Prispengarna tog slut!

Nu har prispengarna från årets tävlingar tagit slut, så jag fick gå till jobbet efter semestern i år också.

Börjar att intala mig, liksom alla andra som ljuger för sig själva, att "det är skönt med rutiner igen", "bra att få lite struktur", "hösten är en fin årstid då man kan tända ljus och dricka te". 

Skämt åsido. Har turen att jobbet inte känns så jobbigt, utan ganska roligt till och med nu och då. Men det jobbiga är hur lite tid man har till allt annat som kanske är ännu roligare =)

Tillbaka till att träna kvällstid. Det börjar dessutom vara lite småkyligt ute på kvällarna. När man kört klart intervaller och ska cykla hem så har jag frusit om både händer, fötter och huvud. Så man måste planera lite, mössa/keps med, varmare handskar och tåskydd på skorna. Sen när man är ute fram mot kl 21 behöver man lysen med sig också. Bök!

Jag och frun kikar på lite hus och förra veckan var vi med i budgivning och hade otrolig vånda hela veckan då priset var på gränsen till vad vi har råd med. Tillslut drog priset iväg så det var långt över vårt tak vilket gjorde det lättare att släppa. Men jag kände stor fysik påverkan som spred sig till träningen. Hade svårt att köra hårt när hjärnan går på högvarv och grubblar på hur man ska agera i så stora beslut.

Sista kvällen på semestern tog jag en vilodag helt "oprovocerat". Jag var inte trött i kroppen, hade lugna dagar innan och jag hade tiden. Men jag orkade bara inte engagera mig i att dra iväg och allt runt omkring var den uppenbara orsaken till känslan. På måndagen sen fick vi klart att huset var utom räckhåll samt att man fick göra bort jobbstarten. Jag hade fått lite propåer under semestern där det kört ihop sig lite i mitt viktigaste projekt så jag hade gått och grubblat lite på detta också så det var skönt att få komma på jobbet och kunna börja ta tag i problemen.  

För att orka köra bil hem på eftermiddagen hade jag tagit koffein också så på måndagkväll var jag i mental topptrim. Grubblerier och huvudbry hade fallit undan och var utvilad och koffeinhög. Kände direkt att det var lika bra att utnyttja känslan att köra ett ordentligt hårt träningspass. Sagt och gjort. 

Har inte kört så många varv på min XCO-slinga på Rösberget i år så ställde siktet på den. Har grunnat på en variant av min bana där som blir lite längre och ger lite mer tid att dricka och samla sig, en mer balanserad version helt enkelt. Jag gjorde så att jag körde 2 varv i tävlingsfart, först 1 varv på den nya längre versionen och sedan ett varv på original-banan. Tiderna på varven blev ca 14 minuter och 12:20.  Detta upprepade jag sedan ytterligare en gång. Så det blev ungefär 2x26 minuter tävlingsfart på riktigt XCO, som Tengman och Enberg kan intyga efter att jag fick förmånen att visa dem banan förra tisdagen. NP mellan 300 och 320 på de fyra varven. Notera den tomma blicken i bilden nedan...

Banan ger ingen direkt chans att vila då det antingen är uppför på elljusspår eller brötiga stigar. Jag noterade också nu när jag för första gången körde 2 varv utan vila att det krävs ett väldigt fokus för att hålla en hög fart på den banan. Det är så pass mycket tekniskt att när man tappar orken och fokuset så blir man studsig och tappar rytmen.

Mitt KOM är på 11:24 och nu hade jag min bästa varvtid på 12:15. Men det är också en väldig skillnad att köra en varv för max eller att köra 2 varv ihop. Förra året då jag körde 3x1 varv hade jag tider kring 12:10 på 1 varv, så 12:15 var ändå helt okej. Då kände jag att de fanns mer att ge på vissa ställen. Tiderna är också beroende på hur torr eller fuktig sanden i den tuffaste backen är. Är den torr blir det mycket jobbigare och med rätt fukthalt blir den fast och går betydligt snabbare.

Den längre versionen av banan blev faktiskt rätt bra, lite mindre intensiv då den bryter av den värsta backen på mitten. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Ny dropper remote

Efter att rådfrågat Patrik på cykelgaraget om dropper remote så valde vi att göra ett test med DT Swiss variant med både lockout och dropper i samma, givetvis med 3 lägen för lockout.

Tidigare körde jag ju med Orbeas squidlock som också hade dämpar-lockout och dropper remot i samma. Men jag var inte helt nöjd med den dropper-knappen, främst för att den pga sin konstruktion med böj direkt från knappen går trögt. Att den går så trögt gör att man måste flytta handen till en något onaturlig position för att använda den, blir svårt mitt i stöket. 

Remoten från DT swiss heter L3 och har också lockout reglage med 3 lägen, låst, halvöppen och helöppen, precis som det ska vara! Sen är själva dropper reglaget placerat som de andra, längst ned. Höljet svänger inte direkt och den går dels lättare sen får man en helt annan hävstång när man trycker på en sån har knapp än på en sån som squidlock, som är väldigt kort. Dessa saker tillsammans gör att det är en helt annan funktion i den. 

Den bygger lite höjd nedåt, men inte så mycket att den blir svår att nå. Möjligen om man har mindre händer kan de bli lite onaturligt. 

Jag har hunnit testa några pass och den känns riktigt bra! Jag har inte hunnit träna om muskelminnet för att enkelt hitta av knappen än, utan tummen letar de gamla reglaget ibland. Men bara muskelminnet hinner sätta sig så känns det mycket bättre än de gamla. Mycket enklare både krävs mindre tryck och mer naturligt att använda en remote i den riktningen än en sån som man trycken uppifrån och ned som squidlocken nedan:

Gamla squidlocken

Detsamma gäller lockout reglagen där jag inte hunnit lära mig hur de ska kännas på DT swiss ännu. Men de gamla så känner jag ofta med tummen bara kolla så man verkligen har den fullöppen tex, så det måste jag nöta in hur de olika lägen känns för fingrarna, så man slipper tänka.

Summa summarum väldigt nöjd att bytt till denna remote och ser fram emot att nöta in kontrollerna så de sitter i ryggmärgen. Så det blir lättare att få ut mer nytta ur dropper.

Rent allmänt är det ju flera tävlingar där jag aldrig använt den en enda gång. Till exemepel varken Tolvtjärnsloppet eller Finnmarksturen så sänke jag aldrig sadeln en enda gång. Jag ser inget behov av det i den typen av utförslöpor på vanliga stigar som inte är särskilt branta och inte heller så mycket tvära kurvor. På XCO används den däremot flera gånger per varv. Men det är ju främst där det går brant utför. Är det platt så man måste skapa farten själv måste det var extremt stökigt innan jag väljer att köra låg sadel. Jag har då oftast sadeln uppe så man kan sitta helt eller delvis och trampa på. 

På träning använder jag dock den ofta, men jag söker mig såklart också ofta till det som är lite mer brant, stökigt och inspirerande!  

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Träningsstatus, vasan, H30 och smått och gott

Inga livstecken härifrån sedan Finnmarken. Det har varit skönt med flera veckor utan tävlingar där man bara kunnat ta det lugnt, träna på normalt och ha semester. 

Cykelvasan

Det var roligt att följa cykelvasan i år. Vilket ruggigt race det blev, visserligen typ 90% Emils förtjänst. Men också otroligt imponerande av Viktor Henrysson att attackera och dra själv hela sista 12-13 km! Hade gärna sett hans snitteffekt och NP från attacken till mål!

Det var lite synd att man fick se så väldigt lite av vad som hände i gruppen bakom. Men lite måste jag säga att "klungan" på cykelvasan får lite underkänt. Jag hade trott att man skulle kunna hämta in sista attacken med lite samarbete. Jag menar, det är 1 mot 18 man. Det är kanske lite problem att Allebike delar ut kit till typ alla som är starka och vill hoppa in. Så de har ju total dominans där andra team/klubbar bara har 1-2 åkare. Svårt göra något då när Emil är i utbrytning. Så om Allebike-åkare vill sabba jakten är de inte allt för svårt för dem. De har alltså 6 av ~20 åkare i första-gruppen. Men jag tycker ändå övriga 12-13 borde kunna enas om att köra. Men där är också ett problem att många i tätgruppen kör för en topp-tio-placering och inte bryr sig om vem som vinner och inte tror att de kan vinna. Som Gjerdalen sa till Klas Nilsson när de låg och jaga ledaren in mot målet 2020 i skidvasan: "Vill du inte vinna!?". Och när en betydande del av gruppen inte kör för att vinna så har de heller inget intresse att dra. Loppet är kanske trots sin storlek, "för litet", med åkare från Norge och Danmark borde de bli en helt annat grej., Då skulle det dessutom kunna gå så hårt från start att hela fältet skulle krossas ännu mer och mindre grupper skulle bildas. Men banan är ju...speciell. Den har ju lite och inget av de vanliga elementen i ett långlopp som splittrar fältet, backar och stigar.

Emil gjorde ju en galen prestation att ligga själv så länge i front och sedan in i klungan och bara bitas sig fast men sen också komma iväg på en attack som håller i mål. Ja, det var uppvisning och häftigt att se! Blev faktiskt själv rörd av målintervjun när man förstod hur hårt att slitit och vilken prestation de var. 

Ta bort H30

Mitt inlägg med en konceptuell idé/åsikt om H30-klassen blev snabbt ett populärt inlägg. Tror folk hoppades på lite kontrovers. Fått de flesta som typ håller med om att tanken har något. Medan några inte tror att det skulle påverka något och andra vill ha kvar den. Så rätt väntat. 

Det som kommit upp i diskussionen är en sak jag nämnt tidigare och det är att man skulle kunna ha ranking för att få köra elit. Så alla (nuvarande H Sport, Elit och H30) kör i "Senior" och så får man samla ranking poäng för att få köra i elitklassen. Så gör de redan i USA där man behöver poäng för att för köra i de högre klasserna cat 1, cat 2 osv. Då blir det en prestige i att överhuvudtaget starta i elit. Jag gillar den tanken, så i princip oavsett resultat i elit så är det ändå klart att man är bättre än de i senior. "Han kör elit". Eftersom det idag är fritt för alla att välja klass blir det ingen sån effekt och det lockar kanske mer att få en högre resultatsiffra och uppleva sig närmare snittet av åkarna på startlinjen. Men jag tror samtidigt att Sverige har för liten grupp utövare för att ranking skulle fungera. De kan funka i USA eller Tyskland, men lilla Sverige blir för små grupper. 

Träningstatus

Självförtroende fick sig en törn i Finnmarken, helt klart. Tog någon dryg vecka innan jag fick tillbaka lite känslan att jag är ju rätt bra på att cykla ändå. Men jag tror det är nu det börjar märkas att man haft typ 3 veckor där man fokuserat på att peaka och inte bygga och utveckla fysiologin. Sedan veckan innan Järfälla så har jag ju inte kört sådär hårt och det har inte blivit så många timmar heller . Sedan eftersom jag var lite förkyld några dagar efter Obbola så hade det börjat naggas i formen redan där, och en så lång period med mindre volym OCH kvalité kommer ju förr eller senare märkas i prestandan. SM-veckorna blev bara 8 och 9 timmars träning och sedan veckan efter Finnmarken blev också bara 8.5 timmar, då såret i benet gav en del problem samt resdagar osv. 

Nu den veckan som var nu är den första där jag fått in vettigt volym med 14 timmar. Jag har fortfarande semester vilket underlättar stort att få in 2 längre pass på en vecka. När man sedan går från semester till vardag kommer det kännas jättejobbigt att hålla uppe volymen, då det direkt innebär att alla kvällar försvinner till det. Nu kan jag ofta träna på dagen och få kvällen fri.

Körde ett pass naturliga intervaller där det inte alls svara bra kroppen, gick som inte att ta i. Då hade jag visserligen 2 hårda intervallpass på rad någon dag innan man jag tycker det borde gått ändå, hade lugna pass mellan. 

Ett av passen jag körde på monarken var 15 stycken 1-2:or för toleransträning. 1 minut arbete och 2 vila. Det är ett rätt tufft pass som är jobbigt första 3, sen blir lite bättre i 3-4 intervaller och sedan snabbt kan bli jobbigt. Jag fixande ändå 480 watt vilket var samma som jag körde i mars på 15 stycken. Så det var jag faktiskt rätt nöjd med då monark-intervaller blir som en annan grej och när man kör mycket monark blir man bättre på dessa pass. SÅ det var skönt att de gick. Kör jag bara 10 stycken brukar de gå med över 500 watt och mitt rekord på 20 stycken är 475, men det är tufft med 20 så de kör jag sällan. Då håller man på i 60 minuter 1-2-1-2-1-2...

Sen här om dagen körde jag 2x20 min 3-1:or. Där orkade jag inte riktigt matcha vår-sifforna. 362 watt och jag brukar kunna hålla 370-380 watt när man har hårdheten för inne. Jag hade också väldigt hög puls redan från de första intervallerna. Tror det är lite varmare och fuktigare i källaren nu. Men annars har jag lite svårt att skilja på svaghet i kroppen eller svaghet i huvudet. Det där att ligga på hög puls och bara tugga taggtråd känns väldigt tufft. Hände ett par gånger att jag sluta trampa mitt i intervaller och sedan veva igång igen. Men det passet körde jag direkt på morgonen och hade inte ätit frukost, så det tror jag kan ha påverkat lite, vi säger så. 

Jag har nu fått ihop 12 dagar på rad med träning, där ett pass blev avbrott med styrka. Något jag slarvat med över sommaren. Körde lätta marklyft och resten fokus på överkropp; rygg och axlar. Skivstångsrodd, dips, pull-ups! Känns än i kroppen!

Men imorgon blir det vilodag, det behövs nu känner jag. Inte på grund av styrkepasset utan bara allmän trötthet i kroppen. 

Wolverine

Såret på benet har nu läkt fint. Känner mig som rena Wolverine gällande läkkött. Hade trott jag skulle få dras med det längre. Men eftersom det inte var djupt utan bara stort men ytligt så har det gått fint. Före och efter nedan. Det var främst första 2-3 dagarna som de var riktigt besvärligt. Sedan med salvkompress som minskats storlek för varje omläggning har de funkat bra. Inte direkt påverkat träningen negativt heller.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Ta bort H30

Funderat på detta med masterklasser. H40 tycker jag är rimlig, är man över 40 så kan man tävla i egen klass. Sen kommer de alltid vara några som tävlar där som kunde platsa i elit också, men det kommer man aldrig ifrån.

Men H30 däremot. Jag anser helt enkelt att den klassen borde helt tas bort, av flera skäl. Och detta är inte alls någon kritik mot någon som kör H30 eller nått sånt, då klassen finns är de självklart att folk kör den. Jag resonerar för att jag tycker det finns en viss strukturell fördel att ta bort H30 och köra elit större.

Dels så är ju redan idag de 5, kanske ibland 10, första i H30 redan kapabla att köra elit idag. Sen om H30 försvann och istället körde elit så skulle det göra gott för deltagarantalet i elitklass. Nu på SM var vi kring 40 elit och drygt 20 i H30, visst vore det bättre med 60 startande i elit!

Såklart finns det en risk att vissa som kör H30 inte skulle starta i elit om H30 inte fanns, men egentligen varför? Om det bara finns elit så blir ju prestationer värderade utifrån det. Det är ju lika värdefullt att komma 25:a i elit som att komma 6:a i H30, eller nått sånt hur siffrorna nu relaterar. Det kanske inte känns lika fränt att berätta på jobbet att man kom 32:a i elit som att man kom 12:a i H30. Men då är den skalan å andra sidan absolut och du kan säga att du är 32:a i Sverige i den disciplinen och behöver inte förklara klassystemet och att de bästa kör en annan klass osv. H30 är så vag eftersom många som är i den åldern kör elit. Samma problem finns inte för H40 där väldigt få över 40 fortfarande kör elit.

Det vore också väldigt bra med en större klass för att skapa mer bredd i fältet och mer utrymme för att träna på att tävla för dem som är på väg uppåt. Jag menar alltså inte oss avdankade herrar som vill självförverkliga oss utan juniorer och U23 som kliver upp i elitklass. Vore väl kul om det blev mer racing-situationer, genom hela fältet i elit, än det sista varven så kör man oftast mer eller mindre själv utspritt. Någon som sliter första åren i elit och kommer sist eller nästan sist, kanske slutar. Hade de fortsatt så kanske det är någon som hade blivit den bästa på sikt. Kan ju vara någon som börjat cykla sent.

Tänk om de kunde vara grupper om 3-5 åkare långt ner i fältet, vilka möjligheter att vänja sig hur man racear. Det borde på sikt skapa bättre förutsättningar att få fram riktigt duktiga vana åkare till toppnivån. I Schweiz har jag svårt att tro att det startar 40 stycken i elitklass på mästerskap. 80% regeln skulle troligen göra att många av de tröttaste inte skulle behöva köra klart tävlingstider mot 1:40 utan skulle bli avplockade kring 60 minuter ändå, så det skulle bara vara att köra på samma tempo som man hade gjort i H30, med färre varv.      

Jag tycker fördelarna med att skapa mer konkurrens genom hela fältet i elit väger upp nackdelen att någon H30 åkare inte tävlar. Let's face it, vi som kör H30 är inte några framtidshopp direkt, och det finns ingen direkt hälsofördel för alla som kör där tränar redan för fullt. och kommer troligen inte bli soffpotatisar med övervikt för att de inte får starta H30.

Sen i långlopp spelar det ju absolut ingen roll med klasserna. Alla kör ändå samma bana och startar ihop. 

Jag har ju kört H30 själv och de känns lite tryggt att va där, men om de inte fanns så vore det som att valet redan var gjort och vill man du tävla så är det elit. Så länge det finns H30 så förstår jag att många kommer välja att köra det, även av de som egentligen borde köra elit. Det kan nog kännas mer motiverande att tävla för medaljer i H30 än att tävla för topp 20 i elit. Själv har jag inte sett det så, men det känns kanske "spetsigare" att köra om en pall och lättare motivera vinterns träning med ett sånt mål.  

Nåväl, det vore intressant att se vad som skulle hända om man tog bort H30. Tycker i alla fall jag. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race Report Finnmarksturen 2022

SM-tävlingarna i Järfälla med både XCC och XCO var ganska dränerande mentalt, och även fysiskt givetvis. Race reports därifrån kan man läsa här:

Race report SM XCC 2022 Järfälla 

Race report SM XCO 2022 Järfälla

Jag försökte ändå ladda om inför Finnmarken som i år var långlopps-SM, mitt första. 

Vi semestrade en vecka med familjen i södra sverige i väntan på Finnmarksturen helgen efter. Det blev Kålmården och Lost City och lite andra blandade semester aktiviteter. Vi mellanlandade några dagar i Örebro där jag han med att cykla 3 vändor. Markaskogen, Klockarängen och slutligen Ånnaboda. De första var väl okej men helt utan backar. Ånnaboda däremot var magiskt fint, bra backar och roliga stigar! Där körde jag mitt prepp-pass och gasade runt lite olika slingor. Snacka om att Trailforks är överlägset när man är på ny ort och vill hitta cykling. De bästa är om det finns upplagt färdiga "routes", det kan bli lite svårt att själv snickra ihop rundor från segment, lätt man hamnar på dåliga ställen. Men sen även då man är ute och kör och kan kika i appen där man kan se segment och routes samtidigt som aktiv karta med sin egen position. Jag tänker försöka lägga till lite routes och banor i Trailforks för Skellefteå, för att underlätta för besökare. Blir nog i höst eller nästa år.

Till Finnmarken hade jag min pappa på lagning med bil, perfekt! Vi planerade 2 st 500 ml flaskor och 1 650 ml flaska. Alltså två langningstillfällen och så en softflask i fickan med 5 gels i. Totalt skulle det ge 75*3 + 100 = 325 gram kolhydrater på kring 3 timmar, perfekt. Men så får jag sällan i mig precis hela flaskorna men jag fick ändå i mig det mesta så ingen större fel på energin. Tidigare år har jag tillsatt extra salt via elektrolyt-tabletter och med facit i hand så hade det kanske varit en bra idé även denna dag. Sen tog jag 200 mg koffein 30 minuter innan, lite närmare start men jag ville ha peaken en bit in i loppet när man börjar bli riktigt trött. Sen gelen innehåller totalt 150 mg till och jag fick nog i mig i alla fall 4/5 ur den. 

Vädret var varmt men inte hett, molnigt och kring 22-24 grader.

För första och sista gången fick jag starta ett långlopp utan att behöva fundera på fållan och att vara där i god tid. Elitklass var seedad till fålla noll så man hade sitt startled oavsett när man kom till start, perfekt då kunde jag värma upp normalt. Jag hade ju annars från Lida loop äntligen fått rankning till Fålla 1, men detta var ju ännu bättre.

Jag kan också notera att race reports skrivs bäst nära inpå loppet. Redan efter några dagar glömmer man nyanser i vad som hände och hur det kändes som behövs för att kunna berätta historien på ett intressant sätt. Därför var den här rapporten den roligaste av SM-loppen att skriva, även om resultatet inte var så roligt. Det händer också mer under ett långlopp med sina olika perioder och vändningar. 

Start

Starten är masterstart genom stan, ett par kilometer. Så det går "lugnt" fysiskt, men man är på helspänn och fokuserar totalt. Det gäller att försvara sin plats, är man passiv glider man sakta bakåt. Jag var kanske lite för passiv och där vägen delade sig kom det upp massor bakifrån var säkert nere kring 50-60 plats. Ogillar verkligen den där typen av stora klungor och hetsen som blir. När mastern till slut släpper är det uppför och det blir bra gaspådrag. Eftersom jag är en bit ner måste jag passera ett antal åkare och sen täppa en lucka upp till storgruppen i front. Åkare flyger av hit och dit. Jag tänkte inte på det då utan tyckte de var ungefär som hårt som de alltid är. Men har hört i rapporter från många, och även de bästa, att det gick ovanligt hårt i inledningen då de två urstarka norskarna inte väntade på någon.  

Tror aldrig jag var uppe till täten igen men det blir som grupper som skapas och krossas lite hela tiden där i början. De gäller bara att fortsätta pusha framåt för om man kommer in på en rulle där det känns överkomligt och som att man nästan återhämtar då är det något fel, nu ska det vara kamp på kniven, och det är det! Första backen är 1 min på 540 watt, 2 min 474 watt och 4 minuter 410 watt. Den bränner bra! Nu har jag inte kört så mycket intervaller mellan 2-3 minuter men på alla durationer från 1:50 till 3:05 så var detta säsongsbästa effekt. I första backen av 81 km med 1200 hm.

Jag dumpar W' balance här. Den bottnar alltså ur med -3 kJ!! (CP = 350 W, W' bal= 21 kJ) Det är rätt tufft att starta så. Inte varit under noll vid många tillfällen i år, och aldrig på tävling.

Det är inte som att det lugnar ned sig sen utan det är fight både uppför, nedför och längst kortare stigar. Mycket eljusspår med småbackar som sträcker ut fältet.

Fightas och sliter. Känner att de är bra åkare kring mig så det känns som jag håller på att hamna i rätt grupp, bara fortsätta slita och inte vika ned tempot riktigt än!

Första 33 minuterna så det 340 watt NP, det är mycket för mig, helt klart. Särskilt om man tänker på att en del av den tiden så ligger man på rulle. Men det så snabbt att även på rulle får man ligga på för att ens sitta kvar.

Där någonstans kring 45 minuter börjar en större grupp på nio åkare att bildas. Det är Mattelin, Limpan, Joel Karlsson, Joel Burman, Viktor Henrysson, Dennis Wahlström, Albin Andersson och Hugo Porath. Kanske någon till. Jag vet inte hur många som kommit iväg framför oss, men givet vilken kompetent grupp detta är är jag nöjd att överlevt till den här punkten. Nu är det bara att fortsätta och försöka inte flyga ur gruppen, eller att göra det så sent som möjligt!

Kommer till första langningen och får min flaska och kastar glasögonen som redan blivit blöta vilket jag tycker stör mer än de hjälper. Enda stället där det blir lite återhämtning är på en längre fin stig längs en sjö. Där går det inte så hårt att man sliter utan kan glida med i normal tävlingsfart. Generellt tycker jag oftast det är lättare att gå med på stig än ute i det "öppna".

Vi börjar rulla tillbaka mot Ludvika och kring 1h 7 min händer det som inte får hända. När vi glider in över en betongbro 33 km in i loppet med kurva före och efter så trycks gruppen ihop och jag går på hjul på den framför, när det svänger saknar jag verkligen mitt framhjul och drämmer i backen och glider på axel, höft och framförallt vaden. Det blir ett redigt stort skrapsår över vaden samt några mindre jack kring knät. Det gör rätt ont men jag är snabbt upp, dock hinner gruppen glida iväg 30-40 meter innan jag kommer upp.  

Det är lite stig först och där ser jag dem och närmar mig. Boaspännet på ena skon har lossnat så det är som att cykla med foppatoffla. Spänner åt den främre boan så hårt de går och det blir lite bättre. Hinner fundera och känna efter om jag kan fortsätta eller om jag ska bryta, men det gör bara ont jag känner mig inte skadad.

Borde kanske(?) med facit i hand ha offrat allt och maxat för att komma ikapp på kort tid, men då är frågan om jag inte hade flugit av direkt efter det ändå. Stigen är tar rätt snart slut och vi kommer ut på asfalterade cykelbanor i motvind in mot stan. Ajdå! Gruppen på 8 man susar på i bra fart och högfartstryck på asfalt lätt utför är inte en av mina styrkor. Får sakta se dem glida ifrån mig. Det känns inte alls roligt då det känns som chansen till ett bra resultat sakta försvinner i fjärran. Det finns heller inte någon grupp direkt bakom att ansluta till utan jag bestämmer mig ändå för att fortsätta gneta på. I efterhand hade det kanske varit bättre att i det läget ta det lugnt och vänta in gruppen efter, vem vet, inte jag i alla fall. Valde att köra på och Adam Engström hade också flugit av så vi kom ihop efter en bit och kunde hjälpas åt en del. Men då vi kom in mot Högberget elljuspåren så blev det inte så mycket samarbete mer, utan jag körde på lite i backen upp för att se om man kunde få tag på några framför, och sedan efter backarna så kommer Adam om mig och ligger typ 15-25 meter framför mig. Så vi får inte ut så mycket av varandra. Han är starkare på slätdraget och jag kör snabbare framför allt utför i skogen. 

Ser hela tiden till att dricka och ta gel för att inte sumpa det också. Märker att framdäcket börjar vara mjukt och kommer ihåg att det plingade till mot en sten tidigare i loppet, pyspunka, great! Har precis kommit ikapp Adam igen men när det börjar gå utför i skogen måste jag stanna till och fylla luft för att kunna köra på utför och inte göra en till krasch pga lågt däcktryck. Blir ensam igen. På ställen där banar "möter sig själv" ser jag en grupp på 4-5 åkare komma bakifrån. Sparr, Jesper Svensson, Daniel Wennergren och Öijer, kanske nån till. 

Vill verkligen inte bli upptuggad av dem och försöker ligga på men nu börjar jag vara riktigt riktigt krokig. Kring 2h 10 min in så kryper krampen under skinnet ordentligt. Vaderna har spelat lite fiol en längre stund men nu börjar även insidan låren reagera när det går uppför. Jag måste ta låga växlar och spinna utan tryck uppför för att inte det ska nypa ihop helt. Har inte varit så sliten under denna säsong hittills. Har svårt att säga om jag "hade" en sämre dag redan, eller om jag "fick" en sämre dag av krasch och solo-körning. Eller om det bara var ovanligt hård första timmen där notan nu skulle betalas. Jag brukar annars oftast ha känslan av relativ styrka under slutet av loppen. Inte så denna dag.

I någon backe med 14-15 km kvar så kommer Sparr, Jesper och Wennergren ikapp. Kan inte gå med dem, men Wennergren släpper också och vi börjar följas, båda rätt slitna. 

Uppför Leos backe så går det på lägsta växeln, kramper biter bra. Kommer ikapp och förbi Zälle som också är rökt. Wennergren glider ifrån lite. Efter backen kommer Jesper Dahlström som en furie och drar förbi, Wennergren lyckas haka på honom men jag försöker knappt. Känns mer som överlevnad nu än att racea för placeringar.  

Håller ihop det sista kilometrarna och tappar inga fler placeringar. Rullar i mål som 25:a totalt med Sparr H40 och Lindbom H30 före, så 23:a i elit. För själva SM placeringen så räknas inte norskarna som var 1:a och 2:a så jag blir 21:a svensk i elit.

Detta är jag helt enkelt inte nöjd med, på flera sätt. Jag hade som mål att vara topp 15 i elit även i detta lopp för att understryka att jag i år kan räknas som en topp 15 åkare även på långlopp. Men misslyckas med det. Krasch i dålig timing, årets första punka och men framför allt bara riktigt slut också. Adam Engström som jag låg tillsammans med efter kraschen kom ju in 4 placeringar före mig, på plats 19 i elit. Så trots tappad grupp borde jag ha kunnat fixa det i alla fall om jag inte tagit slut också. Jesper Svensson kommer in plats 14 och han passerade mig bara sista 10 km, så där var det bättre tryck på slutet. Häftigt på något sätt med sånna lopp där det verkligen händer mycket med tiderna på slutet! Oftast tuffar alla liksom in med sina luckor, men här åkte folk verkligen upp och ned i placeringarna. Men 3 timmar är ju för länge att tävla! Det är så slitsamt på slutet när man bara vill i mål =)

Då detta kanske var min sista start i elitklass var det extra surt att inte få till ett bra lopp. Detta blev årets första plump i protokollet, men det är ju skönt att de gått så bra hittills så jag borde kunna smälta detta med lite tid. Har verkligen funderat hur det gått om jag inte ramlat. Att det gått bättre är självklart, men så trött som jag var på slutet är det oklart hur mycket bättre. Men mellan 15-20 i elit vill jag tror att gått att lösa. Kanske nästan mer besviken att jag inte kunde köra med bra tryck hela loppet, trots kraschen. Kraschen är slarvigt, klantigt och otur, i den ordningen. Men hade jag haft benen borde jag ändå kunnat rädda lite. Men det blev ca 3.5 minut upp till 15 plats i elit. 

Såret på benet blir nog en liten följetång, sov inte mycket första natten. Det är så stort att det är som en brännskada nästan. Det är mest ytligt men stort. Svider och smärtar när man sitter still en stund och sedan börjar röra sig. Men jag tror det ska gå att cykla rätt snart. Vaden har varit väldigt svullen nu 2 dagar efter vilket gör att det smärtar med stötar så MTB är inte på tapeten än, men de gör inget. Ska in med cykeln till cykelgaraget för att byta dropper-remote och hade nog ändå gärna mest rullar Alma nu några dagar.

Analys

Snitteffekt 250 watt och NP 290 W. Något lägre än vinnaren Emil Hasund Eid som hade 355 W snitt och 398 W NP i 2 h 44 min, helt okej😉. Han var nära 6 minuter för nye svenske mästaren Emil Lindgren, utklassning totalt. Men annars kul att Jakob Söderqvist och David Risberg tog medaljerna. Känns på tiden att de yngre killar börjar ta över och trycka dit de äldre legenderna och kul att se det både i XCO och XCM, även om Wengelin inte varit 100% såklart.

Snittpuls 164. 19 W' bal matches varav 13 var under inledningen. 5 under typ första 10 minuterna.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Race Report SM XCO Järfälla

Efter att haft ont i huvudet på kvällen efter XCC:n (race report ) så kom kroppen tillbaka under lördagen och på kvällen var jag iväg till banan och rekade lite linjer. Kändes bra och visste hur jag skulle köra. Det bästa vore om jag hunnit köra dem ett par gånger i full fart för jag blir under loppet snabbare utför för varje varv allt eftersom man sätter spårvalen bättre och bättre, tills man blir trött och det börjar gå åt andra hållet igen.

Det skulle vara rätt varmt på tävlingsdagen så jag hade planerat att byta flaska (med 2 dl sportdryck i) på varje helvarv och sedan på halvvarv antingen ta en vattenflaska och kyla kroppen med eller en gel. Det blev bara taget 1 gel och resten av gångerna prioriterade jag att få vattenflaskan att hälla över kroppen, otroligt skönt. Och extra skönt sista varvet då jag släng glasögonen och kunde hälla över huvudet! Så energiplanen satt rätt bra, drack väl inte precis allt men rätt bra intag båda vätska och kolhydrater. 

Även till XCO hade jag blivit seedad absolut sist, vilket kändes lite surt! Nu hade jag ju ett XCC resultat, men det är visst bara de första 5 som seedar från XCC och resten från UCI poäng och swecup-ställning, eftersom jag inte körde alla etapper i Huskvarna så har jag inget resultat i Swecup i år. Men XCO är ett längre lopp och ändå inte så många med så starten är inte jättekritiskt för oss där bak.

Jag var faktiskt riktigt nervös innan detta. Vi startade inte förrän kl 15:10 och dessutom skulle vi packa ut familjen från 3 dagars boende i hotell-lägenhet vilken alltid stressar mig. Men jag var helt otslagen Elin gjorde typ allt själv, var riktigt ångestladdad morgon de där. Men alltid skönt få komma på cykeln och börja rulla runt. 

Start

Gör en något bättre start än på XCC, men är i svansen såklart. Men när vi går in i första backen har jag både Erik Åkesson och Jesper Svensson precis framför så det kan ju inte vara allt för dåligt tänker jag. 

Det går hårt som vanligt och oron att hamna bakom någon som sölar i skogen var obefogad, de var snarare jag som fick börja släppa i första skogspartiet. Många av de här yngre killarna kör riktigt hårt i början men har lärt mig att inte jaga dem första varvet för de brukar jag kunna komma ikapp senare, alltså då så är ungefär lika bra som mig.

Redan ut på varv 2 måste jag börja lugna mig lite och försöka ta ett tempo som känns rimligt. Värmen och de kommande 8 vändorna upp för slalombacken inger respekt. Ser en större grupp på 5-6 nära bakom vid varvning, det är lite fram och tillbaka med placeringarna innan det börjar sätta sig. Efter ytterligare ett varv så har jag Blom på platsen bakom och vid målet så kan man se precis hur man ligger till mellan varven. Jag har dragit ifrån lite. Men det blir en bra morot att vara jagad av team-kompisen.

Jag kör också lite jojo med Henrik Jansson, han är lite snabbare utför men jag är starkare uppför denna dag. Så vi kör lite fram och tillbaka. Varje gång jag kollar ned på pulsmätare så visar den 175 eller mer och det är så det känns också. Jag slutar helt enkelt kolla på den för det skapar bara stress. Bara köra på!

Det tredje varvet så känner jag att jag har en liten svacka och därför har tempot sjunkit, och ser också att Blom tagit in ett par sekunder. Men nu har jag också äntligen kommit tillbaka lite i kroppen och kan börja trycka på igen de sista 2 varven. Nu fokuserar jag att kunna utöka avståndet bakåt. Framför har jag Henrik Jansson och Jesper Svenson som strulat med punka. Så jag räknar egentligen inte med att gå ikapp dem. Men får in ett bra näst sista varv och har dem lite på kroken och ökar luckan bakåt igen. 

Ut på sista loopen blå så hinner jag ikapp Henrik Jansson i backen och lyckas ta mig förbi. Han ser trött ut. Jag är också jättetrött men nu är det bara utför i skogen tillbaka mot mål så jag försöker mustra det sista fokuset för att köra bra i stöket. 

Sista gången upp för backen på Blå loop.

Lite stolpig är man på slutet men jag lyckas hålla undan in mot mål med några handfull sekunder och blir därmed 14:e man även på XCO!

Jag är nöjd med 14:e plats i elit, verkligen! Att vara topp 15 är som mitt mål och kan egentligen inte hoppas på mycket högre med den träningsmängd jag klarar att få ihop under säsongen. 

Min tre år i elit/Senior på SM i XCO har resulterat i 10:a, 14:e och 14:e. Så jag tror jag kan säga att jag etablerat mig som en topp 15 åkare! 

1 minut fram till Jesper, 2:15 till topp 10.

Analys

Snitteffekt 220 watt (lågt!?) och NP 280 W. Snittpuls 170, 3 slag över tröskel i 1h 35 min, det är det högsta på läänge! Alla appar förslog att min tröskelpuls borde ändras med 3-4 slag =)

Man ser att jag rullar (typ) nästan 40 minuter! Klart snittet blir lågt. Men nästan 20 minuter över 400 watt också =)

Första timmen är snittpulsen 172, 5 slag över tröskel! Det är svettigt!

Vad gäller Wbal så är det här bara 14 matches, jämfört med XCC som hade 21 stycken. Så det går mer jämt och fint och blir inga direkta attacker utan mosas på mer.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: