Race Report Höga Kusten Coast to Summit 32k (2025)

The english version of this post can be found after the swedish version, keep scrolling.

Jag har fått lite färre läsare på de senate inläggen och jag kan itne avgöra om det beror på att det handlat om löpning eller att de varit på engelska. Nåväl, Race Report tänkte jag skriva på svenska, med en engelsk version för den som vill.

------------------

Då hade jag kört min nästan första löptävling höga kusten Trail coast to Summit 28k, men jag återkommer till de där 28k.

Vid startlinjen

Inför

Inför loppet hade jag kört helvila 4 dagar, sista dagen sprang jag 3 km bara för att se om benen satt kvar på. Jag sprang 30 km i maratempo helgen innan och ville verkligen hinna vila ur den belastningen ur musklerna. Jag tror det var rätt bra att ha fräscha ben faktiskt, men idealt hade nog varit att springa några km någon dag i veckan för att hålla igång blodflödet.

Jag var ganska nervös och rätt långt innan, eftersom mycket kring detta var nytt och lite okänt. På tävlingsdagen åkte jag hemmifrån kl 7 på morgonen, och det var en lång resa då jag var ganska trött från att inte sovit riktigt ordentligt. Jag fick ta 50 mg koffein i bilen för att hålla ihop.

Utrustning

Den obligatoriska utrustningen innehöll första förband, pannlampa och en extra underställströja, en jacka och mössa och vantar m.m. Jag tog faktiskt och köpte en riktigt lätt underställströjja från Norröna (passade på att motivera ett köp av en bra pryl). Min väst är rätt slim på 6 liter så det rymms inte allt för mycket. Jacka hade jag redan en Squamish från Arteryx som är grym. Jag körde löparbälte och väst. Jackan och småsaker + telefon och bilnyckel i bältet och i västen all energi, tröjan, mössa, vantar och första förband. Packningen fungerade grymt bra - jag märke i princip inte av den och kom hela tiden åt allt jag ville - kul med bra grejer! Eftersom det var så bra väder tog jag gripgrabs sommarmössa och aclima liner vantar, väldigt minimala!

På fötterna körde jag VJ Sport Maxx2 (https://vjshoes.com/products/vj-maxx2). Jag har både den och VJ Sport Ultra 3. Men för teknisk stig föredrar jag definivt Maxx2 som är lite lägre, inte lika mycket foam. Ultra skulle gå, men blir lite vingligara när man ligger på efter stigar. Både Maxx2 och Ultra 3 har ju grymt grepp, vilket är deras "tag line" "The best grip in the world", vilket passade bra för en sån här bana.

VJ Sport Maxx2

Energi

För energi så visste jag inte riktigt hur lång tid jag skulle vara ute, efter analys av resultatlistor och stravaaktiviteter så räknade jag mig att kring 3:30-3:45 vore rimligt (då jag trodde banan var 28k...).

Jag räknade energi på 3.5 h och tog 3.5 30g gels i softflaska, dessa med koffein 30 mg/st. Sen tog jag 3 st 500 ml softbottles blandade med typ 70 gram/st. Detta gav alltså totalt 210+90 = 300 gram eller 85 gram/h med mig. Det är ett bra nivå för löpning och jag vågar egentligen inte pusha magen mycket mer än så. Jag tog också 200 mg koffein på startlinjen, ville ha kicken senare i loppet.

Jag slås av hur enkel löpning är innan jämfört med cykel. Bara ta på sig kläderna och skorna. Sen eftersom det är så långt så var uppvärmning absolut inget jag tänkte bedriva. Ville inte nöta en meter mer än nödvändigt på benen innan.

Jag gick bort till bussarna som körde till starten, men det var redan sjuk kö - skulle jag behöva starta efter alla dessa kunde de lite mycket trafik. Jag gick fram till en arrangör och de fråga direkt om jag tänkte springa snabbt. Ja, jag tänkte försöka svarade jag. Här var de rätt godtyckligt och inte så rigoröst som i cyklingen, där inte ens hårda resultat hjäälper till fram i startleden om det är från fel tävling. Jag fick en biljett till buss 3, alltid något tänkte jag.

När sedan buss 1 skulle åka frågade de om någon hade en biljett - Nej, men kan åka med om de går bra? Han tittade på mig - och sällan har de väl hjälpt att SE lite snabb ut - jag fick hoppa på buss 1. Puh, kändes skönt.

Det var ju löpande start, men det var uppenbart borta vid startlinjen att alla snabba skulle dra iväg direkt de öppnade starten. Vi hade helt perfekt väder, kunde inte varit bättre. 15-16 grader och halvmulet - inte för varmt men inte så svalt att kyla blir ett problem!

Start

De första kilometrarna gick på grusväg och utför - ett 15-20 tal drog iväg framför mig. Jag hade tänk hålla 4:30 min/km, men det gick så lätt att de blev ned mot 4:10 vissa bitar, men snittet var kring plan.

Snart kom vi in på stigar och sedan var de nästan konstant stig. Här i början åkte folk lite fram och tillbaka i position - eller var det jag? Tyckte jag höll ett stabilt tempo på stigarna i väntan på första rejäla backen som skulle vara typ 260 hm. När vi kom in där kom jag ikapp en kille samt en tjej (första dam) och började följa dem. De höll ett lagom tempo så jag hängde med dem uppför. Pulsen låg i zon 4 och upp mot tröskelpuls (167) ibland med mest kring 163-165. Jag låg och balanserade där och ville inte gå upp i zon 5 i så långa backar. Vi gick då det var brant men sprang så fort det flackade av.

Jag slogs av hur otroligt teknisk stigarna var - Jätterolig löpning - men väldigt krävande och 100% fokus på stigen var nödvändigt. Jag gillar de dock, man fick hela tiden något att hantera vilket gjorde att tiden gick snabbare än då jag springer platta km och bara tänker på hur jobbigt det är. Hade varit jättekul att springa stigarna ännu snabbare i ett kortare träningspass. I de brantaste delarna gick det ju absolut inte att springa utan man närmast klättrade upp med både armar och ben. Efter loppet hade jag träningsverk i armvecken, säger något om hur mycket träd och vajrar och räcken jag drog mig upp i.

Det var tillfällen då jag hade kunnat driva på mera kände jag men loppet är ju långt så jag fortsatte följa min lilla grupp. Väl uppe kom vi ikapp någon kille till samtidigt som en annan kom ikapp oss bakifrån.

Redan från start hade jag varit liiite kissnödig, men eftersom jag hela tiden låg tillsammans med några så ville jag aldrid stanna till. Det gjorde att jag drack lite konservativt för jag ville inte bli mer kissnödig. Men jag drack kontinuerligt sippar ur sportdrycken. Vätskebristen minskade sakta nödigheten.

Vi missade stigen på ett ställe, men såg det efter bara 20 meter så inga problem, i vändningen hamnade jag istället först i gruppen, med den som kom ikapp oss 20 meter framför. Vi låg i den grupperingen lång stund medan stigarna ringalde sig ner för berget igen. En rätt "behalig" sträcka som lutade netto utför men ändå inte så brant att de blev jobbigt utan man kunde springa på i något typ 5:30-5:45 tempo.

I brist på egna bilder lånar jag några från eventet, jag är inte med på dem men ger lite känsla för terrängen! Man han dock knappt njuta av utsikten eftersom stigen krävde alla uppmärksamhet när man sprang på. Inte hittat några bilder från de mer brötiga stigarna heller tyvärr.

Jag hade innan start tänk att man skulle vara själv hela tiden och göra sitt eget lopp, men det var ju hela tiden någon man såg framför och bakom. Det var ändå guld att starta med fler ungefär lika snabba, mycket roligare! Däremot känns ändå inte löpning lika "racigt" som ett cykellopp. Mycket för att vinden inte är faktor så värdet av gruppen är inte så påtaglig, det går bra att släppa och komma ikapp igen i senare lägen. Så det känns som folk gör mycket mer sitt eget lopp och kan gå ifrån sakta eller släppa lite. Sen kan de fort försvinna 10-15 minuter på slutet om man är trött, så det gäller att hålla sin egen fart. Jag märke att killen 20 meter framför med sprang lite snabbare än mig nedför men lite långsammare uppför så jag var inte så stressad att hänga i rygg utan kunde trycka på lite när det motlut och komma ikapp. Uppför sliter inte på benen lika mycket utan mer centralt.

Efter 17 km kom vi ut på den första grusvägen och det var ca 2 km lätt utför. Jag kom först ut eftersom han framför stannade i kontrollen. Och det var en jobbig bit för jag visste att jag hade 3-4 stycken bakom mig och tänkte att nu kommer alla om. Jag låg stadigt i 4:30 och tänkte att den som ville fick komma om. När det åter blev stig hade första dam tillsammans med en kille jag inte sett förut kommit upp i min rygg precis, och de var några till just bakom dem. När jag kom in på stigen nöp det rejält i insidan av låren - växlingen från 4:30 utför till stig uppför bet ifrån. Jag tänkte första 20 meterna att oj - det här kommer blir en olidlig sista 10 km. Men efter att kroppen fick komma in i nya rörelsemönstret så släppte det och det gick att springa igen. Men nu började man vara rejält trött överlag. Jag tittade aldrig bakåt, eller ifall medvetet sällan. Efter en stund kikade jag dock ner för en brant och såg at damen var en bit bak men ingen av killarna var kvar. Det var rätt skönt för när man är så där sliten är de jobbigt att ligga och racea om placeringarna.

Vi kom uppför Getsvedeberget kring 22-23 km, det var "mindre" backe som jag glömt bort i höjdprofilen, 150 hm! Jag gick på rätt hårt mot pulsen, inte zon 5 men gick kring tröskel. Uppe på Getsvedjeberget kom banan in på samma bana som de kortare loppet 17k hade. Och det var rejält med trafik, 17k gick både uppför och nedför i samma stig som vi på 28k skulle nedför. Och eftersom de var folk överallt så var de inte som att någon flyttade sig. Så det var lite störigt att komma ned för den backen, också väldigt tekniskt och blockigt.

Väl ute på vägen nedanför var inte trafiken ett problem, det var lite skönt att se folk från andra loppet. Försökte urskilja bakåt om någon från 28k var i hasorna men såg bara de lite långsammare rörelsemönstret från de som var trötta på 17k banan.

Nu var det ju kring 24 km och alltså bara 4 km kvar - även om jag riktigt sliten så kändes de genomförbart i den fart jag höll. Jag hade fått ont i trampdynan på vänster fot. Jag visste att jag råkat knyta den lite lösare än höger, och när sockan blir blöt och foten glider runt är de inte bra. Efter ett tag var jag säger på att det var en stor blåsa som hade släppt, de kändes som hela dynan gled runt. Skit och dygna tänkte jag - hur ska jag kunna träna när jag kommer hem igen? Jag har ju marathon att tänka på. Bannade mig själv att jag inte tejpat och knutit hårdare. De gånger jag knutit hårt hemma har jag nästan fått ont uppe på foten så är lite försiktigt med det. Jag tänkte oavsett att nu är tärningen kastad, jag springa såklart färdigt loppet och får hantera följderna efteråt. Vänster sko såg rödaktig ut i sidan av blod, tänkte jag.

Nu nöp kramperna lite här och där, insidan lår och vaderna var värst där än. Utsidan höften kände jag inte av så mycket, jag tror den dynamiska löpningen i terrängen gör det mindre monotont och blir inte samma nötning som 30 km grusgnet. När man går snabbt uppför blir varje steg som en tåhävning och jag fick anpassa steget för att inte sträcka ut vaden varje gång utan att hålla foten plan så mycket som möjligt.

Jag hade nu 26 km på klockan, men vi var fortfarande inte ens på väg upp för Skuleberget. Hur kan vägen över berget bara vara 2 km tänkte jag? Insåg att klockan kanske visat lite fel. Jag såg fortfarande ingen bakom eller framför i min klass. När jag TILL SLUT vek av upp för Skuleberget hade jag 800 m kvar enligt klockan och då frågade jag en funktionär hur långt det var kvar. "Jag vet inte, 5-6 km kanske?" Houh!? Det var lite knäckande måste jag säga, jag fattade ju att målet inte var 800 bort, men att de var så långt kändes inte bra. Nu var jag ju riktigt rejält trött och de var jobbigt att bara ta sig fram. Jag upplevde själv att jag hade sänkt farten markant de sista 7 km jämfört med de första 20. Var rädd att ett tåg av pigga 28k:are skulle glida förbi och jag inte skulle ha drivet att hänga med.

Upp för Skule var extremt brant så det var bara att gå - men det var nästan skönt för jag var rätt säker de skulle i alla fall vara svårt att ta in på mig i den fart jag orkade gå uppför. Jag kom om någon här och där från 17k. Fick koncentrerar mig för att inte fastna i gång utan att börja kliva på löpsteg så fort det blev platt. En bit innan toppen hade jag 28 km på klockan. Här stannade jag faktiskt och drog åt skon på vänster för att inte fotsulan skulle lossna helt på vägen ned.

Sen utför skule var inte längre jättekul att springa, jag längtade bara i mål och att de skulle vara slut. Fortsatt extremt teknisk med stora block man fick hoppa mellan och grova rötter m.m. Hade någon kommit ikapp bakifrån var känslan att jag hade vinkat och gratulerat - hade inte mycket fight kvar.

Jag tog mig ned i alla fall och gick i mål på 3h 31 minuter ungefär - distansen blir 31 km lite drygt. Det msåte vara den längsta tävling jag kört på väldigt länge, Kundledenrännet var nog de enda som varit längre. Det visade sig att deras omdragning av banan inte var med när de räknade 28k! Så de har i efterhand justerat loppet till att heta 32k!

Det visade sig att jag hade blivit 9:a! Det blev jag mycket nöjd med, jag tänkte de var ett lite mindre lopp, men det var ändå 411 killar i mål på 32k. Så för första löpartävlingen är jag stolt att kunnat hänga med helt ok! Roligt att sätta topp 10! På 3:30 var jag ca 30 minuter efter vinnare, då pinnar man på. Jag hade 6:45 min/km i snitt och GAP 5:37 min/km. Det går ju inte i träning att komma fram till farterna man kan hålla utan det handlar nog bara om erfarenhet att springa fler olika lopp och boxa in hur de ska kännas. Det var långt mellan varje placering, mellan 3-8 minuter mellan de flesta första 15 typ, så inga spurtstrider direkt.

Men vänta nu, kolla resultatlistan, 6:e plats är bara ungefär 3 minuter före, så vi var några stycken där omkring! Nej, Johannes, få inga idéer nu.

Sen en lite rolig kuriosa att på 10:e plats kommer Hjalmar Hylén. Vi tävlade mot varanda i MTB i pojkar 15-16 och körde tex in som 2:a och 3:a i Lilla finnmarksturen när de begav sig, mitt första riktigt bra resultat.

Resultat

https://results.neptron.se/e/hogakustentrail12025/

Hur var de med foten då - Jag linkade i mål och satte mig och försökte hindra kramperna från att hugga benen - Tog av sko och socka - för att inse att de var ingen skada på trampdynan - va? Jag blev helt förvånad. Jag tror kanske att det är en blåsa inne i dynan, men som inte hade gått sönder, så de kändes som det gled, men inte ont nu efteråt heller. Vilket var en bra överaskning.

Även frun sprang 17k och här syns vi efter målgång, nöjda och slitna.

Skulle jag vara löpare är de definitivt sånna här lopp jag skulle vilja hålla på med alltså Trail. Möjligen något kortare, det är roligare att köra lite kortare med snabbare tänker jag. Precis som på cykel. Känner inget begär efter att köra 45k versionen i alla fall.

Men som jag skrev ovan att det hela tiden är saker att tänka på och hantera gör att man glömmer sin smärta ibland. Jag tror maratonet upp och ner där kommer bli mer att springa och fundera på hur ont man har och kommer att få, där gäller det att hitta något meditativt tillstånd.

Analys

Jag fick i mig nästan alla energi jag hade någon deciliter kvar i den sista softbotteln, så det blev nog kring 280 gram vilken ger typ 80 gram/h. Och magen var en riktigt rockstjärna absolut inget problem att få i det. Märks att jag ofta tränar med energi vilken vänjer kroppen att nyttja det!

Tempo visas nedan mot höjd och under det visas GAP Grade Adjusted Pace

Man ser tydligt de 2 km grusväg som kom kring 17 km, samt att det gick väldigt sakta upp för Skule. Och tittar man nedan i GAP så är snitt 5:37 och så ser man att sista 3 km ned från Skule gick rätt sakta, dels var de itne i kalkylen och dels var de ju väldigt brant terräng. Hade varit intressant om man varit 2 om en placering där...

Rätt mycket tid kring tröskel i och med alla backar. Snittpuls 159.

English Race Report

Before the Race

Before the race, I had taken complete rest for 4 days. On the last day, I ran 3 km just to check if my legs were still there. I had run 30 km at marathon pace the weekend before and really wanted to recover from that load in my muscles. I think it was good to have fresh legs, but ideally I should have run a few kilometers one day during the week to keep blood flow going.

I was quite nervous well in advance, since much of this was new and somewhat unknown. On race day I left home at 7 AM, and it was a long journey since I was quite tired from not sleeping properly. I had to take 50 mg of caffeine in the car to hold it together.

The mandatory equipment included first aid, headlamp, and an extra base layer shirt, a jacket, hat and gloves. I actually bought a really light base layer from Norrøna (took the opportunity to justify buying good gear). My vest is quite slim at 6 liters so it doesn't hold too much. I already had a Squamish jacket from Arcteryx which is awesome. I used a running belt and vest. Jacket and small items + phone and car key in the belt, and in the vest all energy, shirt, hat, gloves and first aid. The packing worked brilliantly - I barely noticed it and could always reach everything I wanted - fun with good gear! Since the weather was so good, I took Gripgrabs summer hat and Aclima liner gloves, very minimal!

For energy, I didn't really know how long I'd be out. After analyzing result lists and Strava activities, I calculated around 3:30-3:45 would be reasonable (since I thought the course was 28k...). I calculated energy for 3.5 hours and took 3.5 30g gels in a soft flask, these with 30 mg caffeine each. Then I took 3 500ml soft bottles mixed with about 70 grams each. This gave a total of 210+90 = 300 grams or 85 grams/hour. That's a good level for running and I don't really dare push my stomach much more than that.

I'm struck by how simple running is compared to cycling. Just put on clothes and shoes. Since it was so long, warm-up was absolutely nothing I planned to do. Didn't want to waste one meter more than necessary on my legs beforehand.

I walked over to the buses going to the start, but there was already a crazy queue - if I had to start after all these people, there could be too much traffic. I went up to an organizer and they immediately asked if I was planning to run fast. Yes, I was going to try, I answered. Here they were quite arbitrary and not as rigorous as in cycling, where not even strong results help you get forward in the start line if they're from the wrong race. I got a ticket for bus 3, always something I thought.

When bus 1 was about to leave, they asked if anyone had a ticket - No, but can I ride along if that's okay? He looked at me - and rarely has it helped to LOOK a bit fast - I got to jump on bus 1. Phew, felt good.

Start

The first kilometers went on gravel road and downhill - about 15-20 people pulled away in front of me. I had planned to hold 4:30 min/km, but it went so easily that it became down toward 4:10 on some sections, but the average was around plan.

Soon we got onto trails and then it was almost constantly trail. Here at the beginning, people moved back and forth in position - or was it me? I felt I held a stable pace on the trails waiting for the first real climb which was supposed to be about 260 elevation meters. When we got there I caught up with a guy and a girl (first lady) and started following them. They held a reasonable pace so I hung with them uphill. My pulse was in zone 4 and up toward threshold pulse (167) sometimes, mostly around 163-165. I was balancing there and didn't want to go up to zone 5 on such long climbs. We walked when it was steep but ran as soon as it flattened out.

I was struck by how incredibly technical the trails were - incredibly fun running - but very demanding and 100% focus on the trail was necessary. I like it though, you constantly had something to handle which made time pass faster than when I run flat kilometers and just think about how hard it is. Would have been really fun to run the trails even faster in a shorter training session. In the steepest parts you absolutely couldn't run but almost climbed up with both arms and legs. After the race I had muscle soreness in my armpits, says something about how many trees and cables and railings I pulled myself up on.

There were occasions when I could have pushed more I felt, but the race is long so I continued following my little group. Once up we caught up with another guy while another caught up with us from behind.

Right from the start I had been a little needing to pee, but since I was constantly running with some others I never wanted to stop. This made me drink a bit conservatively because I didn't want to become more needy. But I drank continuous sips from the sports drink. The fluid deficit slowly reduced the need.

We missed the trail in one place, but saw it after just 20 meters so no problem. In the turn I ended up first in the group instead, but the one who caught up with us 20 meters ahead. We stayed in that grouping for a long time while the trails wound down the mountain again. A quite "comfortable" stretch that sloped net downhill but still not so steep that it became difficult, you could run on at some 5:30-5:45 pace.

I had thought before the start that you'd be alone the whole time doing your own race, but there was constantly someone you saw in front and behind. However, running doesn't feel as "racey" as a bike race. Partly because wind isn't a factor so the importance of the group isn't as obvious - it's fine to drop back and catch up again in later positions. So it feels like people do much more their own race and can slowly pull away or drop back a bit. I noticed that the guy 20 meters ahead ran a bit faster than me downhill but a bit slower uphill so I wasn't stressed about hanging on his wheel but could push a bit on uphills and catch up. Uphill doesn't wear on the legs as much but more centrally.

After 17 km we came out on the first gravel road and it was about 2 km easy downhill. I came out first since he ahead stopped at the checkpoint. And it was a tough bit because I knew I had 3-4 behind me and thought now everyone will come past. I held steady at 4:30 and thought whoever wanted could come past. When it became trail again, the first lady together with a guy I hadn't seen before had come up right behind me, and there were some others just behind them. When I got onto the trail it pinched hard on the inside of my thighs - the change from 4:30 downhill to trail uphill bit hard. I thought the first 20 meters that oh - this is going to be unbearable for the last 10 km. But after the body got into the new movement pattern it released and it was possible to run again. But now I was starting to be really tired overall.

Before the Race

Start

I never looked back, or if so deliberately rarely. After a while I peeked down a steep section and saw the lady was a bit back but none of the guys were left. That was quite nice because when you're that worn out it's tough to lie there racing for positions.

We came up Getsvedeberget around 22-23 km, it was a "smaller" hill I had forgotten in the elevation profile, 150 elevation meters! I went quite hard toward my pulse, not zone 5 but went around threshold. Up on Getsvedeberget the course joined the same track as the shorter 17k race had. And there was a lot of traffic - the 17k went both up and down on the same trail that we on the 28k were supposed to go down. And since there were people everywhere, it wasn't like anyone moved aside. So it was a bit disruptive coming down that hill, also very technical and blocky.

Once out on the road below, traffic wasn't a problem. It was a bit nice to see people from the other race. I tried to distinguish backward if anyone from the 28k was on my heels but only saw the slightly slower movement pattern from those who were tired on the 17k course.

Now it was around 24 km and so only 4 km left - even though I was really worn out, it felt doable at the pace I was holding. I had gotten pain in the ball of my left foot. I knew I had accidentally tied it a bit looser than the right, and when the sock gets wet and the foot slides around, that's not good. After a while I was sure it was a big blister that had burst - it felt like the whole ball was sliding around. Shit and damn I thought - how will I be able to train when I get home again? I have a marathon to think about. I cursed myself for not taping and tying tighter. The times I've tied hard at home I've almost gotten pain on top of the foot so I'm a bit careful with that. I thought regardless that now the die is cast, I'll obviously finish the race and deal with the consequences afterward. The left shoe looked reddish on the side from blood, I thought.

Now cramps pinched here and there, inside thigh and calves were worst still. I didn't feel the outside hip so much. I think the dynamic running in terrain makes it less monotonous and doesn't become the same wear as 30 km on gravel. When you walk fast uphill each step becomes like a calf raise and I had to adapt my step to not stretch out the calf each time but keep the foot as flat as possible.

I now had 26 km on the watch, but we weren't even on our way up Skuleberget yet. How can the path over the mountain only be 2 km I thought. I realized the watch might have shown wrong. I still saw no one behind or ahead in my class. When I FINALLY turned off up Skuleberget I had 800 m left according to the watch and then I asked an official how far was left. "I don't know, 5-6 km maybe?" Whoa!? That was a bit crushing I must say. I understood the finish wasn't 800 meters away, but that it was so far didn't feel good. Now I was really quite tired and it was hard just to move forward. I experienced myself that I had lowered the pace markedly the last 7 km compared to the first 20. I was afraid a train of fresh 28k runners would glide past and I wouldn't have the drive to hang on.

Up Skule was extremely steep so you just had to walk - but it was almost nice because I was quite sure it would at least be difficult to gain on me at the pace I managed to walk uphill. I passed someone here and there from the 17k. Had to concentrate not to get stuck walking but to start taking running steps as soon as it became flat. A bit before the top I had 28 km on the watch. Here I actually stopped and tightened the shoe on the left so the sole wouldn't come completely loose.

Then downhill from Skule was no longer super fun to run. I just longed for the finish and for it to be over. Still extremely technical with large blocks you had to jump between and coarse roots etc. If someone had caught up from behind, the feeling was that I would have waved and congratulated - didn't have much fight left.

I made it down and crossed the finish line at about 3h 31 minutes - the distance turned out to be just over 31 km. That must be the longest race I've done in a very long time. Kundledenrännet was probably the only one that was longer.

It turned out I had placed 9th! I was very pleased with that. I thought it was a smaller race but there were still 411 guys on the 28k. Fun to get top 10! At 3:30 I was about 30 minutes behind the winner - then you're pinning it on. I had 6:45 min/km on average and GAP 5:37 min/km. You can't figure out in training what paces you can hold - it's probably just about experience running different races and boxing in how they should feel.

How was it with the foot then - I limped to the finish and sat down trying to prevent cramps from biting my legs - took off shoe and sock - to realize there was no damage to the ball - what? I was completely surprised. I think maybe it's a blister inside the pad but that hadn't burst, so it felt like it was sliding, but no pain now afterward either. Which was a nice surprise.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

söndag 31 augusti 2025