Uppladdning
På lördagen körde jag alltså Lugnet XCO (Race Report) och det gick ju strålande, en 2:a plats i H30. Det fina resultatet gjorde att jag var mycket mindre nervös inför söndagen. Känslan var än än hur de slutade så hade helgen varit lyckad då jag fick pokal och allt! Efter det regniga racet på lördagen åkte vi iväg och åt på en italiensk restaurang, en riktigt bra laddning pasta! Däremot blev det tufft för magen då jag inte åt så mycket ordentligt under dagen, mest bars och sportdryck, för att sedan släppa ned en rejäl portion pasta. Men de behövdes såklart, åt även under kvällen mer godis och mackor för att fylla upp.Det blev relativt sent eftersom allt skulle hängas på tork och allt skulle göras klart för tidig avresa från huset vi bodde i. Men tillslut kom vi i säng. Eftersom XCO är så kort blir man inte så där tom och död i kroppen och den känns rätt pigg, det blir som ett (väl) hårt väckningspass. Jag kände väl av ryggslutet lite granna men körde lite mobilitet där på kvällen för att sträcka ut.
På morgonen kunde jag äta en rätt stadig frukost och var ovanligt lite nervös. Vi var på plats i rätt god tid vid lugnet, jätteskönt att börja fixa med cykeln och se så allt var i ordning.
 |
| Mycket prylar i bilen när man reser hela gänget! |
Som vanligt vid långloppen så gäller de lägga in cykeln i fållan i god tid för att inte hamna sist så det blev en mycket kort uppvärmning utan intensitet, sen 25 minuter innan start öppnar de fållan och då lade jag dit cykeln, men kom ändå nästan längst bak fålla 2 eftersom jag inte köat. Jag noterade att jag glömt att sätta tillbaka min pump som jag plockat bort för XCO:n. Inte läge att få punka alltså. Men jag hade en patron med mig så vissa möjligheter hade jag.
 |
| Mycket fokus i bilden! |
Energiplan
- 2 st Beet it shot 3 timmar innan
- 200 mg koffein 1 timme innan
Sen hade jag min mamma på lagningen vilket gjorde att jag körde 3 stycken 0.6 l flaskor med Umara U Sport 1:08 blandad till 80 g/flaska ungefär. En flaska per loop. Sedan 5 gels med koffein i min "soft flask". Fattar inte att folk kör med lösa gels, de är ju så svåra att hantera, dels att riva av utan att spilla ut halva och sen att inte skräpa ned. Känns som en no brainer med en softflask på 150 ml.
Jag hade som mest 1 slag under tröskel uppför backen, första 3 km var snittpulsen inte mer än 160 slag. Tog jag det FÖR lugnt?
Väl uppe blev det lättåkt med lite grusväg en bit och där blev vi väl en grupp på 10 personer kanske, som jag bedömer är 4:e klungan just då. Det är några kan känner igen i gruppen som Viktor Knutsson från Team Hi5 och Henrik Mård i H40 som jag följdes med under lördagens XCO. Det går bra för mig att följa gruppen och jag ser till att alltid snabbt trycka upp i rygg och att hålla mig i främre delen av klungan. Är nog aldrig längre bak än plats 5. Vi kommer ikapp en annan jämnstor grupp och blir en klunga på upp mot 20 åkare. Jag har inga problem att gå med i gruppen och håller mig långt fram. Viktor Knutsson gör bra jobb och håller uppe farten, vissa börjar slira i svansen.
Vi kommer ut på en öppen åker och jag tar en hård förning. När jag vinkar fram nästa är det ingen som vill dra, jag fortsätter och förstår snart varför. Jag drar gänget rakt in i första loopens största rejäla backe. Nåväl, ingen fara jag tar täten i backen och kör stadigt tempo. När vi kört en bit ropar publiken att vi är halvvägs. Jaha, tänker jag, det kanske går att krympa den här gruppen?
Jag gör ingen vansinnig satsning, men kör ganska hårt i hopp om att få med några, 3-4 stycken, så får man en bra grupp på 5 som kan samarbeta. När gruppen är mer än 10 blir det alltid några i svansen som bara åker med. Det är i den backen jag får högst pulsnotering både över både 1 och 10 minuter (1 min 170 puls, 10 min 164 puls). Det biter väl skapligt, men jag blir lite själv med hela gruppen bakom. Ingen vits att köra nån sologrej så tidigt utan jag myser lite på kommande stigparti och låter dem komma ikapp. Förhoppningsvis är några längre bak rätt svettiga i all fall.
När vi kommer in från första loopen rullar vi genom Gamla mormor. På toppen innan dricker jag en rejäl skvätt sportdryck, och faktum är att det är så många 180 graders kurvor med vallar att jag blir åksjuk! På riktigt, jag får hålla emot för att inte spy mot slutet. Först är jag rädd att kroppen säger ifrån, men så fort vi får cykla rakt så blir jag bra igen. Hehe, inget vanligt problem att ha kanske.
Första 60 minuterna har ändå varit ganska tuffa, framför allt accelerationerna vid tempoväxling från stig till väg och jag börjar fundera om jag ska kunna hänga med den här gruppen i drygt 90 minuter till?
Ut på loop 2 plockar jag en ny flaska och har fått i mig rätt bra ur den första, nu blir det rätt mycket stigar en period, ovanligt nog går det ganska sakta på stigarna. Jag tänker att loppet är långt och gör inget för att själv höja tempot. Här någonstans börjar jag känna att jag är i en bra grupp, bara den får krympa lite. Jag ser det inte som taktiskt smart att försöka lämna gruppen framåt utan satsar på att hålla mig kvar i gruppen så länge som möjligt. Att det går lite lugnare på stigarna gör att jag kan återhämta mig istället.
Tittar bakåt med jämna mellanrum men gruppen är relativt oförändrad, någon enstaka ramlar av nu och då. Jag håller mig fortsatt bland de 3-4 första. De andra som vid det här laget är långt fram är Viktor Knutsson, Henrik Mård och Tommy Hammarström och några fler som jag inte kan namnet på. Tommy som också kör H30 kör på rätt bra i några backar men kommer inte iväg utan vi fortsätter följas.
Det är lite som en dimma eftersom det är så mycket stig är det svårt minnas precis vad som händer när. Men de droppar av folk allt eftersom och när vi är på väg ut på loop 3 är vi kanske 5-6 stycken i gruppen nu. Jag väljer att köra vidare med samma flaska då jag har halva kvar.
Henrik Mård är åkstark och håller en bra fart. De börjar kosta att hänga med, men det går bra än om det är jobbigt. Det är inga längre lättåkta partier utan mest stig, uppför eller nedför. Jag är uppe och drar på vissa ställen men Mård ligger oftast i tät. De andra i gruppen är inte framme så mycket.
Loop 3 är mycket backig, det är flera branta backar på varandra och de känns som de aldrig ska ta slut. Jag kan inte banan och vågar inte satsa på att gå ifrån i någon av backarna, då jag inte vet vad som kommer sen. Det börjar hugga i lårframsidan när jag ställer mig upp på stigarna. I backarna har jag kontroll och utnyttjar det för att följa med tryggt istället för att attackera.
Jag försöker fråga Tommy Hammarström om han kör H30, men får inget svar. Jag får veta av de andra att han är döv! Sorry, jag tyckte han verkade tjurig men de var alltså inte så, han var supertrevlig. Han körde också H30. Efter att backarna i loop 3 tagit ut sin rätt var det bara jag, Tommy och Mård kvar i gruppen. Jag hade alltså överlevt och planen hade funkat, ligga med i gruppen tills den krympt. Rent placeringsmässigt i H30 var de bara Tommy jag hade att fightas mot, tänkte av vi låg kring 7-8:a i H30. Men i totalen ville jag givetvis slå Mård också.
Vi är äntligen på toppen och det är mest utför in mot mål.
Jag märker att jag och Mård får lite lucka mot Tommy i de snabba utförslöporna in mot stadion, så jag fortsätter åka aktivt för att öka luckan till Tommy innan stadion. Det funkar och när man börjar se in mot målet så är det några sekunder mellan mig och Tommy.
Den sista stigsnutten går jag förbi Mård och kör på så hårt jag kan. Men han hänger med in på stadion ändå. Tommy är en bit efter så H30 placeringen är säker, men spurten blir mot Mård. Hur det slutar ser man bäst i videon nedan.
Race
Direkt i starten är det en riktigt bra backe upp för berget. Det passar mig perfekt får dels hinner man bli varm innan de börjar gå snabbt och så sprickor fältet upp så det inte blir så enorma grupper på toppen.
 |
| Uppför startbaken finns alla möjligheter att bränna sig! Foto: mtbfoto.se |
Väl uppe blev det lättåkt med lite grusväg en bit och där blev vi väl en grupp på 10 personer kanske, som jag bedömer är 4:e klungan just då. Det är några kan känner igen i gruppen som Viktor Knutsson från Team Hi5 och Henrik Mård i H40 som jag följdes med under lördagens XCO. Det går bra för mig att följa gruppen och jag ser till att alltid snabbt trycka upp i rygg och att hålla mig i främre delen av klungan. Är nog aldrig längre bak än plats 5. Vi kommer ikapp en annan jämnstor grupp och blir en klunga på upp mot 20 åkare. Jag har inga problem att gå med i gruppen och håller mig långt fram. Viktor Knutsson gör bra jobb och håller uppe farten, vissa börjar slira i svansen.
Vi kommer ut på en öppen åker och jag tar en hård förning. När jag vinkar fram nästa är det ingen som vill dra, jag fortsätter och förstår snart varför. Jag drar gänget rakt in i första loopens största rejäla backe. Nåväl, ingen fara jag tar täten i backen och kör stadigt tempo. När vi kört en bit ropar publiken att vi är halvvägs. Jaha, tänker jag, det kanske går att krympa den här gruppen?
"Jaha, tänker jag, det kanske går att krympa den här gruppen?"
Jag gör ingen vansinnig satsning, men kör ganska hårt i hopp om att få med några, 3-4 stycken, så får man en bra grupp på 5 som kan samarbeta. När gruppen är mer än 10 blir det alltid några i svansen som bara åker med. Det är i den backen jag får högst pulsnotering både över både 1 och 10 minuter (1 min 170 puls, 10 min 164 puls). Det biter väl skapligt, men jag blir lite själv med hela gruppen bakom. Ingen vits att köra nån sologrej så tidigt utan jag myser lite på kommande stigparti och låter dem komma ikapp. Förhoppningsvis är några längre bak rätt svettiga i all fall.
 |
| Slutet på loop 1 består av den fina leden "Gamla mormor". Foto: cykelkanalen.se |
Första 60 minuterna har ändå varit ganska tuffa, framför allt accelerationerna vid tempoväxling från stig till väg och jag börjar fundera om jag ska kunna hänga med den här gruppen i drygt 90 minuter till?
Ut på loop 2 plockar jag en ny flaska och har fått i mig rätt bra ur den första, nu blir det rätt mycket stigar en period, ovanligt nog går det ganska sakta på stigarna. Jag tänker att loppet är långt och gör inget för att själv höja tempot. Här någonstans börjar jag känna att jag är i en bra grupp, bara den får krympa lite. Jag ser det inte som taktiskt smart att försöka lämna gruppen framåt utan satsar på att hålla mig kvar i gruppen så länge som möjligt. Att det går lite lugnare på stigarna gör att jag kan återhämta mig istället.
Tittar bakåt med jämna mellanrum men gruppen är relativt oförändrad, någon enstaka ramlar av nu och då. Jag håller mig fortsatt bland de 3-4 första. De andra som vid det här laget är långt fram är Viktor Knutsson, Henrik Mård och Tommy Hammarström och några fler som jag inte kan namnet på. Tommy som också kör H30 kör på rätt bra i några backar men kommer inte iväg utan vi fortsätter följas.
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Ut på loop 3. Foto: Elin |
Loop 3 är mycket backig, det är flera branta backar på varandra och de känns som de aldrig ska ta slut. Jag kan inte banan och vågar inte satsa på att gå ifrån i någon av backarna, då jag inte vet vad som kommer sen. Det börjar hugga i lårframsidan när jag ställer mig upp på stigarna. I backarna har jag kontroll och utnyttjar det för att följa med tryggt istället för att attackera.
Jag försöker fråga Tommy Hammarström om han kör H30, men får inget svar. Jag får veta av de andra att han är döv! Sorry, jag tyckte han verkade tjurig men de var alltså inte så, han var supertrevlig. Han körde också H30. Efter att backarna i loop 3 tagit ut sin rätt var det bara jag, Tommy och Mård kvar i gruppen. Jag hade alltså överlevt och planen hade funkat, ligga med i gruppen tills den krympt. Rent placeringsmässigt i H30 var de bara Tommy jag hade att fightas mot, tänkte av vi låg kring 7-8:a i H30. Men i totalen ville jag givetvis slå Mård också.
Vi är äntligen på toppen och det är mest utför in mot mål.
 |
| Dropping in! Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Håll i nu! Foto: mtbfoto.se |
Den sista stigsnutten går jag förbi Mård och kör på så hårt jag kan. Men han hänger med in på stadion ändå. Tommy är en bit efter så H30 placeringen är säker, men spurten blir mot Mård. Hur det slutar ser man bäst i videon nedan.
Jag fick ta hem spurten och trodde alltså att det var en placering kring 7-8:a i H30. När vi sen stått och pratat en stund där i målfållan så förstår jag tillslut också att jag faktiskt vann H30! Jag hade ingen aning att de var segern jag körde för!
Vilken bomb, jag hade aldrig vågat tro att det skulle gå så bra. XCO:n på lördagen var ett skrällresultat i sig, men den banan passade mig verkligen och det är inte så långt race så den kunde jag förstå bättre. Men att vinna H30 i långloppscupen var någon jag aldrig vågat drömma om! Helt överväldigad och svårt att smälta det hela, men mycket mycket glad!
 |
| Det är väl ungefär här det går upp för mig att jag faktiskt vann H30! |
 |
| Tack för fighten Tommy! |
 |
| Mitt största fan! |
Jag visste att jag var starkare än i fjol men det här var så stor skillnad. Om jag jämför mot när jag körde Mörksuggan i fjol så slet jag mycket hårdare och var helt död i mål den gången, men kom då 61:a totalt.
Det känns fantastiskt roligt helt enkelt och motivationen är givetvis på topp efter den här helgen.
Jag har redan fått kommentaren att jag borde köra elit. Med all rätt, jag brukar ju själv påpeka att den som vinner H30 borde köra elit, typiskt. Men ett resultat gör ingen till elit och jag tror jag måste ha träffat en riktigt kanonform till helgen i kombination med att banorna verkligen passar mig. SÅ nu ska vi alla ta det väldigt lugnt! Frågan bara hur jag blivit i så bra form, antar det bara är att fortsätta på samma sätt och hoppas de håller i sig.
Analys
Snittpulsen för hela loppet landade på 158 slag, eller 84%. Precis i gränsen mellan Zon 3 och Zon 4. Precis som på XCO:n så blev det väldigt lite tid i Zon 5.
 |
| Tid i pulszoner Långa Lugnet 2019. |
Det var nog därför det blev en relativt "behaglig" resa, ett kontrollerat tempo i starten och sedan en stark avslutning. Problemet är att det är svårt att ta så många placeringar om avstånden redan blivit stora. Slutsatsen blir kanske att jag borde riskera ett högre tempo i inledningen för att komma med en ännu starkare grupp och så vara beredd att slita ont i sådär 90 minuter och bara hoppas att man inte klappar igenom totalt utan ändå kan bärga en placering. Det är omöjligt svara på vilket taktik som hade fungerat bäst.
Heja!
SvaraRadera