söndag 14 augusti 2022

Träningsstatus, vasan, H30 och smått och gott

Inga livstecken härifrån sedan Finnmarken. Det har varit skönt med flera veckor utan tävlingar där man bara kunnat ta det lugnt, träna på normalt och ha semester. 

Cykelvasan

Det var roligt att följa cykelvasan i år. Vilket ruggigt race det blev, visserligen typ 90% Emils förtjänst. Men också otroligt imponerande av Viktor Henrysson att attackera och dra själv hela sista 12-13 km! Hade gärna sett hans snitteffekt och NP från attacken till mål!

Det var lite synd att man fick se så väldigt lite av vad som hände i gruppen bakom. Men lite måste jag säga att "klungan" på cykelvasan får lite underkänt. Jag hade trott att man skulle kunna hämta in sista attacken med lite samarbete. Jag menar, det är 1 mot 18 man. Det är kanske lite problem att Allebike delar ut kit till typ alla som är starka och vill hoppa in. Så de har ju total dominans där andra team/klubbar bara har 1-2 åkare. Svårt göra något då när Emil är i utbrytning. Så om Allebike-åkare vill sabba jakten är de inte allt för svårt för dem. De har alltså 6 av ~20 åkare i första-gruppen. Men jag tycker ändå övriga 12-13 borde kunna enas om att köra. Men där är också ett problem att många i tätgruppen kör för en topp-tio-placering och inte bryr sig om vem som vinner och inte tror att de kan vinna. Som Gjerdalen sa till Klas Nilsson när de låg och jaga ledaren in mot målet 2020 i skidvasan: "Vill du inte vinna!?". Och när en betydande del av gruppen inte kör för att vinna så har de heller inget intresse att dra. Loppet är kanske trots sin storlek, "för litet", med åkare från Norge och Danmark borde de bli en helt annat grej., Då skulle det dessutom kunna gå så hårt från start att hela fältet skulle krossas ännu mer och mindre grupper skulle bildas. Men banan är ju...speciell. Den har ju lite och inget av de vanliga elementen i ett långlopp som splittrar fältet, backar och stigar.

Emil gjorde ju en galen prestation att ligga själv så länge i front och sedan in i klungan och bara bitas sig fast men sen också komma iväg på en attack som håller i mål. Ja, det var uppvisning och häftigt att se! Blev faktiskt själv rörd av målintervjun när man förstod hur hårt att slitit och vilken prestation de var. 

Ta bort H30

Mitt inlägg med en konceptuell idé/åsikt om H30-klassen blev snabbt ett populärt inlägg. Tror folk hoppades på lite kontrovers. Fått de flesta som typ håller med om att tanken har något. Medan några inte tror att det skulle påverka något och andra vill ha kvar den. Så rätt väntat. 

Det som kommit upp i diskussionen är en sak jag nämnt tidigare och det är att man skulle kunna ha ranking för att få köra elit. Så alla (nuvarande H Sport, Elit och H30) kör i "Senior" och så får man samla ranking poäng för att få köra i elitklassen. Så gör de redan i USA där man behöver poäng för att för köra i de högre klasserna cat 1, cat 2 osv. Då blir det en prestige i att överhuvudtaget starta i elit. Jag gillar den tanken, så i princip oavsett resultat i elit så är det ändå klart att man är bättre än de i senior. "Han kör elit". Eftersom det idag är fritt för alla att välja klass blir det ingen sån effekt och det lockar kanske mer att få en högre resultatsiffra och uppleva sig närmare snittet av åkarna på startlinjen. Men jag tror samtidigt att Sverige har för liten grupp utövare för att ranking skulle fungera. De kan funka i USA eller Tyskland, men lilla Sverige blir för små grupper. 

Träningstatus

Självförtroende fick sig en törn i Finnmarken, helt klart. Tog någon dryg vecka innan jag fick tillbaka lite känslan att jag är ju rätt bra på att cykla ändå. Men jag tror det är nu det börjar märkas att man haft typ 3 veckor där man fokuserat på att peaka och inte bygga och utveckla fysiologin. Sedan veckan innan Järfälla så har jag ju inte kört sådär hårt och det har inte blivit så många timmar heller . Sedan eftersom jag var lite förkyld några dagar efter Obbola så hade det börjat naggas i formen redan där, och en så lång period med mindre volym OCH kvalité kommer ju förr eller senare märkas i prestandan. SM-veckorna blev bara 8 och 9 timmars träning och sedan veckan efter Finnmarken blev också bara 8.5 timmar, då såret i benet gav en del problem samt resdagar osv. 

Nu den veckan som var nu är den första där jag fått in vettigt volym med 14 timmar. Jag har fortfarande semester vilket underlättar stort att få in 2 längre pass på en vecka. När man sedan går från semester till vardag kommer det kännas jättejobbigt att hålla uppe volymen, då det direkt innebär att alla kvällar försvinner till det. Nu kan jag ofta träna på dagen och få kvällen fri.

Körde ett pass naturliga intervaller där det inte alls svara bra kroppen, gick som inte att ta i. Då hade jag visserligen 2 hårda intervallpass på rad någon dag innan man jag tycker det borde gått ändå, hade lugna pass mellan. 


Ett av passen jag körde på monarken var 15 stycken 1-2:or för toleransträning. 1 minut arbete och 2 vila. Det är ett rätt tufft pass som är jobbigt första 3, sen blir lite bättre i 3-4 intervaller och sedan snabbt kan bli jobbigt. Jag fixande ändå 480 watt vilket var samma som jag körde i mars på 15 stycken. Så det var jag faktiskt rätt nöjd med då monark-intervaller blir som en annan grej och när man kör mycket monark blir man bättre på dessa pass. SÅ det var skönt att de gick. Kör jag bara 10 stycken brukar de gå med över 500 watt och mitt rekord på 20 stycken är 475, men det är tufft med 20 så de kör jag sällan. Då håller man på i 60 minuter 1-2-1-2-1-2...

Sen här om dagen körde jag 2x20 min 3-1:or. Där orkade jag inte riktigt matcha vår-sifforna. 362 watt och jag brukar kunna hålla 370-380 watt när man har hårdheten för inne. Jag hade också väldigt hög puls redan från de första intervallerna. Tror det är lite varmare och fuktigare i källaren nu. Men annars har jag lite svårt att skilja på svaghet i kroppen eller svaghet i huvudet. Det där att ligga på hög puls och bara tugga taggtråd känns väldigt tufft. Hände ett par gånger att jag sluta trampa mitt i intervaller och sedan veva igång igen. Men det passet körde jag direkt på morgonen och hade inte ätit frukost, så det tror jag kan ha påverkat lite, vi säger så. 

Jag har nu fått ihop 12 dagar på rad med träning, där ett pass blev avbrott med styrka. Något jag slarvat med över sommaren. Körde lätta marklyft och resten fokus på överkropp; rygg och axlar. Skivstångsrodd, dips, pull-ups! Känns än i kroppen!

Men imorgon blir det vilodag, det behövs nu känner jag. Inte på grund av styrkepasset utan bara allmän trötthet i kroppen. 

Wolverine

Såret på benet har nu läkt fint. Känner mig som rena Wolverine gällande läkkött. Hade trott jag skulle få dras med det längre. Men eftersom det inte var djupt utan bara stort men ytligt så har det gått fint. Före och efter nedan. Det var främst första 2-3 dagarna som de var riktigt besvärligt. Sedan med salvkompress som minskats storlek för varje omläggning har de funkat bra. Inte direkt påverkat träningen negativt heller.



--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

lördag 6 augusti 2022

Ta bort H30

Funderat på detta med masterklasser. H40 tycker jag är rimlig, är man över 40 så kan man tävla i egen klass. Sen kommer de alltid vara några som tävlar där som kunde platsa i elit också, men det kommer man aldrig ifrån.

Men H30 däremot. Jag anser helt enkelt att den klassen borde helt tas bort, av flera skäl. Och detta är inte alls någon kritik mot någon som kör H30 eller nått sånt, då klassen finns är de självklart att folk kör den. Jag resonerar för att jag tycker det finns en viss strukturell fördel att ta bort H30 och köra elit större.

Dels så är ju redan idag de 5, kanske ibland 10, första i H30 redan kapabla att köra elit idag. Sen om H30 försvann och istället körde elit så skulle det göra gott för deltagarantalet i elitklass. Nu på SM var vi kring 40 elit och drygt 20 i H30, visst vore det bättre med 60 startande i elit!

Såklart finns det en risk att vissa som kör H30 inte skulle starta i elit om H30 inte fanns, men egentligen varför? Om det bara finns elit så blir ju prestationer värderade utifrån det. Det är ju lika värdefullt att komma 25:a i elit som att komma 6:a i H30, eller nått sånt hur siffrorna nu relaterar. Det kanske inte känns lika fränt att berätta på jobbet att man kom 32:a i elit som att man kom 12:a i H30. Men då är den skalan å andra sidan absolut och du kan säga att du är 32:a i Sverige i den disciplinen och behöver inte förklara klassystemet och att de bästa kör en annan klass osv. H30 är så vag eftersom många som är i den åldern kör elit. Samma problem finns inte för H40 där väldigt få över 40 fortfarande kör elit.

Det vore också väldigt bra med en större klass för att skapa mer bredd i fältet och mer utrymme för att träna på att tävla för dem som är på väg uppåt. Jag menar alltså inte oss avdankade herrar som vill självförverkliga oss utan juniorer och U23 som kliver upp i elitklass. Vore väl kul om det blev mer racing-situationer, genom hela fältet i elit, än det sista varven så kör man oftast mer eller mindre själv utspritt. Någon som sliter första åren i elit och kommer sist eller nästan sist, kanske slutar. Hade de fortsatt så kanske det är någon som hade blivit den bästa på sikt. Kan ju vara någon som börjat cykla sent.

Tänk om de kunde vara grupper om 3-5 åkare långt ner i fältet, vilka möjligheter att vänja sig hur man racear. Det borde på sikt skapa bättre förutsättningar att få fram riktigt duktiga vana åkare till toppnivån. I Schweiz har jag svårt att tro att det startar 40 stycken i elitklass på mästerskap. 80% regeln skulle troligen göra att många av de tröttaste inte skulle behöva köra klart tävlingstider mot 1:40 utan skulle bli avplockade kring 60 minuter ändå, så det skulle bara vara att köra på samma tempo som man hade gjort i H30, med färre varv.      




Jag tycker fördelarna med att skapa mer konkurrens genom hela fältet i elit väger upp nackdelen att någon H30 åkare inte tävlar. Let's face it, vi som kör H30 är inte några framtidshopp direkt, och det finns ingen direkt hälsofördel för alla som kör där tränar redan för fullt. och kommer troligen inte bli soffpotatisar med övervikt för att de inte får starta H30.

Sen i långlopp spelar det ju absolut ingen roll med klasserna. Alla kör ändå samma bana och startar ihop. 

Jag har ju kört H30 själv och de känns lite tryggt att va där, men om de inte fanns så vore det som att valet redan var gjort och vill man du tävla så är det elit. Så länge det finns H30 så förstår jag att många kommer välja att köra det, även av de som egentligen borde köra elit. Det kan nog kännas mer motiverande att tävla för medaljer i H30 än att tävla för topp 20 i elit. Själv har jag inte sett det så, men det känns kanske "spetsigare" att köra om en pall och lättare motivera vinterns träning med ett sånt mål.  

Nåväl, det vore intressant att se vad som skulle hända om man tog bort H30. Tycker i alla fall jag. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

onsdag 3 augusti 2022

Race Report Finnmarksturen 2022

SM-tävlingarna i Järfälla med både XCC och XCO var ganska dränerande mentalt, och även fysiskt givetvis. Race reports därifrån kan man läsa här:


Jag försökte ändå ladda om inför Finnmarken som i år var långlopps-SM, mitt första. 

Vi semestrade en vecka med familjen i södra sverige i väntan på Finnmarksturen helgen efter. Det blev Kålmården och Lost City och lite andra blandade semester aktiviteter. Vi mellanlandade några dagar i Örebro där jag han med att cykla 3 vändor. Markaskogen, Klockarängen och slutligen Ånnaboda. De första var väl okej men helt utan backar. Ånnaboda däremot var magiskt fint, bra backar och roliga stigar! Där körde jag mitt prepp-pass och gasade runt lite olika slingor. Snacka om att Trailforks är överlägset när man är på ny ort och vill hitta cykling. De bästa är om det finns upplagt färdiga "routes", det kan bli lite svårt att själv snickra ihop rundor från segment, lätt man hamnar på dåliga ställen. Men sen även då man är ute och kör och kan kika i appen där man kan se segment och routes samtidigt som aktiv karta med sin egen position. Jag tänker försöka lägga till lite routes och banor i Trailforks för Skellefteå, för att underlätta för besökare. Blir nog i höst eller nästa år.

Till Finnmarken hade jag min pappa på lagning med bil, perfekt! Vi planerade 2 st 500 ml flaskor och 1 650 ml flaska. Alltså två langningstillfällen och så en softflask i fickan med 5 gels i. Totalt skulle det ge 75*3 + 100 = 325 gram kolhydrater på kring 3 timmar, perfekt. Men så får jag sällan i mig precis hela flaskorna men jag fick ändå i mig det mesta så ingen större fel på energin. Tidigare år har jag tillsatt extra salt via elektrolyt-tabletter och med facit i hand så hade det kanske varit en bra idé även denna dag. Sen tog jag 200 mg koffein 30 minuter innan, lite närmare start men jag ville ha peaken en bit in i loppet när man börjar bli riktigt trött. Sen gelen innehåller totalt 150 mg till och jag fick nog i mig i alla fall 4/5 ur den. 

Vädret var varmt men inte hett, molnigt och kring 22-24 grader.

För första och sista gången fick jag starta ett långlopp utan att behöva fundera på fållan och att vara där i god tid. Elitklass var seedad till fålla noll så man hade sitt startled oavsett när man kom till start, perfekt då kunde jag värma upp normalt. Jag hade ju annars från Lida loop äntligen fått rankning till Fålla 1, men detta var ju ännu bättre.


Jag kan också notera att race reports skrivs bäst nära inpå loppet. Redan efter några dagar glömmer man nyanser i vad som hände och hur det kändes som behövs för att kunna berätta historien på ett intressant sätt. Därför var den här rapporten den roligaste av SM-loppen att skriva, även om resultatet inte var så roligt. Det händer också mer under ett långlopp med sina olika perioder och vändningar. 

Start

Starten är masterstart genom stan, ett par kilometer. Så det går "lugnt" fysiskt, men man är på helspänn och fokuserar totalt. Det gäller att försvara sin plats, är man passiv glider man sakta bakåt. Jag var kanske lite för passiv och där vägen delade sig kom det upp massor bakifrån var säkert nere kring 50-60 plats. Ogillar verkligen den där typen av stora klungor och hetsen som blir. När mastern till slut släpper är det uppför och det blir bra gaspådrag. Eftersom jag är en bit ner måste jag passera ett antal åkare och sen täppa en lucka upp till storgruppen i front. Åkare flyger av hit och dit. Jag tänkte inte på det då utan tyckte de var ungefär som hårt som de alltid är. Men har hört i rapporter från många, och även de bästa, att det gick ovanligt hårt i inledningen då de två urstarka norskarna inte väntade på någon.  


Tror aldrig jag var uppe till täten igen men det blir som grupper som skapas och krossas lite hela tiden där i början. De gäller bara att fortsätta pusha framåt för om man kommer in på en rulle där det känns överkomligt och som att man nästan återhämtar då är det något fel, nu ska det vara kamp på kniven, och det är det! Första backen är 1 min på 540 watt, 2 min 474 watt och 4 minuter 410 watt. Den bränner bra! Nu har jag inte kört så mycket intervaller mellan 2-3 minuter men på alla durationer från 1:50 till 3:05 så var detta säsongsbästa effekt. I första backen av 81 km med 1200 hm.

Jag dumpar W' balance här. Den bottnar alltså ur med -3 kJ!! (CP = 350 W, W' bal= 21 kJ) Det är rätt tufft att starta så. Inte varit under noll vid många tillfällen i år, och aldrig på tävling.


Det är inte som att det lugnar ned sig sen utan det är fight både uppför, nedför och längst kortare stigar. Mycket eljusspår med småbackar som sträcker ut fältet.


Fightas och sliter. Känner att de är bra åkare kring mig så det känns som jag håller på att hamna i rätt grupp, bara fortsätta slita och inte vika ned tempot riktigt än!


Första 33 minuterna så det 340 watt NP, det är mycket för mig, helt klart. Särskilt om man tänker på att en del av den tiden så ligger man på rulle. Men det så snabbt att även på rulle får man ligga på för att ens sitta kvar.

Där någonstans kring 45 minuter börjar en större grupp på nio åkare att bildas. Det är Mattelin, Limpan, Joel Karlsson, Joel Burman, Viktor Henrysson, Dennis Wahlström, Albin Andersson och Hugo Porath. Kanske någon till. Jag vet inte hur många som kommit iväg framför oss, men givet vilken kompetent grupp detta är är jag nöjd att överlevt till den här punkten. Nu är det bara att fortsätta och försöka inte flyga ur gruppen, eller att göra det så sent som möjligt!


Kommer till första langningen och får min flaska och kastar glasögonen som redan blivit blöta vilket jag tycker stör mer än de hjälper. Enda stället där det blir lite återhämtning är på en längre fin stig längs en sjö. Där går det inte så hårt att man sliter utan kan glida med i normal tävlingsfart. Generellt tycker jag oftast det är lättare att gå med på stig än ute i det "öppna".


Vi börjar rulla tillbaka mot Ludvika och kring 1h 7 min händer det som inte får hända. När vi glider in över en betongbro 33 km in i loppet med kurva före och efter så trycks gruppen ihop och jag går på hjul på den framför, när det svänger saknar jag verkligen mitt framhjul och drämmer i backen och glider på axel, höft och framförallt vaden. Det blir ett redigt stort skrapsår över vaden samt några mindre jack kring knät. Det gör rätt ont men jag är snabbt upp, dock hinner gruppen glida iväg 30-40 meter innan jag kommer upp.  




Det är lite stig först och där ser jag dem och närmar mig. Boaspännet på ena skon har lossnat så det är som att cykla med foppatoffla. Spänner åt den främre boan så hårt de går och det blir lite bättre. Hinner fundera och känna efter om jag kan fortsätta eller om jag ska bryta, men det gör bara ont jag känner mig inte skadad.

Borde kanske(?) med facit i hand ha offrat allt och maxat för att komma ikapp på kort tid, men då är frågan om jag inte hade flugit av direkt efter det ändå. Stigen är tar rätt snart slut och vi kommer ut på asfalterade cykelbanor i motvind in mot stan. Ajdå! Gruppen på 8 man susar på i bra fart och högfartstryck på asfalt lätt utför är inte en av mina styrkor. Får sakta se dem glida ifrån mig. Det känns inte alls roligt då det känns som chansen till ett bra resultat sakta försvinner i fjärran. Det finns heller inte någon grupp direkt bakom att ansluta till utan jag bestämmer mig ändå för att fortsätta gneta på. I efterhand hade det kanske varit bättre att i det läget ta det lugnt och vänta in gruppen efter, vem vet, inte jag i alla fall. Valde att köra på och Adam Engström hade också flugit av så vi kom ihop efter en bit och kunde hjälpas åt en del. Men då vi kom in mot Högberget elljuspåren så blev det inte så mycket samarbete mer, utan jag körde på lite i backen upp för att se om man kunde få tag på några framför, och sedan efter backarna så kommer Adam om mig och ligger typ 15-25 meter framför mig. Så vi får inte ut så mycket av varandra. Han är starkare på slätdraget och jag kör snabbare framför allt utför i skogen. 


Ser hela tiden till att dricka och ta gel för att inte sumpa det också. Märker att framdäcket börjar vara mjukt och kommer ihåg att det plingade till mot en sten tidigare i loppet, pyspunka, great! Har precis kommit ikapp Adam igen men när det börjar gå utför i skogen måste jag stanna till och fylla luft för att kunna köra på utför och inte göra en till krasch pga lågt däcktryck. Blir ensam igen. På ställen där banar "möter sig själv" ser jag en grupp på 4-5 åkare komma bakifrån. Sparr, Jesper Svensson, Daniel Wennergren och Öijer, kanske nån till. 

Vill verkligen inte bli upptuggad av dem och försöker ligga på men nu börjar jag vara riktigt riktigt krokig. Kring 2h 10 min in så kryper krampen under skinnet ordentligt. Vaderna har spelat lite fiol en längre stund men nu börjar även insidan låren reagera när det går uppför. Jag måste ta låga växlar och spinna utan tryck uppför för att inte det ska nypa ihop helt. Har inte varit så sliten under denna säsong hittills. Har svårt att säga om jag "hade" en sämre dag redan, eller om jag "fick" en sämre dag av krasch och solo-körning. Eller om det bara var ovanligt hård första timmen där notan nu skulle betalas. Jag brukar annars oftast ha känslan av relativ styrka under slutet av loppen. Inte så denna dag.

I någon backe med 14-15 km kvar så kommer Sparr, Jesper och Wennergren ikapp. Kan inte gå med dem, men Wennergren släpper också och vi börjar följas, båda rätt slitna. 



Uppför Leos backe så går det på lägsta växeln, kramper biter bra. Kommer ikapp och förbi Zälle som också är rökt. Wennergren glider ifrån lite. Efter backen kommer Jesper Dahlström som en furie och drar förbi, Wennergren lyckas haka på honom men jag försöker knappt. Känns mer som överlevnad nu än att racea för placeringar.  

Håller ihop det sista kilometrarna och tappar inga fler placeringar. Rullar i mål som 25:a totalt med Sparr H40 och Lindbom H30 före, så 23:a i elit. För själva SM placeringen så räknas inte norskarna som var 1:a och 2:a så jag blir 21:a svensk i elit.



Detta är jag helt enkelt inte nöjd med, på flera sätt. Jag hade som mål att vara topp 15 i elit även i detta lopp för att understryka att jag i år kan räknas som en topp 15 åkare även på långlopp. Men misslyckas med det. Krasch i dålig timing, årets första punka och men framför allt bara riktigt slut också. Adam Engström som jag låg tillsammans med efter kraschen kom ju in 4 placeringar före mig, på plats 19 i elit. Så trots tappad grupp borde jag ha kunnat fixa det i alla fall om jag inte tagit slut också. Jesper Svensson kommer in plats 14 och han passerade mig bara sista 10 km, så där var det bättre tryck på slutet. Häftigt på något sätt med sånna lopp där det verkligen händer mycket med tiderna på slutet! Oftast tuffar alla liksom in med sina luckor, men här åkte folk verkligen upp och ned i placeringarna. Men 3 timmar är ju för länge att tävla! Det är så slitsamt på slutet när man bara vill i mål =)



Då detta kanske var min sista start i elitklass var det extra surt att inte få till ett bra lopp. Detta blev årets första plump i protokollet, men det är ju skönt att de gått så bra hittills så jag borde kunna smälta detta med lite tid. Har verkligen funderat hur det gått om jag inte ramlat. Att det gått bättre är självklart, men så trött som jag var på slutet är det oklart hur mycket bättre. Men mellan 15-20 i elit vill jag tror att gått att lösa. Kanske nästan mer besviken att jag inte kunde köra med bra tryck hela loppet, trots kraschen. Kraschen är slarvigt, klantigt och otur, i den ordningen. Men hade jag haft benen borde jag ändå kunnat rädda lite. Men det blev ca 3.5 minut upp till 15 plats i elit. 



Såret på benet blir nog en liten följetång, sov inte mycket första natten. Det är så stort att det är som en brännskada nästan. Det är mest ytligt men stort. Svider och smärtar när man sitter still en stund och sedan börjar röra sig. Men jag tror det ska gå att cykla rätt snart. Vaden har varit väldigt svullen nu 2 dagar efter vilket gör att det smärtar med stötar så MTB är inte på tapeten än, men de gör inget. Ska in med cykeln till cykelgaraget för att byta dropper-remote och hade nog ändå gärna mest rullar Alma nu några dagar.



Analys

Snitteffekt 250 watt och NP 290 W. Något lägre än vinnaren Emil Hasund Eid som hade 355 W snitt och 398 W NP i 2 h 44 min, helt okej😉. Han var nära 6 minuter för nye svenske mästaren Emil Lindgren, utklassning totalt. Men annars kul att Jakob Söderqvist och David Risberg tog medaljerna. Känns på tiden att de yngre killar börjar ta över och trycka dit de äldre legenderna och kul att se det både i XCO och XCM, även om Wengelin inte varit 100% såklart.

Snittpuls 164. 19 W' bal matches varav 13 var under inledningen. 5 under typ första 10 minuterna.






--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: