Prispengarna tog slut!

Nu har prispengarna från årets tävlingar tagit slut, så jag fick gå till jobbet efter semestern i år också.

Börjar att intala mig, liksom alla andra som ljuger för sig själva, att "det är skönt med rutiner igen", "bra att få lite struktur", "hösten är en fin årstid då man kan tända ljus och dricka te". 

Skämt åsido. Har turen att jobbet inte känns så jobbigt, utan ganska roligt till och med nu och då. Men det jobbiga är hur lite tid man har till allt annat som kanske är ännu roligare =)

Tillbaka till att träna kvällstid. Det börjar dessutom vara lite småkyligt ute på kvällarna. När man kört klart intervaller och ska cykla hem så har jag frusit om både händer, fötter och huvud. Så man måste planera lite, mössa/keps med, varmare handskar och tåskydd på skorna. Sen när man är ute fram mot kl 21 behöver man lysen med sig också. Bök!

Jag och frun kikar på lite hus och förra veckan var vi med i budgivning och hade otrolig vånda hela veckan då priset var på gränsen till vad vi har råd med. Tillslut drog priset iväg så det var långt över vårt tak vilket gjorde det lättare att släppa. Men jag kände stor fysik påverkan som spred sig till träningen. Hade svårt att köra hårt när hjärnan går på högvarv och grubblar på hur man ska agera i så stora beslut.

Sista kvällen på semestern tog jag en vilodag helt "oprovocerat". Jag var inte trött i kroppen, hade lugna dagar innan och jag hade tiden. Men jag orkade bara inte engagera mig i att dra iväg och allt runt omkring var den uppenbara orsaken till känslan. På måndagen sen fick vi klart att huset var utom räckhåll samt att man fick göra bort jobbstarten. Jag hade fått lite propåer under semestern där det kört ihop sig lite i mitt viktigaste projekt så jag hade gått och grubblat lite på detta också så det var skönt att få komma på jobbet och kunna börja ta tag i problemen.  

För att orka köra bil hem på eftermiddagen hade jag tagit koffein också så på måndagkväll var jag i mental topptrim. Grubblerier och huvudbry hade fallit undan och var utvilad och koffeinhög. Kände direkt att det var lika bra att utnyttja känslan att köra ett ordentligt hårt träningspass. Sagt och gjort. 

Har inte kört så många varv på min XCO-slinga på Rösberget i år så ställde siktet på den. Har grunnat på en variant av min bana där som blir lite längre och ger lite mer tid att dricka och samla sig, en mer balanserad version helt enkelt. Jag gjorde så att jag körde 2 varv i tävlingsfart, först 1 varv på den nya längre versionen och sedan ett varv på original-banan. Tiderna på varven blev ca 14 minuter och 12:20.  Detta upprepade jag sedan ytterligare en gång. Så det blev ungefär 2x26 minuter tävlingsfart på riktigt XCO, som Tengman och Enberg kan intyga efter att jag fick förmånen att visa dem banan förra tisdagen. NP mellan 300 och 320 på de fyra varven. Notera den tomma blicken i bilden nedan...

Banan ger ingen direkt chans att vila då det antingen är uppför på elljusspår eller brötiga stigar. Jag noterade också nu när jag för första gången körde 2 varv utan vila att det krävs ett väldigt fokus för att hålla en hög fart på den banan. Det är så pass mycket tekniskt att när man tappar orken och fokuset så blir man studsig och tappar rytmen.

Mitt KOM är på 11:24 och nu hade jag min bästa varvtid på 12:15. Men det är också en väldig skillnad att köra en varv för max eller att köra 2 varv ihop. Förra året då jag körde 3x1 varv hade jag tider kring 12:10 på 1 varv, så 12:15 var ändå helt okej. Då kände jag att de fanns mer att ge på vissa ställen. Tiderna är också beroende på hur torr eller fuktig sanden i den tuffaste backen är. Är den torr blir det mycket jobbigare och med rätt fukthalt blir den fast och går betydligt snabbare.

Den längre versionen av banan blev faktiskt rätt bra, lite mindre intensiv då den bryter av den värsta backen på mitten. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Ny dropper remote

Efter att rådfrågat Patrik på cykelgaraget om dropper remote så valde vi att göra ett test med DT Swiss variant med både lockout och dropper i samma, givetvis med 3 lägen för lockout.

Tidigare körde jag ju med Orbeas squidlock som också hade dämpar-lockout och dropper remot i samma. Men jag var inte helt nöjd med den dropper-knappen, främst för att den pga sin konstruktion med böj direkt från knappen går trögt. Att den går så trögt gör att man måste flytta handen till en något onaturlig position för att använda den, blir svårt mitt i stöket. 

Remoten från DT swiss heter L3 och har också lockout reglage med 3 lägen, låst, halvöppen och helöppen, precis som det ska vara! Sen är själva dropper reglaget placerat som de andra, längst ned. Höljet svänger inte direkt och den går dels lättare sen får man en helt annan hävstång när man trycker på en sån har knapp än på en sån som squidlock, som är väldigt kort. Dessa saker tillsammans gör att det är en helt annan funktion i den. 

Den bygger lite höjd nedåt, men inte så mycket att den blir svår att nå. Möjligen om man har mindre händer kan de bli lite onaturligt. 

Jag har hunnit testa några pass och den känns riktigt bra! Jag har inte hunnit träna om muskelminnet för att enkelt hitta av knappen än, utan tummen letar de gamla reglaget ibland. Men bara muskelminnet hinner sätta sig så känns det mycket bättre än de gamla. Mycket enklare både krävs mindre tryck och mer naturligt att använda en remote i den riktningen än en sån som man trycken uppifrån och ned som squidlocken nedan:

Gamla squidlocken

Detsamma gäller lockout reglagen där jag inte hunnit lära mig hur de ska kännas på DT swiss ännu. Men de gamla så känner jag ofta med tummen bara kolla så man verkligen har den fullöppen tex, så det måste jag nöta in hur de olika lägen känns för fingrarna, så man slipper tänka.

Summa summarum väldigt nöjd att bytt till denna remote och ser fram emot att nöta in kontrollerna så de sitter i ryggmärgen. Så det blir lättare att få ut mer nytta ur dropper.

Rent allmänt är det ju flera tävlingar där jag aldrig använt den en enda gång. Till exemepel varken Tolvtjärnsloppet eller Finnmarksturen så sänke jag aldrig sadeln en enda gång. Jag ser inget behov av det i den typen av utförslöpor på vanliga stigar som inte är särskilt branta och inte heller så mycket tvära kurvor. På XCO används den däremot flera gånger per varv. Men det är ju främst där det går brant utför. Är det platt så man måste skapa farten själv måste det var extremt stökigt innan jag väljer att köra låg sadel. Jag har då oftast sadeln uppe så man kan sitta helt eller delvis och trampa på. 

På träning använder jag dock den ofta, men jag söker mig såklart också ofta till det som är lite mer brant, stökigt och inspirerande!  

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på:

Träningsstatus, vasan, H30 och smått och gott

Inga livstecken härifrån sedan Finnmarken. Det har varit skönt med flera veckor utan tävlingar där man bara kunnat ta det lugnt, träna på normalt och ha semester. 

Cykelvasan

Det var roligt att följa cykelvasan i år. Vilket ruggigt race det blev, visserligen typ 90% Emils förtjänst. Men också otroligt imponerande av Viktor Henrysson att attackera och dra själv hela sista 12-13 km! Hade gärna sett hans snitteffekt och NP från attacken till mål!

Det var lite synd att man fick se så väldigt lite av vad som hände i gruppen bakom. Men lite måste jag säga att "klungan" på cykelvasan får lite underkänt. Jag hade trott att man skulle kunna hämta in sista attacken med lite samarbete. Jag menar, det är 1 mot 18 man. Det är kanske lite problem att Allebike delar ut kit till typ alla som är starka och vill hoppa in. Så de har ju total dominans där andra team/klubbar bara har 1-2 åkare. Svårt göra något då när Emil är i utbrytning. Så om Allebike-åkare vill sabba jakten är de inte allt för svårt för dem. De har alltså 6 av ~20 åkare i första-gruppen. Men jag tycker ändå övriga 12-13 borde kunna enas om att köra. Men där är också ett problem att många i tätgruppen kör för en topp-tio-placering och inte bryr sig om vem som vinner och inte tror att de kan vinna. Som Gjerdalen sa till Klas Nilsson när de låg och jaga ledaren in mot målet 2020 i skidvasan: "Vill du inte vinna!?". Och när en betydande del av gruppen inte kör för att vinna så har de heller inget intresse att dra. Loppet är kanske trots sin storlek, "för litet", med åkare från Norge och Danmark borde de bli en helt annat grej., Då skulle det dessutom kunna gå så hårt från start att hela fältet skulle krossas ännu mer och mindre grupper skulle bildas. Men banan är ju...speciell. Den har ju lite och inget av de vanliga elementen i ett långlopp som splittrar fältet, backar och stigar.

Emil gjorde ju en galen prestation att ligga själv så länge i front och sedan in i klungan och bara bitas sig fast men sen också komma iväg på en attack som håller i mål. Ja, det var uppvisning och häftigt att se! Blev faktiskt själv rörd av målintervjun när man förstod hur hårt att slitit och vilken prestation de var. 

Ta bort H30

Mitt inlägg med en konceptuell idé/åsikt om H30-klassen blev snabbt ett populärt inlägg. Tror folk hoppades på lite kontrovers. Fått de flesta som typ håller med om att tanken har något. Medan några inte tror att det skulle påverka något och andra vill ha kvar den. Så rätt väntat. 

Det som kommit upp i diskussionen är en sak jag nämnt tidigare och det är att man skulle kunna ha ranking för att få köra elit. Så alla (nuvarande H Sport, Elit och H30) kör i "Senior" och så får man samla ranking poäng för att få köra i elitklassen. Så gör de redan i USA där man behöver poäng för att för köra i de högre klasserna cat 1, cat 2 osv. Då blir det en prestige i att överhuvudtaget starta i elit. Jag gillar den tanken, så i princip oavsett resultat i elit så är det ändå klart att man är bättre än de i senior. "Han kör elit". Eftersom det idag är fritt för alla att välja klass blir det ingen sån effekt och det lockar kanske mer att få en högre resultatsiffra och uppleva sig närmare snittet av åkarna på startlinjen. Men jag tror samtidigt att Sverige har för liten grupp utövare för att ranking skulle fungera. De kan funka i USA eller Tyskland, men lilla Sverige blir för små grupper. 

Träningstatus

Självförtroende fick sig en törn i Finnmarken, helt klart. Tog någon dryg vecka innan jag fick tillbaka lite känslan att jag är ju rätt bra på att cykla ändå. Men jag tror det är nu det börjar märkas att man haft typ 3 veckor där man fokuserat på att peaka och inte bygga och utveckla fysiologin. Sedan veckan innan Järfälla så har jag ju inte kört sådär hårt och det har inte blivit så många timmar heller . Sedan eftersom jag var lite förkyld några dagar efter Obbola så hade det börjat naggas i formen redan där, och en så lång period med mindre volym OCH kvalité kommer ju förr eller senare märkas i prestandan. SM-veckorna blev bara 8 och 9 timmars träning och sedan veckan efter Finnmarken blev också bara 8.5 timmar, då såret i benet gav en del problem samt resdagar osv. 

Nu den veckan som var nu är den första där jag fått in vettigt volym med 14 timmar. Jag har fortfarande semester vilket underlättar stort att få in 2 längre pass på en vecka. När man sedan går från semester till vardag kommer det kännas jättejobbigt att hålla uppe volymen, då det direkt innebär att alla kvällar försvinner till det. Nu kan jag ofta träna på dagen och få kvällen fri.

Körde ett pass naturliga intervaller där det inte alls svara bra kroppen, gick som inte att ta i. Då hade jag visserligen 2 hårda intervallpass på rad någon dag innan man jag tycker det borde gått ändå, hade lugna pass mellan. 

Ett av passen jag körde på monarken var 15 stycken 1-2:or för toleransträning. 1 minut arbete och 2 vila. Det är ett rätt tufft pass som är jobbigt första 3, sen blir lite bättre i 3-4 intervaller och sedan snabbt kan bli jobbigt. Jag fixande ändå 480 watt vilket var samma som jag körde i mars på 15 stycken. Så det var jag faktiskt rätt nöjd med då monark-intervaller blir som en annan grej och när man kör mycket monark blir man bättre på dessa pass. SÅ det var skönt att de gick. Kör jag bara 10 stycken brukar de gå med över 500 watt och mitt rekord på 20 stycken är 475, men det är tufft med 20 så de kör jag sällan. Då håller man på i 60 minuter 1-2-1-2-1-2...

Sen här om dagen körde jag 2x20 min 3-1:or. Där orkade jag inte riktigt matcha vår-sifforna. 362 watt och jag brukar kunna hålla 370-380 watt när man har hårdheten för inne. Jag hade också väldigt hög puls redan från de första intervallerna. Tror det är lite varmare och fuktigare i källaren nu. Men annars har jag lite svårt att skilja på svaghet i kroppen eller svaghet i huvudet. Det där att ligga på hög puls och bara tugga taggtråd känns väldigt tufft. Hände ett par gånger att jag sluta trampa mitt i intervaller och sedan veva igång igen. Men det passet körde jag direkt på morgonen och hade inte ätit frukost, så det tror jag kan ha påverkat lite, vi säger så. 

Jag har nu fått ihop 12 dagar på rad med träning, där ett pass blev avbrott med styrka. Något jag slarvat med över sommaren. Körde lätta marklyft och resten fokus på överkropp; rygg och axlar. Skivstångsrodd, dips, pull-ups! Känns än i kroppen!

Men imorgon blir det vilodag, det behövs nu känner jag. Inte på grund av styrkepasset utan bara allmän trötthet i kroppen. 

Wolverine

Såret på benet har nu läkt fint. Känner mig som rena Wolverine gällande läkkött. Hade trott jag skulle få dras med det längre. Men eftersom det inte var djupt utan bara stort men ytligt så har det gått fint. Före och efter nedan. Det var främst första 2-3 dagarna som de var riktigt besvärligt. Sedan med salvkompress som minskats storlek för varje omläggning har de funkat bra. Inte direkt påverkat träningen negativt heller.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: