan det blir sektioner av stigen som man tar på olika sätt. Där har jag mycket kvar att utveckla. Sen kanske det är en viss feghet också. Jag gillar att köra en fart där jag känner att jag har full kontroll och hinner se "allt". När jag ser hur snabbt vissa kör så är det närmast omöjligt att hinna se varje sten eller rot. Ska man köra riktigt snabbt kanske man måste tumma lite på det att ha 100 koll eller bli bekväm med att inte riktigt ha full koll. Man får också tänka på att utför är viktig del i en varvtid. Det blir lätt så man gasar upp och sen blir de lite vila utför, men man kan ju köra mer aggressivt även där, så det måste jag nog jobba in i fartstrategin.

Tror oavsett att större däck är melodin, helst såklart på en 28-30 mm fälg. Får se hur det blir med cykel och hjul (och satsning) till nästa år. De flesta nya har ju 30 mm fälgar i alla fall. Kör jag samma cykel ytterligare ett år kanske jag uppgraderar med nya hjul istället.

Hur som helst, jag beställde hem ett större gäng däck Ralph och Ray för att väga in. De har båda 750 gram som listvikt och i bilderna nedan står de vikter jag vägde upp med min våg.

Det är uppenbarligen en sjukt stort spann! Mellan 680-820 gram, alltså +-70 gram från listvikt. Och alltså 140 gram skillnad på lättaste och tyngsta i min batch. Galet!

Jag hade nog tur som fick en riktigt bra batch av Ray, nästan alla under listvikt. Jag behöll 6 stycken så jag har några års förbrukningar av bästa framdäcket. Kommer nog köra Ralph/Ray 2.35" redan på WMR nästa lördag, då banan var redigt blöt. På Ralph var de lite sämre vikter, ingen under eller på listvikt, jag behöll de två lättaste. Det är ju faktiskt bättre att Ralph, som oftast används som bakdäck och tar mest stryk, är lite tjockare gummi, bättre skydd där det behövs. 

Sen uppstår ju nästa fråga, okej, jag hittade ett Ray 2.35" som väger 680 gram, alltså listvikten på 2.25". Vad är det då som säger att det faktiskt är större luftvolym i det? Man måste då mäta in dem på fälg också egentligen. För ojämnheter i vikt beror på på antingen mindre luftkammare/volym eller tjockare gummi. Vore det bara gummit vore det nästan bättre för då visste man i alla fall att dimensionen var rätt. Sen vill man nog inte att det ska bli för tunt heller, då får man ju lättare punktering istället! Så jag blev rätt snurrig av den här övningen. Hade i början av sommaren släppt däck och bestämt hur jag skulle köra och så kom detta med variationerna som en bomb i min ingenjörshjärna.

Andra intressanta alternativ är Maxxis Aspen 2.4", vilka väger 725 gram listvikt, vilket är lätt för att vara 2.4". De upplever jag dock funkar sämre om det är löst eller blött. Även Rekon race 2.35" el 2.4" är riktigt trevliga däck, som jag också kört en hel del på. De väger 765 gram (lista). Det maxxis saknar är ett bra framdäck med lite mer grepp om det är lite blött eller man vill ha mer grepp utan att det ska gå tungt och väga tungt. Ardent Race eller Forekaster blir alternativen. Ardent Race har för tätt mönster om de väl är lerigt och Forekaster rullar tungt om det bara är så där halvfuktigt eller vissa blöta partier men andra torra. Typ som det var nu i Järfälla, torrt mest, men fuktigt och smålerigt  i skogen. För ett mud race vore dock Forekaster bra i fram. Forekaster väger 785 g vilket är okej för ett så köttigt däck. 

Ray är perfekt framdäck enligt mig som rullar rätt bra, men också rensar och greppar fint. Sen har även Vittoria med tex Mescal och Barzo samt Pirelli (Scorpion serien) en del intressanta alternativ, skulle gärna prova allt, får träna mer så man hinner med ;) Pirelli verkar ha fått till en rätt komplett uppsättning med möjligheter att kombinera ihop, från deras 5 modeller, det man behöver för varje race! Det är lite tunga i 2.4" på 800 gram, men inte helt uppåt väggarna. Ska vara väldigt bra gummiblandning har jag hört!

Så vad är slutsatsen? 

Ja, men jag kommer fokusera på 2.35-2.4 i storlek för "riktiga" XC-banor och tillsvidare kommer jag nog satsa på Schwalbe och Maxxis lite kombinerat, då jag dels har många däck av dessa "i ladorna" och även kan modellerna. Men vem vet, det kanske öppnar upp för något nytt samarbete här framöver och som sagt det finns mycket man vill prova!  

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Håll ut!

Nu har hösten kommit med besked, det känns som jag är på väg ut snabbt ur den här säsongen.

Det är några mindre lokala tävlingar kvar så jag försöker väl träna på skapligt. Men det där drivet och vilja att göra det lilla extra finns inte riktigt där. I början av säsongen så påverkar varje pass kapaciteten till väldigt många race. Nu är det bara ett fåtal kvar, och de är alla lite mindre. Så nu försöker jag snarare leva på redan utfört arbete så länge som möjligt. För att behålla någon nivå. 

När jag kommer ut efter barnläggning så är klockan ofta 19:30 och det mörkar redan, när man kommer hem 2h senare är det redan helt mörkt. Lampor på såklart. Det blir mycket mer kläder hela tiden, då det är kallt. Allt känns bara bli sämre än det varit den här perioden. Så lite trögt går det allt. Det slog som till med att man började jobba samtidigt som det blev mörkt och kallt på en gång.

Men bara jag får in skaplig volym och något par hårdare pass varje vecka så ska jag nog inte tappa allt för mycket under september.

Nästa lördag är det White mountain race här i Skellefteå. Inte hittat något "ladd" än , men jag hoppas det kommer. Det borde inte behöva bli så nervöst eller så utan mest kul. Tävlingstiden är kring 60 min så det brukar gå hårt så det blir ju jobbigt på så sätt. Brukar va smärta inblandat för att vinna. Tanken slog mig att de vore skönt om ingen snabb kom, så det inte blir så jobbigt, och precis där har man bevis på att man börjar tappa skärpan för tävling för i år. Man borde vilja att alla kommer så det blir hårt race med många med där framme. Hinner förhoppningsvis hitta lite taggning under veckan som kommer. Man blir ju lite tävlingsmatt efter en helg med dubbelrace, så det är nog rimligt att det tar några dagar att hitta tillbaka till suget.

De tävlingar som är kvar är WMR den 11:e sedan sista helgen i sept är det KM för OIK. Därimellan är det helgen Hallby går, men jag känner inte att jag är tillräckligt hungrig för att åka ned nu. Får jag se startlistan så kan jag säga på 3-4 placeringars noggrannhet var jag rimligen skulle hamna. Jag känner inte den där starka lusten att mäta mig mot andra. Visst det är en rolig bana och kul cykla med andra snabba men det är inte 220 mil i bil roligt, om man säger så. Går en tävling i Luleå samma helg, så kanske kikar på den. Men det är nästan samma sak. Är man inte hungrig på att tävla är det svårt köra riktigt hårt.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race report Tolvtjärnsloppet 2021

Så rapport från helgens andra race, Tolvtjärnsloppet utanför Örnsköldsvik. Foton av Erika Edling, Rickard Hägglund, Jan-Erik Backman och Viktor Kvamme.

Inför 

Dagen innan så hade jag alltså kört Kraftloppet och det kan man läsa om här: Race report Kraftloppet 2021. Jobbade med lite kramp efter loppet de nöp i vaderna nu och då. Satte på mig kompressionsstrumpor. Vet inte om det funkar, men det känns i all fall som man gör något. I övrigt så var det stort fokus på att bara äta mycket kolhydrater. Vi fikade väl lite bullfika och glass på eftermiddagen och till middag åt jag riktigt, riktigt mycket ris och när de var slut drygade jag ut med klyftpotatis. Förvånad att jag kunde äta så mycket som jag gjorde, men man mår bra i kroppen när man vinner och jag var på gott humör och kunde tugga på. Tryckte in nån banan extra här och där. Till kvällsfika blev det havregrynsgröt och mackor. Så jag fyllde nog på riktigt bra med energi. Men benen kändes ändå lite slitna såklart. 

Åkte iväg mot tävlingen kl 6 på morgonen och åt mackor, banan och smoothie som frukost på vägen. 

Jag var inte så nervös som vanligt. Var kanske mest nervös för att bli sådär totalslut och att benen skulle stänga av halvvägs in i loppet. Att man inte skulle känna att det gick att hänga med och få cykla sista 4 milen själv.

De som borde kunna vara med och gasa i tävlingen var framför allt jag och Viktor från Team Advania, sedan Samuel Brännlund, Stefan Tengman och så två starka killar från Falu-trakten som tagit sig upp norrut, jättekul! Dessa var Martin Eriksson (14:e SM XCM Alliansloppet) och Henrik Jansson från Team HiQ.

Energi

Jag hade tillverkat en jättefin lagningspinne, men insåg att platsen jag planerat innebär en 25 km omväg både på vägen dit och hem, och det kändes för drygt så jag skippade det. Körde alltså enbart med 650 + 500 ml flaskor på cykeln och så 5 gel i min softflaska. Dessutom tog jag i kontrollerna en mugg varje gång och fick väl i mig 1.5 mugg då. Så säg att jag fick i mig ~1100 ml vätska och nära 250 gram kolhydrater vilket blir ungefär 93 gram/h, riktigt bra! Skötte energin bättre idag än på Kraftloppet, och det märktes, men det var också så att det verkligen var kritiskt då loppet är 1 h längre och min första tävling över 2 h på 2 år.

Jag åt extra salt under kvällen och satte även extra salt i sportdrycken för racet.

Jag tog 200 mg koffein 30 min innan start, för jag ville ha peaken en bit in i loppet när det börjar kännas. Sen innehåller gelen som jag nästan fick i mig allt av 150 mg ytterligare. 

Race

Det första som händer när starten går att att Stefan Tengmans kedja går av, riktigt tråkigt då han förtjänat att få åka med där framme en bit efter att vi lagkörde bort honom dagen innan. Redan från start är det mycket stig och Martin satte bra fart längs stigarna så man kunde inte slappna av. Banan har väldigt mycket sandstigar över tallhed, inte direkt tekniskt utan man kan trampa nästan hela tiden, men riktigt roliga flowiga stigar. Rätt snart var de bara vi 5 som jag nämnde innan och ganska tidigt fick Viktor börja släppa, han hade haft krångel med magen efter gårdagens race och inte kunnat återladda ordentligt. Jag försökte inte dra så mycket just där när han fortfarande kunde komma igen men det blev snabbt uppenbart att han inte hade dagen och inte skulle komma ikapp oss. Martin och Henrik drog mycket i början men när det började öppna upp med fler grusvägar så växlade vi och alla hjälpte till att hålla farten. En bit in i loppet kommer några lite stadigare backar och där råkade jag ligga först och körde på med rätt bra tryck uppför, ingen attack eller så men bara lite press. 

Har kommit på det på slutet att man gasar i en backe är ju inte för att komma iväg själv och sen köra solo utan det är ju för att den svagaste i gruppen (just då) ska bli avhängd och sen har man en mindre att oroa sig för. Martin fick släppa några meter i backen men kom ikapp det när det flackade av igen. Detta lyckades han upprepa 4 gånger tror jag, att släppa i en backe och sedan köra ikapp oss solo, riktigt impad av den skallen att bara borra själv ikapp. Rätt störande för varje gång han släppte var de som skönt att ah, nu är pallen rätt trygg, i värsta fall kan jag släppa dessa och köra ihop med Martin. Men så kom han tillbaka hela tiden! 

Backpriset så körde jag på i början av backen sedan blev det som en hylla några hundra meter och då släppte jag upp Henrik att dra och sedan låg vi ihop alla upp mot priset men backen flackade av rätt mycket mot priset så det blev mer av en spurt och när Henrik och Samuel borde börja spurta så valde jag att spara de krafterna. Henrik tog det.

När Martin till slut inte kom tillbaka till oss mer så kände jag att pallen är jag riktigt nöjd med, så jag försökte dra rätt hårt för att han inte skulle kunna tillbaka.

Jag väntade hela tiden att benen skulle stänga ned, kollade på klockan och tänkte, "okej, till 90 minuter kände jag mig stark" sedan flyttades det fram hela tiden, "ok, 2 h känner mig stark". Sen efter 2 timmar så blir man ju rätt mosig men det märker man att alla blir. Man börjar också försöka räkna ut hur länge det är kvar, man har ju kilometrarna och från det uppskattar man. Men jag kände aldrig att det var nära att jag skulle behöva släppa, grym känsla! Men kilometrarna räknar ned sakta där kring 15 km kvar. Att jag var så noga med energin och hela tiden trycke i grejer när de gick var viktigt tror jag. Sen tror jag kanske att Kraftloppet agerade tömningspass som gjorde att jag kunde toppfylla depåerna bra efteråt. Det är en teori.

Det är en annan trötthetskänsla än XCO, där är det kapaciteten som begränsar och tröttheten är mest i form av smärta. På längre lopp som detta så är det inte direkt smärta utan det är mer tomhet och orkeslöshet som kryper på. Man försöker ta i, men det händer inte så mycket, det är ju där själva uthålligheten kommer in såklart. 

In mot slutet är det några korta branta backar och där får Henrik släppa några meter. Samuel ropar att "Henke släpper" och jag försöker öka farten längs stigarna. 

Jag ökar inte farten tillräckligt för Henrik kommer tillbaka igen och vi är allihop med 5 km kvar. Nu finns det inte direkt några backar eller så att skapa något i, och alla är för starka att bara gneta ifrån på platten, krävs något lite extra för att först skapa luckan och sen kunna hålla den in i mål. Så det börjar bli uppenbart att det blir spurt. Samuel är duktigt på det så han hade nog ställt in sig på det i god tid. 

Jag rullar in på det långa upploppet först med Samuel på hjul och Henrik bakom honom. Jag har aldrig gjort en sån spurt, i XC så är det oftast 100 m på en gräsmatta direkt från en kurva. Men här är det som en landsvägsspurt. Jag ligger och kikar bakåt mer än framåt. Kommer på att det nog är smart att glida ut mot kanten så jag bara behöver kolla ena axeln, så gör de ju på tv ;) 

Samuel ligger kanske 2 meter bakom mig (för att om han drar igång först ska han hinna få upp farten i min rygg innan han behöver vika ut). Jag tänker att de meterna är ju bra att få i starten så drar igång spurten först, och kanske lite väl tidigt(!?). 

Har en lite för tung växel första biten för att få till en riktig kick, men när jag får upp kadensen så drar det ändå bra, ser bara ned på mitt eget hjul och väntar hela tiden Samuels hjul ska dyka upp i sidan men det tar längre än jag väntat mig, ska jag kunna vinna!? 

Fortsätter bara mata och nu är han på väg upp jämsides! Det är inte långt kvar och vi skickar båda fram cyklarna över linjen. 

Det känns att Samuel vinner, men du det är inte med mycket! Det var faktiskt mindre än jag trodde nu när jag ser bilderna! 

Jag är jättenöjd med att komma 2:a i det här starka gänget, och glatt överraskad att jag fick känna mig så stark hela vägen, trots tävling dagen innan samt det första loppet över 2 h på 2 år. Så jag kan bara vara nöjd med dagen och helgen!

Jag tog ändå ett PR på 15-20 sekunder där första 4 sek var över 1200 watt och totalt 15 sek med snitt över 1000 watt! Riktigt bra efter det loppet, så det var rätt kul. Samuel är ju bra på spurta i och med Zwift och landsvägscyklingen så att jag kunde ge honom en rejäl match tar jag som ett kvitto att de var helt okej spurt! 

Martin rullar i mål ~1 minut efter oss och det är också starkt, att ligga själv och bara trycka. Hade jag släppt hade jag nog slagit av mer än så. Det hade inte behövts allt för mycket kramp för att tappa en minut på slutet, så det är ju rätt att bara mosa. 

Vilken helg, 1:a och 2:a mot starka motståndare! Detta gör gott för motivationen, jag motiveras mycket mer när det går bra än att de går dåligt och drivas på någon sorts revanschlust. Innan helgens tävlingar kände jag mig rätt klar på något viss och inte så taggad. Men nu efter känns det kul igen. De vänder snabbt. Men nu är det inte så mycket större race kvar, mest lokala smårace. Funderat på att köra Hallby men hade nästan bestämt att det inte är värt den dryga resan, lite mer pepp nu efter helgen, men vi får se. 

Jag funderar väldigt mycket på hur jag ska göra till nästa år. Om jag ska fortsätta satsa i elit eller om jag ska bara cykla för skoj skull och inte tävla så mycket. Det innebär ju en hel del uppoffringar av både mig och familjen. Hade jag blivit frågad när man lagt barnen nu i september och ska ge sig ut halvdåsig och cykla i mörkret, ja då är man inte så peppad. Hade jag blivit frågad när jag cyklade hem från Kraftloppet i solen så hade jag sagt självklart, jag ska göra ännu mer för att bli ännu bättre. 

Sanningen är nån stans därimellan. Jag kommer återkomma till det i ett eget inlägg för det är så mycket tankar. Tror inte man ska bestämma det nu i slutet på säsongen när man är lite less, utan man måste få ett break från fokuset för att kunna känna efter.

Analys

Tävlingstiden blev 2:38 och snitteffekten blev 260 watt och NP på 300 W.

Igen, en annan effektprofil än de kortare XC loppen. Mycket tröskel och tempo rätt mkt zon 2 när man ligger på hjul i grupp. Ändå ~36 min över 370 watt.

Snittpulsen var 158, 10 slag under tröskel och rätt lite tid där jag är i zon 5.

W prime blir inte lika uttömd som under Kraftloppet. Det beror också på att det är mycket stig och där blir alltid effekten något lägre, nått som inte W bal tar hänsyn till, utan den ser enbart effekt ut. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: