Visar inlägg med etikett Race Reports. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Race Reports. Visa alla inlägg

måndag 8 september 2025

Race Report White Mountain Race 2025

Då var jag tillbaka på MTB igen, efter förra helgens insats till fots på Skuleberget.

Vår lokala tävling White Mountain Race, WMR, på Vitberget i Skellefteå. Konstigt nog, eller jag vet inte om jag kan säga att det är konstigt längre, så var jag lika nervös som vanligt. Oavsett hur liten eller stor tävling det handlar om så lyckas jag alltid hitta någon vinkel på det som gör mig nervös - det är riktigt jobbigt kvällen och morgonen innan tävlingen. Den här gången var de kanske mest att jag inte alls visste hur cykelförmågan är nu.



Inför  

Inte så mycket dedikerade förberedelser, men jag sprang väldigt lite i veckan, bara ett lugnt pass på 12 km för att känna hur benen var efter mitt lopp förra fredagen. Det gick okej, men vaderna hade fortfarande lite last kvar. 

På onsdag körde jag en kort (<1h) pass där jag trummade på längs stig nästan hela passet, sedan var de jobbresa till Gällivare. Vila torsdag och sen när jag kom hem på fredagkväll tog jag ett kort sprättpass uppe på vitberget för att väcka kroppen. 

På ett så kort race som WMR, ca 70 minuter, så är energin inte så noga. Jag körde bara en flaska under uppvärmning och sen 1 flaska med 100 gram under loppet. Fick i mig 70% av den ungefär. 

Själva uppvärmningen var väldigt loj, jag yrade runt lite mest för att fördriva tiden i väntan på start. Men körde en vända kring 300-340 watt uppför vägen till vitbergsbacken, för att få pulsen i alla fall.

I oron inför hade jag skapat massa ursäkter som jag bara cyklat 115 timmar hittils i år, att jag springer mer och att jag inte är förberedd. Till slut började jag nästan bli orolig att om jag var i en strid på kniven så skulle alla ursäkter och anledningar fälla mig utan fight - att jag hade gett mig själv en massa outs för att kunna motivera att vika ned mig...

Tävlingsgenomgång innan start - barnen lyssnar noga. 



Start

Det var ett väldigt lite startfält i år, 5-6 stycken i tävlingsklass. Jag, Emil Nyman, Pär Karlsson CK Örnen som var 1-2-3 på Kraftloppet tidigare i år var med även här.  

Jag fick startplatsen på stigen så jag tog starten och ledde upp för backen. Jag tänkte att nu får jag ändå ha lite balls och köra som XCO i starten och trycka på. Var inställd på att ha sällskap och att de kanske skulle avgöras i backen något av de sista varven.

Det är drygt 4 minuter som är mer eller mindre uppför i starten, så det går att köra hårt. Jag låg på det jag orkade och hörde det skramlade backom en lång stund, men mot slutet av backen, när vi närmade oss masten så hörde jag mindre och mindre. Då jag var i slutet av vägen vid masten tittade jag bakåt och var då ensam! Bra, tänkte jag, även om de kommer ikapp längre fram så har jag stärkt mitt egen självförtroende och visat styrka som kan vara psykologiskt viktigt i ett avgörande. 



Men såklart ville jag inte släppa ikapp någon utan jag fortsatte ladda på, körde snabbt utför som vanligt på den här banan. Jag hade ingen insert i bakhjulet som jag brukar, så jag var lite extra försiktig att vara mjuk med bakhjulet. Det insert jag hade var helt slut och jag ville inte sätta in ett nytt nu just innan vintern som ska stå och absorbera sealant hela vintern. 

Tillbaka till racet. Jag gjorde ett segment av starten och jag var uppe på 4:14 och 347 watt. Den snabbaste upplagan av WMR var 2022 då var vi uppe på 4 blankt och 387 watt, alltså drygt 6% snabbare den gången.

Men 4:14 är ändå helt ok!

Fortsatte trumma på och tog klättringen på 2:40 första varvet, helt okej. Som referens är det snabbaste den körts på tävling 2:12 (2022). 

Vid varvningen såg jag Emil på väg ned för ramperna när jag var på väg upp, det är en ganska stor lucka, men jag fortsatte elda på. Andra varvet flöt på utan problem, klättringen nu på 2:41.



Sista varvet tog jag det lite lugnare utför för att inte punka bort mig. Helvarvet tog ca 15 sekunder längre tid än varv 2. Klättringen gick på 2:42, så jag höll stabil fart där. 

Rullade i mål som vinnare vilket såklart alltid är jätteroligt! Jag fick lite revansch från Kraftloppets andraplats och den här banan passar ju mig ganska bra. Jag var rätt slut i ländryggen i mål, den släpper liksom aldrig taget utan det är stök mer eller mindre konstant. Jag har inte sett några resultat, men det var nog drygt 3 minuter till Emil på andra plats.


Analys

NP var 277 watt och snittpulsen 166, precis på tröskel. Bra tid med effekt i höga registret och likaså pulsen. Det är stor skillnad på den här typen av race mot för 3:30 Höga Kusten löpning. Där jobbar man mot sin uthållighet medan här jobbar man mot sin kapacitet!

Effektzoner

Pulszoner


Det var roligt att se gamla data på segmenten om hur hårt vi körde just 2022. Cirka 1 minuter snabbare per varv! Bara backen 10-25 sekunder snabbare varje varv.  


--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

söndag 31 augusti 2025

Race Report Höga Kusten Coast to Summit 32k (2025)

The english version of this post can be found after the swedish version, keep scrolling.

Jag har fått lite färre läsare på de senate inläggen och jag kan itne avgöra om det beror på att det handlat om löpning eller att de varit på engelska. Nåväl, Race Report tänkte jag skriva på svenska, med en engelsk version för den som vill.

------------------

Då hade jag kört min nästan första löptävling höga kusten Trail coast to Summit 28k, men jag återkommer till de där 28k.

Vid startlinjen

Inför

Inför loppet hade jag kört helvila 4 dagar, sista dagen sprang jag 3 km bara för att se om benen satt kvar på. Jag sprang 30 km i maratempo helgen innan och ville verkligen hinna vila ur den belastningen ur musklerna. Jag tror det var rätt bra att ha fräscha ben faktiskt, men idealt hade nog varit att springa några km någon dag i veckan för att hålla igång blodflödet. 

Jag var ganska nervös och rätt långt innan, eftersom mycket kring detta var nytt och lite okänt. På tävlingsdagen åkte jag hemmifrån kl 7 på morgonen, och det var en lång resa då jag var ganska trött från att inte sovit riktigt ordentligt. Jag fick ta 50 mg koffein i bilen för att hålla ihop. 

Utrustning


Den obligatoriska utrustningen innehöll första förband, pannlampa och en extra underställströja, en jacka och mössa och vantar m.m. Jag tog faktiskt och köpte en riktigt lätt underställströjja från Norröna (passade på att motivera ett köp av en bra pryl). Min väst är rätt slim på 6 liter så det rymms inte allt för mycket. Jacka hade jag redan en Squamish från Arteryx som är grym. Jag körde löparbälte och väst. Jackan och småsaker + telefon och bilnyckel i bältet och i västen all energi, tröjan, mössa, vantar och första förband. Packningen fungerade grymt bra - jag märke i princip inte av den och kom hela tiden åt allt jag ville - kul med bra grejer! Eftersom det var så bra väder tog jag gripgrabs sommarmössa och aclima liner vantar, väldigt minimala!




På fötterna körde jag VJ Sport Maxx2 (https://vjshoes.com/products/vj-maxx2). Jag har både den och VJ Sport Ultra 3. Men för teknisk stig föredrar jag definivt Maxx2 som är lite lägre, inte lika mycket foam. Ultra skulle gå, men blir lite vingligara när man ligger på efter stigar. Både Maxx2 och Ultra 3 har ju grymt grepp, vilket är deras "tag line" "The best grip in the world", vilket passade bra för en sån här bana. 

VJ Sport Maxx2

Energi


För energi så visste jag inte riktigt hur lång tid jag skulle vara ute, efter analys av resultatlistor och stravaaktiviteter så räknade jag mig att kring 3:30-3:45 vore rimligt (då jag trodde banan var 28k...).

Jag räknade energi på 3.5 h och tog 3.5 30g gels i softflaska, dessa med koffein 30 mg/st. Sen tog jag 3 st 500 ml softbottles blandade med typ 70 gram/st. Detta gav alltså totalt 210+90 = 300 gram eller 85 gram/h med mig. Det är ett bra nivå för löpning och jag vågar egentligen inte pusha magen mycket mer än så. Jag tog också 200 mg koffein på startlinjen, ville ha kicken senare i loppet.

Jag slås av hur enkel löpning är innan jämfört med cykel. Bara ta på sig kläderna och skorna. Sen eftersom det är så långt så var uppvärmning absolut inget jag tänkte bedriva. Ville inte nöta en meter mer än nödvändigt på benen innan. 

Jag gick bort till bussarna som körde till starten, men det var redan sjuk kö - skulle jag behöva starta efter alla dessa kunde de lite mycket trafik. Jag gick fram till en arrangör och de fråga direkt om jag tänkte springa snabbt. Ja, jag tänkte försöka svarade jag. Här var de rätt godtyckligt och inte så rigoröst som i cyklingen, där inte ens hårda resultat hjäälper till fram i startleden om det är från fel tävling. Jag fick en biljett till buss 3, alltid något tänkte jag.

När sedan buss 1 skulle åka frågade de om någon hade en biljett - Nej, men kan åka med om de går bra? Han tittade på mig - och sällan har de väl hjälpt att SE lite snabb ut - jag fick hoppa på buss 1. Puh, kändes skönt.

Det var ju löpande start, men det var uppenbart borta vid startlinjen att alla snabba skulle dra iväg direkt de öppnade starten. Vi hade helt perfekt väder, kunde inte varit bättre. 15-16 grader och halvmulet - inte för varmt men inte så svalt att kyla blir ett problem!

Start

De första kilometrarna gick på grusväg och utför - ett 15-20 tal drog iväg framför mig. Jag hade tänk hålla 4:30 min/km, men det gick så lätt att de blev ned mot 4:10 vissa bitar, men snittet var kring plan.

Snart kom vi in på stigar och sedan var de nästan konstant stig. Här i början åkte folk lite fram och tillbaka i position - eller var det jag? Tyckte jag höll ett stabilt tempo på stigarna i väntan på första rejäla backen som skulle vara typ 260 hm. När vi kom in där kom jag ikapp en kille samt en tjej (första dam) och började följa dem. De höll ett lagom tempo så jag hängde med dem uppför. Pulsen låg i zon 4 och upp mot tröskelpuls (167) ibland med mest kring 163-165. Jag låg och balanserade där och ville inte gå upp i zon 5 i så långa backar. Vi gick då det var brant men sprang så fort det flackade av. 

Jag slogs av hur otroligt teknisk stigarna var - Jätterolig löpning - men väldigt krävande och 100% fokus på stigen var nödvändigt. Nedan två exempel från en tjejkompis som stannade och fotade.




Jag gillar de dock, man fick hela tiden något att hantera vilket gjorde att tiden gick snabbare än då jag springer platta km och bara tänker på hur jobbigt det är. Hade varit jättekul att springa stigarna ännu snabbare i ett kortare träningspass. I de brantaste delarna gick det ju absolut inte att springa utan man närmast klättrade upp med både armar och ben. Efter loppet hade jag träningsverk i armvecken, säger något om hur mycket träd och vajrar och räcken jag drog mig upp i. 

Det var tillfällen då jag hade kunnat driva på mera kände jag men loppet är ju långt så jag fortsatte följa min lilla grupp. Väl uppe kom vi ikapp någon kille till samtidigt som en annan kom ikapp oss bakifrån.

Redan från start hade jag varit liiite kissnödig, men eftersom jag hela tiden låg tillsammans med några så ville jag aldrid stanna till. Det gjorde att jag drack lite konservativt för jag ville inte bli mer kissnödig. Men jag drack kontinuerligt sippar ur sportdrycken. Vätskebristen minskade sakta nödigheten. 

Vi missade stigen på ett ställe, men såg det efter bara 20 meter så inga problem, i vändningen hamnade jag istället först i gruppen, med den som kom ikapp oss 20 meter framför. Vi låg i den grupperingen lång stund medan stigarna ringalde sig ner för berget igen. En rätt "behalig" sträcka som lutade netto utför men ändå inte så brant att de blev jobbigt utan man kunde springa på i något typ 5:30-5:45 tempo. 

I brist på egna bilder lånar jag några från eventet, jag är inte med på dem men ger lite känsla för terrängen! Man han dock knappt njuta av utsikten eftersom stigen krävde alla uppmärksamhet när man sprang på. Inte hittat några bilder från de mer brötiga stigarna heller tyvärr.



Jag hade innan start tänk att man skulle vara själv hela tiden och göra sitt eget lopp, men det var ju hela tiden någon man såg framför och bakom. Det var ändå guld att starta med fler ungefär lika snabba, mycket roligare! Däremot känns ändå inte löpning lika "racigt" som ett cykellopp. Mycket för att vinden inte är faktor så värdet av gruppen är inte så påtaglig, det går bra att släppa och komma ikapp igen i senare lägen. Så det känns som folk gör mycket mer sitt eget lopp och kan gå ifrån sakta eller släppa lite. Sen kan de fort försvinna 10-15 minuter på slutet om man är trött, så det gäller att hålla sin egen fart. Jag märke att killen 20 meter framför med sprang lite snabbare än mig nedför men lite långsammare uppför så jag var inte så stressad att hänga i rygg utan kunde trycka på lite när det motlut och komma ikapp. Uppför sliter inte på benen lika mycket utan mer centralt. 

Efter 17 km kom vi ut på den första grusvägen och det var ca 2 km lätt utför. Jag kom först ut eftersom han framför stannade i kontrollen. Och det var en jobbig bit för jag visste att jag hade 3-4 stycken bakom mig och tänkte att nu kommer alla om. Jag låg stadigt i 4:30 och tänkte att den som ville fick komma om. När det åter blev stig hade första dam tillsammans med en kille jag inte sett förut kommit upp i min rygg precis, och de var några till just bakom dem. När jag kom in på stigen nöp det rejält i insidan av låren - växlingen från 4:30 utför till stig uppför bet ifrån. Jag tänkte första 20 meterna att oj - det här kommer blir en olidlig sista 10 km. Men efter att kroppen fick komma in i nya rörelsemönstret så släppte det och det gick att springa igen. Men nu började man vara rejält trött överlag. Jag tittade aldrig bakåt, eller ifall medvetet sällan. Efter en stund kikade jag dock ner för en brant och såg at damen var en bit bak men ingen av killarna var kvar. Det var rätt skönt för när man är så där sliten är de jobbigt att ligga och racea om placeringarna. 

Vi kom uppför Getsvedeberget kring 22-23 km, det var "mindre" backe som jag glömt bort i höjdprofilen, 150 hm! Jag gick på rätt hårt mot pulsen, inte zon 5 men gick kring tröskel. Uppe på Getsvedjeberget kom banan in på samma bana som de kortare loppet 17k hade. Och det var rejält med trafik, 17k gick både uppför och nedför i samma stig som vi på 28k skulle nedför. Och eftersom de var folk överallt så var de inte som att någon flyttade sig. Så det var lite störigt att komma ned för den backen, också väldigt tekniskt och blockigt. 

Väl ute på vägen nedanför var inte trafiken ett problem, det var lite skönt att se folk från andra loppet. Försökte urskilja bakåt om någon från 28k var i hasorna men såg bara de lite långsammare rörelsemönstret från de som var trötta på 17k banan.

Nu var det ju kring 24 km och alltså bara 4 km kvar - även om jag riktigt sliten så kändes de genomförbart i den fart jag höll. Jag hade fått ont i trampdynan på vänster fot. Jag visste att jag råkat knyta den lite lösare än höger, och när sockan blir blöt och foten glider runt är de inte bra. Efter ett tag var jag säger på att det var en stor blåsa som hade släppt, de kändes som hela dynan gled runt. Skit och dygna tänkte jag - hur ska jag kunna träna när jag kommer hem igen? Jag har ju marathon att tänka på. Bannade mig själv att jag inte tejpat och knutit hårdare. De gånger jag knutit hårt hemma har jag nästan fått ont uppe på foten så är lite försiktigt med det. Jag tänkte oavsett att nu är tärningen kastad, jag springa såklart färdigt loppet och får hantera följderna efteråt. Vänster sko såg rödaktig ut i sidan av blod, tänkte jag.



Nu nöp kramperna lite här och där, insidan lår och vaderna var värst där än. Utsidan höften kände jag inte av så mycket, jag tror den dynamiska löpningen i terrängen gör det mindre monotont och blir inte samma nötning som 30 km grusgnet. När man går snabbt uppför blir varje steg som en tåhävning och jag fick anpassa steget för att inte sträcka ut vaden varje gång utan att hålla foten plan så mycket som möjligt. 

Jag hade nu 26 km på klockan, men vi var fortfarande inte ens på väg upp för Skuleberget. Hur kan vägen över berget bara vara 2 km tänkte jag? Insåg att klockan kanske visat lite fel. Jag såg fortfarande ingen bakom eller framför i min klass. När jag TILL SLUT vek av upp för Skuleberget hade jag 800 m kvar enligt klockan och då frågade jag en funktionär hur långt det var kvar. "Jag vet inte, 5-6 km kanske?" Houh!? Det var lite knäckande måste jag säga, jag fattade ju att målet inte var 800 bort, men att de var så långt kändes inte bra. Nu var jag ju riktigt rejält trött och de var jobbigt att bara ta sig fram. Jag upplevde själv att jag hade sänkt farten markant de sista 7 km jämfört med de första 20. Var rädd att ett tåg av pigga 28k:are skulle glida förbi och jag inte skulle ha drivet att hänga med.

Upp för Skule var extremt brant så det var bara att gå - men det var nästan skönt för jag var rätt säker de skulle i alla fall vara svårt att ta in på mig i den fart jag orkade gå uppför. Jag kom om någon här och där från 17k. Fick koncentrerar mig för att inte fastna i gång utan att börja kliva på löpsteg så fort det blev platt. En bit innan toppen hade jag 28 km på klockan. Här stannade jag faktiskt och drog åt skon på vänster för att inte fotsulan skulle lossna helt på vägen ned. 

Sen utför skule var inte längre jättekul att springa, jag längtade bara i mål och att de skulle vara slut. Fortsatt extremt teknisk med stora block man fick hoppa mellan och grova rötter m.m. Hade någon kommit ikapp bakifrån var känslan att jag hade vinkat och gratulerat - hade inte mycket fight kvar.

Jag tog mig ned i alla fall och gick i mål på 3h 31 minuter ungefär - distansen blir 31 km lite drygt. Det msåte vara den längsta tävling jag kört på väldigt länge, Kundledenrännet var nog de enda som varit längre. Det visade sig att deras omdragning av banan inte var med när de räknade 28k! Så de har i efterhand justerat loppet till att heta 32k! 


Det visade sig att jag hade blivit 9:a! Det blev jag mycket nöjd med, jag tänkte de var ett lite mindre lopp, men det var ändå 411 killar i mål på 32k. Så för första löpartävlingen är jag stolt att kunnat hänga med helt ok! Roligt att sätta topp 10! På 3:30 var jag ca 30 minuter efter vinnare, då pinnar man på. Jag hade 6:45 min/km i snitt och GAP 5:37 min/km. Det går ju inte i träning att komma fram till farterna man kan hålla utan det handlar nog bara om erfarenhet att springa fler olika lopp och boxa in hur de ska kännas. Det var långt mellan varje placering, mellan 3-8 minuter mellan de flesta första 15 typ, så inga spurtstrider direkt. 

Men vänta nu, kolla resultatlistan, 6:e plats är bara ungefär 3 minuter före, så vi var några stycken där omkring! Nej, Johannes, få inga idéer nu.

Sen en lite rolig kuriosa att på 10:e plats kommer Hjalmar Hylén. Vi tävlade mot varanda i MTB i pojkar 15-16 och körde tex in som 2:a och 3:a i Lilla finnmarksturen när de begav sig, mitt första riktigt bra resultat.

Resultat



Hur var de med foten då - Jag linkade i mål och satte mig och försökte hindra kramperna från att hugga benen - Tog av sko och socka - för att inse att de var ingen skada på trampdynan - va? Jag blev helt förvånad. Jag tror kanske att det är en blåsa inne i dynan, men som inte hade gått sönder, så de kändes som det gled, men inte ont nu efteråt heller. Vilket var en bra överaskning.  

Även frun sprang 17k och här syns vi efter målgång, nöjda och slitna.




Skulle jag vara löpare är de definitivt sånna här lopp jag skulle vilja hålla på med alltså Trail. Möjligen något kortare, det är roligare att köra lite kortare med snabbare tänker jag. Precis som på cykel. Känner inget begär efter att köra 45k versionen i alla fall. 

Men som jag skrev ovan att det hela tiden är saker att tänka på och hantera gör att man glömmer sin smärta ibland. Jag tror maratonet upp och ner där kommer bli mer att springa och fundera på hur ont man har och kommer att få, där gäller det att hitta något meditativt tillstånd.

Analys

Jag fick i mig nästan alla energi jag hade någon deciliter kvar i den sista softbotteln, så det blev nog kring 280 gram vilken ger typ 80 gram/h. Och magen var en riktigt rockstjärna absolut inget problem att få i det. Märks att jag ofta tränar med energi vilken vänjer kroppen att nyttja det!

Tempo visas nedan mot höjd och under det visas GAP Grade Adjusted Pace


Man ser tydligt de 2 km grusväg som kom kring 17 km, samt att det gick väldigt sakta upp för Skule. Och tittar man nedan i GAP så är snitt 5:37 och så ser man att sista 3 km ned från Skule gick rätt sakta, dels var de itne i kalkylen och dels var de ju väldigt brant terräng. Hade varit intressant om man varit 2 om en placering där...


Rätt mycket tid kring tröskel i och med alla backar. Snittpuls 159.


English Race Report

Before the Race

Before the race, I had taken complete rest for 4 days. On the last day, I ran 3 km just to check if my legs were still there. I had run 30 km at marathon pace the weekend before and really wanted to recover from that load in my muscles. I think it was good to have fresh legs, but ideally I should have run a few kilometers one day during the week to keep blood flow going.

I was quite nervous well in advance, since much of this was new and somewhat unknown. On race day I left home at 7 AM, and it was a long journey since I was quite tired from not sleeping properly. I had to take 50 mg of caffeine in the car to hold it together.

The mandatory equipment included first aid, headlamp, and an extra base layer shirt, a jacket, hat and gloves. I actually bought a really light base layer from Norrøna (took the opportunity to justify buying good gear). My vest is quite slim at 6 liters so it doesn't hold too much. I already had a Squamish jacket from Arcteryx which is awesome. I used a running belt and vest. Jacket and small items + phone and car key in the belt, and in the vest all energy, shirt, hat, gloves and first aid. The packing worked brilliantly - I barely noticed it and could always reach everything I wanted - fun with good gear! Since the weather was so good, I took Gripgrabs summer hat and Aclima liner gloves, very minimal!

For energy, I didn't really know how long I'd be out. After analyzing result lists and Strava activities, I calculated around 3:30-3:45 would be reasonable (since I thought the course was 28k...). I calculated energy for 3.5 hours and took 3.5 30g gels in a soft flask, these with 30 mg caffeine each. Then I took 3 500ml soft bottles mixed with about 70 grams each. This gave a total of 210+90 = 300 grams or 85 grams/hour. That's a good level for running and I don't really dare push my stomach much more than that.

I'm struck by how simple running is compared to cycling. Just put on clothes and shoes. Since it was so long, warm-up was absolutely nothing I planned to do. Didn't want to waste one meter more than necessary on my legs beforehand.

I walked over to the buses going to the start, but there was already a crazy queue - if I had to start after all these people, there could be too much traffic. I went up to an organizer and they immediately asked if I was planning to run fast. Yes, I was going to try, I answered. Here they were quite arbitrary and not as rigorous as in cycling, where not even strong results help you get forward in the start line if they're from the wrong race. I got a ticket for bus 3, always something I thought.

When bus 1 was about to leave, they asked if anyone had a ticket - No, but can I ride along if that's okay? He looked at me - and rarely has it helped to LOOK a bit fast - I got to jump on bus 1. Phew, felt good.

Start

The first kilometers went on gravel road and downhill - about 15-20 people pulled away in front of me. I had planned to hold 4:30 min/km, but it went so easily that it became down toward 4:10 on some sections, but the average was around plan.

Soon we got onto trails and then it was almost constantly trail. Here at the beginning, people moved back and forth in position - or was it me? I felt I held a stable pace on the trails waiting for the first real climb which was supposed to be about 260 elevation meters. When we got there I caught up with a guy and a girl (first lady) and started following them. They held a reasonable pace so I hung with them uphill. My pulse was in zone 4 and up toward threshold pulse (167) sometimes, mostly around 163-165. I was balancing there and didn't want to go up to zone 5 on such long climbs. We walked when it was steep but ran as soon as it flattened out.

I was struck by how incredibly technical the trails were - incredibly fun running - but very demanding and 100% focus on the trail was necessary. I like it though, you constantly had something to handle which made time pass faster than when I run flat kilometers and just think about how hard it is. Would have been really fun to run the trails even faster in a shorter training session. In the steepest parts you absolutely couldn't run but almost climbed up with both arms and legs. After the race I had muscle soreness in my armpits, says something about how many trees and cables and railings I pulled myself up on.

There were occasions when I could have pushed more I felt, but the race is long so I continued following my little group. Once up we caught up with another guy while another caught up with us from behind.

Right from the start I had been a little needing to pee, but since I was constantly running with some others I never wanted to stop. This made me drink a bit conservatively because I didn't want to become more needy. But I drank continuous sips from the sports drink. The fluid deficit slowly reduced the need.

We missed the trail in one place, but saw it after just 20 meters so no problem. In the turn I ended up first in the group instead, but the one who caught up with us 20 meters ahead. We stayed in that grouping for a long time while the trails wound down the mountain again. A quite "comfortable" stretch that sloped net downhill but still not so steep that it became difficult, you could run on at some 5:30-5:45 pace.

I had thought before the start that you'd be alone the whole time doing your own race, but there was constantly someone you saw in front and behind. However, running doesn't feel as "racey" as a bike race. Partly because wind isn't a factor so the importance of the group isn't as obvious - it's fine to drop back and catch up again in later positions. So it feels like people do much more their own race and can slowly pull away or drop back a bit. I noticed that the guy 20 meters ahead ran a bit faster than me downhill but a bit slower uphill so I wasn't stressed about hanging on his wheel but could push a bit on uphills and catch up. Uphill doesn't wear on the legs as much but more centrally.

After 17 km we came out on the first gravel road and it was about 2 km easy downhill. I came out first since he ahead stopped at the checkpoint. And it was a tough bit because I knew I had 3-4 behind me and thought now everyone will come past. I held steady at 4:30 and thought whoever wanted could come past. When it became trail again, the first lady together with a guy I hadn't seen before had come up right behind me, and there were some others just behind them. When I got onto the trail it pinched hard on the inside of my thighs - the change from 4:30 downhill to trail uphill bit hard. I thought the first 20 meters that oh - this is going to be unbearable for the last 10 km. But after the body got into the new movement pattern it released and it was possible to run again. But now I was starting to be really tired overall.

Before the Race

Before the race, I had taken complete rest for 4 days. On the last day, I ran 3 km just to check if my legs were still there. I had run 30 km at marathon pace the weekend before and really wanted to recover from that load in my muscles. I think it was good to have fresh legs, but ideally I should have run a few kilometers one day during the week to keep blood flow going.

I was quite nervous well in advance, since much of this was new and somewhat unknown. On race day I left home at 7 AM, and it was a long journey since I was quite tired from not sleeping properly. I had to take 50 mg of caffeine in the car to hold it together.

The mandatory equipment included first aid, headlamp, and an extra base layer shirt, a jacket, hat and gloves. I actually bought a really light base layer from Norrøna (took the opportunity to justify buying good gear). My vest is quite slim at 6 liters so it doesn't hold too much. I already had a Squamish jacket from Arcteryx which is awesome. I used a running belt and vest. Jacket and small items + phone and car key in the belt, and in the vest all energy, shirt, hat, gloves and first aid. The packing worked brilliantly - I barely noticed it and could always reach everything I wanted - fun with good gear! Since the weather was so good, I took Gripgrabs summer hat and Aclima liner gloves, very minimal!

For energy, I didn't really know how long I'd be out. After analyzing result lists and Strava activities, I calculated around 3:30-3:45 would be reasonable (since I thought the course was 28k...). I calculated energy for 3.5 hours and took 3.5 30g gels in a soft flask, these with 30 mg caffeine each. Then I took 3 500ml soft bottles mixed with about 70 grams each. This gave a total of 210+90 = 300 grams or 85 grams/hour. That's a good level for running and I don't really dare push my stomach much more than that.

I'm struck by how simple running is compared to cycling. Just put on clothes and shoes. Since it was so long, warm-up was absolutely nothing I planned to do. Didn't want to waste one meter more than necessary on my legs beforehand.

I walked over to the buses going to the start, but there was already a crazy queue - if I had to start after all these people, there could be too much traffic. I went up to an organizer and they immediately asked if I was planning to run fast. Yes, I was going to try, I answered. Here they were quite arbitrary and not as rigorous as in cycling, where not even strong results help you get forward in the start line if they're from the wrong race. I got a ticket for bus 3, always something I thought.

When bus 1 was about to leave, they asked if anyone had a ticket - No, but can I ride along if that's okay? He looked at me - and rarely has it helped to LOOK a bit fast - I got to jump on bus 1. Phew, felt good.

Start

The first kilometers went on gravel road and downhill - about 15-20 people pulled away in front of me. I had planned to hold 4:30 min/km, but it went so easily that it became down toward 4:10 on some sections, but the average was around plan.

Soon we got onto trails and then it was almost constantly trail. Here at the beginning, people moved back and forth in position - or was it me? I felt I held a stable pace on the trails waiting for the first real climb which was supposed to be about 260 elevation meters. When we got there I caught up with a guy and a girl (first lady) and started following them. They held a reasonable pace so I hung with them uphill. My pulse was in zone 4 and up toward threshold pulse (167) sometimes, mostly around 163-165. I was balancing there and didn't want to go up to zone 5 on such long climbs. We walked when it was steep but ran as soon as it flattened out.

I was struck by how incredibly technical the trails were - incredibly fun running - but very demanding and 100% focus on the trail was necessary. I like it though, you constantly had something to handle which made time pass faster than when I run flat kilometers and just think about how hard it is. Would have been really fun to run the trails even faster in a shorter training session. In the steepest parts you absolutely couldn't run but almost climbed up with both arms and legs. After the race I had muscle soreness in my armpits, says something about how many trees and cables and railings I pulled myself up on.

There were occasions when I could have pushed more I felt, but the race is long so I continued following my little group. Once up we caught up with another guy while another caught up with us from behind.

Right from the start I had been a little needing to pee, but since I was constantly running with some others I never wanted to stop. This made me drink a bit conservatively because I didn't want to become more needy. But I drank continuous sips from the sports drink. The fluid deficit slowly reduced the need.

We missed the trail in one place, but saw it after just 20 meters so no problem. In the turn I ended up first in the group instead, but the one who caught up with us 20 meters ahead. We stayed in that grouping for a long time while the trails wound down the mountain again. A quite "comfortable" stretch that sloped net downhill but still not so steep that it became difficult, you could run on at some 5:30-5:45 pace.

I had thought before the start that you'd be alone the whole time doing your own race, but there was constantly someone you saw in front and behind. However, running doesn't feel as "racey" as a bike race. Partly because wind isn't a factor so the importance of the group isn't as obvious - it's fine to drop back and catch up again in later positions. So it feels like people do much more their own race and can slowly pull away or drop back a bit. I noticed that the guy 20 meters ahead ran a bit faster than me downhill but a bit slower uphill so I wasn't stressed about hanging on his wheel but could push a bit on uphills and catch up. Uphill doesn't wear on the legs as much but more centrally.

After 17 km we came out on the first gravel road and it was about 2 km easy downhill. I came out first since he ahead stopped at the checkpoint. And it was a tough bit because I knew I had 3-4 behind me and thought now everyone will come past. I held steady at 4:30 and thought whoever wanted could come past. When it became trail again, the first lady together with a guy I hadn't seen before had come up right behind me, and there were some others just behind them. When I got onto the trail it pinched hard on the inside of my thighs - the change from 4:30 downhill to trail uphill bit hard. I thought the first 20 meters that oh - this is going to be unbearable for the last 10 km. But after the body got into the new movement pattern it released and it was possible to run again. But now I was starting to be really tired overall.

I never looked back, or if so deliberately rarely. After a while I peeked down a steep section and saw the lady was a bit back but none of the guys were left. That was quite nice because when you're that worn out it's tough to lie there racing for positions.

We came up Getsvedeberget around 22-23 km, it was a "smaller" hill I had forgotten in the elevation profile, 150 elevation meters! I went quite hard toward my pulse, not zone 5 but went around threshold. Up on Getsvedeberget the course joined the same track as the shorter 17k race had. And there was a lot of traffic - the 17k went both up and down on the same trail that we on the 28k were supposed to go down. And since there were people everywhere, it wasn't like anyone moved aside. So it was a bit disruptive coming down that hill, also very technical and blocky.

Once out on the road below, traffic wasn't a problem. It was a bit nice to see people from the other race. I tried to distinguish backward if anyone from the 28k was on my heels but only saw the slightly slower movement pattern from those who were tired on the 17k course.

Now it was around 24 km and so only 4 km left - even though I was really worn out, it felt doable at the pace I was holding. I had gotten pain in the ball of my left foot. I knew I had accidentally tied it a bit looser than the right, and when the sock gets wet and the foot slides around, that's not good. After a while I was sure it was a big blister that had burst - it felt like the whole ball was sliding around. Shit and damn I thought - how will I be able to train when I get home again? I have a marathon to think about. I cursed myself for not taping and tying tighter. The times I've tied hard at home I've almost gotten pain on top of the foot so I'm a bit careful with that. I thought regardless that now the die is cast, I'll obviously finish the race and deal with the consequences afterward. The left shoe looked reddish on the side from blood, I thought.

Now cramps pinched here and there, inside thigh and calves were worst still. I didn't feel the outside hip so much. I think the dynamic running in terrain makes it less monotonous and doesn't become the same wear as 30 km on gravel. When you walk fast uphill each step becomes like a calf raise and I had to adapt my step to not stretch out the calf each time but keep the foot as flat as possible.

I now had 26 km on the watch, but we weren't even on our way up Skuleberget yet. How can the path over the mountain only be 2 km I thought. I realized the watch might have shown wrong. I still saw no one behind or ahead in my class. When I FINALLY turned off up Skuleberget I had 800 m left according to the watch and then I asked an official how far was left. "I don't know, 5-6 km maybe?" Whoa!? That was a bit crushing I must say. I understood the finish wasn't 800 meters away, but that it was so far didn't feel good. Now I was really quite tired and it was hard just to move forward. I experienced myself that I had lowered the pace markedly the last 7 km compared to the first 20. I was afraid a train of fresh 28k runners would glide past and I wouldn't have the drive to hang on.

Up Skule was extremely steep so you just had to walk - but it was almost nice because I was quite sure it would at least be difficult to gain on me at the pace I managed to walk uphill. I passed someone here and there from the 17k. Had to concentrate not to get stuck walking but to start taking running steps as soon as it became flat. A bit before the top I had 28 km on the watch. Here I actually stopped and tightened the shoe on the left so the sole wouldn't come completely loose.

Then downhill from Skule was no longer super fun to run. I just longed for the finish and for it to be over. Still extremely technical with large blocks you had to jump between and coarse roots etc. If someone had caught up from behind, the feeling was that I would have waved and congratulated - didn't have much fight left.

I made it down and crossed the finish line at about 3h 31 minutes - the distance turned out to be just over 31 km. That must be the longest race I've done in a very long time. Kundledenrännet was probably the only one that was longer.

It turned out I had placed 9th! I was very pleased with that. I thought it was a smaller race but there were still 411 guys on the 28k. Fun to get top 10! At 3:30 I was about 30 minutes behind the winner - then you're pinning it on. I had 6:45 min/km on average and GAP 5:37 min/km. You can't figure out in training what paces you can hold - it's probably just about experience running different races and boxing in how they should feel.

How was it with the foot then - I limped to the finish and sat down trying to prevent cramps from biting my legs - took off shoe and sock - to realize there was no damage to the ball - what? I was completely surprised. I think maybe it's a blister inside the pad but that hadn't burst, so it felt like it was sliding, but no pain now afterward either. Which was a nice surprise.


--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

söndag 8 juni 2025

Race Report Kraftloppet 2025

Länge sedan jag fick anledning att skriva en race report - men nu är det come back även för det.

Det var riktigt kärva förhållnaden under tävlingsdagen, 10 grader och regn. Under förmiddagen då barnen körde var de lite uppehåll, men under vårt lopp var de ihållande och överlag väldigt blött regn hela tiden. 

Jag velade lite kring klädsel, så jag har en tendens att klä mig för varmt. Landade tillslut i att köra med korta ben, flossade armvärmare, regnskoöverdrag och väst utanpå t-shirten. 

Det var bara 14 anmälda i tävlingsklass och ingen av de senate årens vinnare eller riktiga norrlandskanoner var i listan. 

Planen för energin var enkel, 2 flaskor på cykeln från start, med 100 + 75 gram kolhydrater. Ingen gel. Tog en rödbetsshot på morgonen och 150 mg koffein typ 30 minuter innan start.

Valde tillslut att köra utan glasögon - då de oftast lerar igen välsigt snabbt ändå.  



Från start så var det i princip jag, Emil Nyman och Team UV's Axel Nordström Huring som syntes i front. Vi var som vanligt ett stort gäng upp till första stigen efter sandvägen. För första gången valde jag att inte gå först in på den stigen, dessutom både Axel och Emil väldigt taggade på att komma in där. Det gick rätt lungt på stigen och även när de andra drog så kände jag mig rätt självsäker att jag inte behövde slita för att komma med och kunde driva på i förningarna. 


När vi kom från hästvägen och in på stigen där så spurtade Emil för att komma först och Axel försökte passera men jag höll min linje och fick andra position in, kul med lite riktigt racing feeling med axel mot axel in i kurvorna =)

Emil ökade lite, men fick stopp över en sten så de gick ihop. Uppe på grusvägen var det lite luckor, men inte mycket. In på nästa stig mot varvningen tog jag mig förbi Nyman innan på stigen och försökte hålla en högre fart på stigen så man kunde få en lite mindre grupp. 

De fungerade skapligt och ut från varvningen var det jag och Emil och så Axel som snabbt gled ikapp på grusvägen. Några tiotal meter längre bak låg Pär Karlsson CK Örnen (tror jag).

Jag försökte peppa de andra två att nu hjälps vi åt så vi slipper de övriga, men min ansikte var redan så kallt att jag hade svårt att forma orden! Men när vi gick runt rullen fick jag ändå fram budskapet och det blev ett bra samarbete. Ut mot gokartbanan började jag vara rejält nedkyld. Alla kläder var nu helt genomblöta och det tillkom nytt kallt vatten mycket snabbare än min lilla kroppvärme kunde värma vattnet i kläderna. Fötterna hade jag tappat känseln i redan för ett tag sedan, men även händerna började vara väldigt stela och orörliga. Att låsa upp dämparreglaget kunde jag nästan inte göra! Jag fick verkligen kämpa med den.

I backen vid gokartbanan så följdes vi alla uppför. Jag har tidigare år alltid försök attackera där för att skapa luckor, men ärligt talat jag ville inte bli av med mina medtävlare så tidigt även om jag kunnat. Det är långa exponerade sträckor ute mot havet och där vill man inte ligga själv, särskilt inte mot 2 tillsammans jagade. 

På stigen ut mot grusvägen igen så ramlade Axel framför mig och Emil fick några meter, men det gick ihop sig rätt snart ute på grusvägen. Axel kändes väldigt åkstark på gruset och kom snabbt ikapp efter att släppt lite på stigarna. 

Nu började en riktigt kämpig sträcka. Det var otroligt kallt ute vid havet, jag frös så jag skakade och försökte hålla liv i händer och fötter.  

I ALLA lopp byggs det upp något som blir det största utmaningen att fortsätta pusha sig. "De andra har tränat mer", "jag var förkyld för en vecka sedan", "jag är nöjd med 3:a". Det är alltid något som hjärnan hittar på att komma ur stressen att pressa sig så länge. Idag var de definitivt kylan - "Jag är för kall".

Sen sikten! Det var helt galet - Långa sträckor så såg jag nästan inget, utan försökte blinka lagom och se att man var kvar på hjul. Både sitt eget sprut från framhjulet när man låg först, men såklart de andras duschar när man låg bakom. Försökte hänga av cykeln spå sidan om rena Moto GP för att inte få allt grus i ögonen. (Elin såg sedan i mål att när jag drog ned ögonlocken så låg det en tjock rand med grus inne i själva ögat - inte skönt!).

Jag tror verkligen jag skulle haft glasögon, även om de också blir helt igensmetade så gör det inte ont i ögnonen och man kan ju försöka torka av dem. Att se dåligt genom grus är bättre att att ha grus i ögat. För att torka ögnonen med totalt leriga handskar går sådär.

Axel gjorde här på grusvägarna ett par små ryck för att testa oss gubbar. Även dessa små ryck som gick bra att hämta in så kändes att kroppen inte svarade normalt. Benen var så nedkylda att de gick väldigt trögt att få någon effekt ur dem. Jag drack dessutom jättedåligt! Man blir inte törstig precis och dessutom är det praktiskt svårare när man är halvblind och stela händer. Men det är rent slarv och orutin att inte sköta det. I mål hade jag inte ens fått i mig en av mina två flaskor - så det är ju för lite kolhydrater, säg att jag fick i mig 70-80 gram på hela loppet på 2:15. 

På stigen mot Klinten var jag sist in, och hade inget besvär att hänga med på stigen. Men konstaterar att jag kör rätt klumpigt när både händer och fötter knappt har känsel! De kändes inte som jag hade kontakt med cykeln - väldigt konstigt känsla. 

Uppe vid vändningen vid klinten så klantade jag till det och gjorde en lite krasch, inget allvarligt, lite skrap på knät. Men det var svårt komma upp direkt just där, så jag tappade ändå nästan 100 meter på de andra två och detta i ett väldigt dåligt läge i loppet. 

Väl ute på Lidvägen igen så hade Emil kommit loss från Axel och jag hade väldigt lite "killer instict" att börja borra, mycket eftersom kroppen kändes som den gjorde. Men jag såg snart att jag tog in på Axel och kände att jag skulle hinna ikapp honom. 

Kom ikapp honom kring där stigen på första varvet kommer upp, och vi såg ju fortfarande Emil framför, retande nära. Jag blev nog lite för passiv när jag kom ikapp Axel och tänkte jag skulle spara mig för att sedan attackera och ta andra platsen. Borde nog klivit på direkt och fortsatt gneta efter Emil. 

Efter hästvägen, där jag också drog och in på stigen, så försvann Axel ganska snabbt, han måste antingen fått stopp eller kroknat rejält, för jag såg honom inte mer sedan, trots längre öppna sträckor. De var skönt att känna att 2:a platsen var relativt trygg - men nu såg jag ju Emil en bit fram. Men hade väldigt svårt att få upp något driv - det hände inte så mycket. Inne på sista stigen trycks avståndet ihop och i backen var de inte långt mellan. Det spelade kramper genom låren nu, men gick att cykla. Stigen hade behövt vara längre kanske - när vi kom ut på grusvägen var de lite för långt kvar framåt och med tillståndet på kroppen trodde jag inte själv på att komma ikapp. Så det blev ett mer kontrollerande tempo resterande biten in mot mål, som 2:a.     



Jag är väl inte helt nöjd, det är så sällan nu för tiden man har chans att vinna cykeltävlingar och jag tycker jag borde kunnat ge mer av en fight. Men samtidigt, detta var nog den värsta tävling jag kört med den nedkylningen och dessutom sikten. Jag är kall av mig från början och kunde inte hantera kylan på ett bra sätt den här dagen. 

Så här i efterhand skulle jag haft BETYDLIGT mer kläder. Merinosockar, benvärmare, och en regnjacka utanpå det jag redan hade. Glasögon och så mina neopren-handskar från Gripgrab, som är gjorda för väldigt blöta dagar. Det hade nog gjort det mindre plågsamt. Det var grus och lera inne i både skorna och sockarna! Jag fattar iinte hur grus kan komma innne i sockarna när man här regnskoöverdrag!?

Väl i mål frös jag väldigt mycket, och fick byta kläder och få en filt från sjukvårdarna över mig, men jag fick inte upp någon värme så jag behövde sitta typ 30-40 minuter inne i omklädningsrummet med tjockkläder och filt över mig innan jag slutade skaka! Kunde lagom till prisutddelningen tina upp så jag kunde ta av värmefilten för fotograferingen.  

Jag tycker pulskurvan nedan talar sitt tydliga språk. Från 50 minuter och framåt så kan jag inte hålla igång kroppen och pulsen är kring 150 slag. Normalt för en tävling av den här längden så ligger pulsen kring 164-166 i snitt hela vägen! Som av ett sammanträffande var de ungefär de första 45 minuterna som jag tyckte att de kändes rätt lugnt tempo och att de skulle gå fint att hänga med hela vägen.


Mesta tiden låg pulsen alltså i zon 3.


Nedan pulszonerna från Kraftloppet 2023 då jag blev 5:a. 


Effektkurvan ser ändå till formen rätt normal ut för en banan med den här karaktären.





--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

tisdag 13 juni 2023

Race Report Kraftloppet 2023

Då hade man kört årets första race Kraftloppet på hemmaplan!.

Jag har kört riktigt motionärsladdning, dvs från dess att jag anmälde mig 2 veckor innan har jag tränat lite mer fokuserat och bara cyklat. Hittills i år ligger jag på 5.5 timmar/vecka träning, så inte så mycket att luta mig mot. 




Jag var på grund av detta, av insatsen inte varit så hög, inte så brydd om resultatet. Av den anledningen trodde jag inte jag skulle vara så nervös. Men kroppen skiter visst i all logik och jag var visst nervöst nästan som vanligt, men inte riktigt. 

Körde min vanliga prep men första preppasset som brukar va rätt hårt och långt vågade jag inte köra så hårt då jag inte vet hur jag tål det nu med mindre träning, så det blev en lite lättare intervallpass med fokus på fart istället och så ett väckpass dagen innan som var rätt lätt.  
  


Start

(Tyvärr lite bilder så det blir lite torftigt, men jag får måla med orden ;))
Starten går och jag ligger sådär 5-6:a Går helt okej, men såklart stor skillnad mot i fjol när man kunde ligga i front. Väl på första stigen blev det som vanligt separation i fältet och jag var sista man med i tätgruppen, vi var 5 stycken med Tengman, Wincent, Blom, Niewieczerzal och jag. Vi rullade på och jag var mest i bakre delen av gruppen, vara bara framme en gång tror jag.

Tidigare år har täten följts hela vägen till branta backen vid gocartbanan efter sådär 45 minuter, men nu satte Tengman rätt bra fart redan på andra stigen och jag hade jobbigt att hänga med, ut på vägen efter så var jag 10-15 meter efter och orkade inte klippa till för att täppa det. Precis den taktik jag själv körde förra året, inte lika kul när man är "on the receiving end". Var inte så motiverad av resultaten där, men det kändes drygt att behöva köra 90 minuter solo. Vi hade bara kört 30 minuter ungefär.

Jag och Piotr låg en bit bakom, vi försökte lite halvhjärtat komma ikapp, men hann inte riktigt fram innan nästa stig, och där tappade vi lite ytterligare igen. När vi kom ut för varvning ut på långa varvet så låg Tengman och Wincent i täten med Blom ett par sekunder bakom, sedan en lite längre bit ner till mig och så Piotr ytterligare längre efter mig. 

I det läget funderade jag på att släppa ikapp Piotr för att vi skulle kunna hjälpas åt, men jag tänkte att jag ligger på lite grann så får han slita ikapp vilket kan gynna mig i slutet om vi är tillsammans. Samtidigt hoppas jag att Blom skulle ge upp att jaga Tengman och Wincent och istället släppa ikapp mig, då kunde jag och han hjälpas åt och hålla undan för Piotr. Så vi genta på allihop på det sättet ända till backen vid gocart-banan. Där var jag rätt nära Blom, men sedan när vi kom ut på vägen så gled han ifrån igen, jag hoppades han skulle kolla bak och se det var team, men han var helt inställd på att det var Piotr fick jag höra sedan. Jag såg inte längre Piotr och började ställa in mig på att köra resten av loppet själv, och var lite osäker vilken effekt jag skulle kunna hålla i ytterligare en dryg timme.

När jag var i slutet på stigen mot sillskatan kommer en blåklädd kille snabbt bakifrån, vem var nu detta som vaknat till? Nån från UV, men vem? Kör på frammåt och efter bara en liten stund kommer Wincent om mig! Han går som ett lokomotiv det finns inte en sportkeps att jag kan åka med på hjul. Han vrålar att de körde fel. Han och Tengman hade missat stigen efter backen vid gocart-banan. De glöder i Wincents ögon och han är man on a mission, var kul att se!

Då började jag kika om mig ännu mer i väntan på att Tengman också skulle komma ikapp och förbi. 

Det tar 15 minuter ungefär sen kommer en grupp på 3 man bakifrån, Tengman, Piotr och en team advania? Har Blom också kört fel? Har jag legat i täten utan att veta om det?

Nej då, det var Andreas Vikström! Med facit i hand som situationen föll ut borde jag ha väntat in det här gänget tidigare, nu när de kom ikapp var jag rätt seg då jag legat 30 minuter solo. Går in i gruppen och åker med, men då det blir stig och sedan utför lösgruset mot Storsnäckhamn så släpper jag iväg dem, Andreas täpper ikapp Tengman och Piotr. Jag ligger 10-15 sekunder bakom dem men ser dem länge uppför den sega grusvägsbacken tillbaka mot klintenstigen. 

Väl inne på Klintenstigen ser att jag tar in snabbt på Andreas, som släppt Tengman och Piotr. Ut på Lidvägen är han inom räckhåll och jag tänker att om jag bara kan komma ikapp medan vi är på Lidvägen så har jag stor fördel på de sista stigarna och kan skaka av honom där. Jag gnetar sakta sakta iakpp, de där att jag ser att jag närmare mig räcker som motivation för att slita lite extra och tillslut kommer jag ikapp honom. Därifrån följs vi med bra samarbete längs hästvägen tills stigen där jag försöker gasa med det som finns kvar. Där vill jag helst skapa tillräckligt stor lucka att han ska tappa suget att jaga. Slåss mer mot viljan är mot benen på motståndare på slutet.   

När jag kommer ut på vägen efter så ser jag nu Piotr en bit frammåt, inte omöjligt långt, jag börjar gasa på lite, men ser att han tittar bak och får syn på mig, vilket såklart tänder hans motivation också. In på sista stigen ändras inget Vikström är avhängd tillräckligt och Piotr ligger en bit framför. Jag försöker så gott de går att jaga ikapp, och vilken motvind ner förbi Northvolt, som att cykla in i en vägg! Vi håller samma avstånd relativt varandra, och efter ett tag är de för kort bit kvar för att jag rimligen ska ha en chans att hinna ikapp och då slår jag också av på jakten och mer tar mig i mål.

Kommer in som 5:e man och det känns helt okej och var rätt precis det jag räknat med utifrån motståndet. Alla framför har gjort jobbet ordentligt och de rår jag inte på. Var ju nu nära Piotr till slut men han är också skadad i sidan och inte riktigt 100% kanske. 


6 minuter efter min egen tid från ifjol.

Analys

Man ser på effektzonerna att det var rätt gnetigt lopp eftersom jag låg rätt stor del själv, mest tröskel och tempo. Snitt 256 watt och NP 280 ca. Lågt jämfört med tidigare, och då tar de ju mer tid också. Hade mycket gärna sett en effektfil på Wincent som han körde!






--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

söndag 11 september 2022

Race Report White Mountain Race 2022

Då var de dags för hemmaracet! Hann ändå bli nervös och lite stirrig på morgonen, även om de är väldigt skönt att ha så nära. Glömde cykeln datorn och hämtade den på 10 min. Det är också därför jag oftast har glömt saker när jag åker på just WMR. 

Det var nästan full uppställning bland norrlandstoppen på MTB, var väl bara Tengman som saknades. I och med att både Enberg och Blom från teamet körde så var jag helt införstådd med att det skulle bli att slåss för varje meter i lucka. 

Värmde upp lite mer än inför BikeBoost, hade två drag på kring 4 minuter vardera med lite drygt tröskeleffekt så jag hade upp pulsen i nästan tröskelpuls, vilket kändes bra. 

För ovanlighetens skulle lyckades jag komma iväg framför Enberg och då det, som på nationella race, inte finns några superstarka framför som pressar farten så får man göra vad man kan själv än fast de är obekvämt. 


 
Körde alltså på i den första delen av banan som går uppför mer eller mindre hela den första biten. 5 minuter in när jag vänder mig om är det bara Enberg och Blom som är kvar. Jag ser faktiskt ingen av de andra. Min snitteffekt de första 4:30 låg på 380 watt och NP en bit över det, så de är klart de biter ju ifrån! 

Blom upprepar med glimten i ögat de han ropat förra helgen på BikBoost utan att få gehör, "Nu kan vi köra smart, hör ni de nu?". Vi flinar alla tre och viker in på nästa stig. 

Jag hade inför tävlingen två saker jag tänkte fokusera på. För det första att utnyttja att jag har hemmaplan. Dels med smarta linjer i allmänhet men kanske framför allt att köra så snabbt som möjligt utför. Den brantaste utförslöpan är rätt öppen och man kan när man är van linjerna släppa på så snabbt att de är åtminstone lite obekvämt att ligga bakom och kanske också stressa fram misstag. Det går också riktigt fort utför där och jag tangerar mitt eget PR på utförssegmentet. 








 
Min andra taktik för dagen var att köra ojämnt. Alltså väldigt hårt i vissa partier och lugnare i andra. Enbergs ord i hans race report från BikeBoost ekade i mitt huvud "Johannes dragvillig som vanligt och höll uppe ett jämnt och bra tempo". Det är jobbigare att köra ojämnt, men kanske lite lättare att utsätta sig själv och andra för det än att bli utsatt för det. I de små motluten så tryckte jag på och tog sen igen mig lite mellan dem. 

När vi kom till banans ordentliga backe så trycke jag på ordentligt. Tänkte köra varje varv i den backen för att skada oss alla. 


Kan från segmentstider konstatera att backen har aldrig körts så snabbt på tävling tidigare, och bara sekunder från mitt KOM. Att banan var extremt torr kan säkert ha påverkad tiden en del. Men det var rätt hårt, jag var upp och vände på 180 puls och hade kring 3 minuter med 390 W snitt och 410 NP och då är en bit plattåkt stig. Peakarna var över 700 watt och ett par spikar över 600 W. Men ingen släppte! 

Blev lugnare in runt stadion sen ut på varv två så tryckte jag på gasen från backen på eljusspåret och sedan efterföljande stigar upp mot masten. Där någonstans hade Enberg slut på vilja för dagen och valde att kliva av. Han hade ju varit ungdomsledare för egna och andras barn hela förmiddagen, så jag kan relatera till att skallen kanske inte var helt där den behöver vara när smärtan kommer.



Så då var det bara jag och Blom kvar, han satt med fint och jag tänkte det här kommer att kosta en del att ta hem. Har också fått bekräftat att hans inställning i detta läge var att ”if hi’s gonna beat me, he’ll have to kill me”. I realitet innebär det att man är beredd att ta sig själv till dödens rand, de är en bra känsla när man har skallen där! De var också de jag varit lite nervös för innan att jag visste min taktik och hur väldigt jobbigt de är att köra riktigt hårt i flera omgångar och framförallt i backen att gå max 2-3 minuter.

Men kroppen kändes riktigt, riktigt bra. Efter körningarna behövdes de inte så lång stund innan de kändes som de gick lugnt igen. Att jag tagit det lugnt med träningen de två sista veckorna och mest kört kortare pass och lite lagoma fart-inslag tror jag gett lite formtopp. 

När vi kört utförskörningen och är nere och vänder runt vändplanen så försvinner Blom plötsligt. Jag märkte inget så jag vet inte om han brutit helt eller bara fått ett kort stopp och nu jagar som en galning bakom. Vill såklart göra att han får betala dyrt för att komma tillbaka så ändrar taktik från ojämnt tempo till att nu köra en hög, men jämn fart. Att köra ojämnt är bara en poäng när man ligger tillsammans med andra. Nu vill jag att han ska behöva slita ont för att komma ikapp och om han gör det då har jag en övertag och kan återgå till att köra ojämnt och attackera igen. 

Försöker kolla bakåt men ser honom inte och inte heller i den långa backen så syns han, måste vara minst 30+ sekunder lucka. Nu är det att komma så snabbt som möjligt till mål som gäller. Det andra varvet så tar jag KOM på banan. Men den branta backen tar 15 sekunder längre. Behöver inte stämpla utan kan köra kontrollerat och sen hålla uppe farten efter backen.  


Det sista varvet blir mest att kontrollera segern, ser ingen något mer. Men håller tempo *nästan* som om någon ligger 30 sekunder bakom. Det sista varvet tar 26 sekunder längre än det andra, ändå rätt bra med tanke på att jag under varv 2 fortfarande försökte pressa de andra. 

Lyckas alltså vinna tillslut! 


Det visar sig sen att Blom hade en ordentlig punktering och sen lite strul att få luft i det igen så han tappade flera minuter där. 

Blom 2:a och Lidman blev 3:a.


Riktigt kul dag och Sam körde också barntävlingen. Det var roligt att se att han tog i och trampade på med småbenen!

Jag tror att detta blir min sista tävling i år. Känner inte att jag drivet att hålla upp ordentligt träning längre. Känner inte något direkt sug att tävla heller just nu. Men just då där när man vinner och nån dag efter så känns de alltid som att jag laddar vidare. Men sen när mörka kvällar och vardag kommer och träningen ska in finns inte riktigt motivationen. Nu är ju formen god men de försvinner ju också om man inte lägger ner jobbet. Är redan grymt nöjd med säsongen, men jag återkommer nog med lite sammanfattningar av det framöver.

Analys

Snittpuls 167 mitt på tröskel, max 180. Snitteffekt 253 och NP 314 W. De är faktiskt rätt bra effekt på så mycket stig!

Rimliga pulszoner:



Effektzonerna är typsikt XC-karaktär:



W-bal visar tydligt den hårda inledningen och även hårdkörningen i backen första varvet. Sen blir det lite jämnare men backarna syns ändå. 



--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: