Sorgearbete över säsongen

Jag tycker verkligen det är jobbigt att säsongen ställs in. Många verkar ta det med en axelryckning och uttrycket "det finns viktigare saker just nu". Jag blir dock riktigt besviken att inte få chansen att tävla som planerat.

Det här inlägget blir lite terapi att få skriva av sig och förhoppningsvis släppa vissa delar och göra det bästa av det läget vi är i. Det bet lite att skriva ihop mina tankar, det blir ganska öppenhjärtat - känslorna rakt ut på nätet. Men de fick blir så. Är det verkligen så att alla tar det med ro? Är det bara jag som blir riktigt besviken? Efter min familj så är det just nu träningen som är mitt största fokus och som är det jag bryr mig mest om. Jag känner mig orättvist behandlad av corona, jag känner mig kränkt. Kanske är det en generationsgrej ;)

När man pratar om sorgens 5 faser så är dessa förnekelse, ilska, köpslående, depression och slutligen acceptans. (Jag vill inte jämföra detta med en verklig sorg som där någon gått bort eller något värre, så ni får inte ta illa upp för liknelsen.) Dessa faser har hittills stämt rätt bra in på mina känslor kring en inställd säsong. För någon vecka sen var de ren förnekelse - Ah de kommer gå över på några veckor sen KÖR VI från 2 maj! Nu sedan dess har jag hamnat i en mix av ilska och köpslående. Ilska för att detta måste komma nu, då jag planerade min bästa säsong någonsin. Att de inte kunnat kommit för 5 månader sedan då jag ändå bara suttit i källaren. Eller att de kunde kommit några månader senare. Hade vi bara fått köra några av de större tävlingarna så hade man förhoppningsvis hunnit med att få in ett bra resultat på nationellt nivå som ett kvitto på utfört arbete. Jag köpslår - mailat SCF med massa idéer. Funderar hur man ska kunna ta sig till race där de bästa kör, kan de komma hit? Svartrace? Gratis anmälningsavgift om du är snabb! Men inget håller.

Så det blir väl en depression snart då, nej det tror jag inte. Jag har i alla fall kommit tillbaka lite till vad som är viktigt på riktigt och uppskattar tiden med familjen mer på något vis. Jag är föräldraledig 2 dagar i veckan och sänkt motivation för tävlingspremiären har i kombination med att jag kommit in i föräldraledighetslunken gjort att jag njuter mer av de dagar då man i lugn i ro kan vara med barnen. Det finns ju saker i livet som är värt grymt mycket mer än några race. Men känslan är en annan när det man haft som målsättning så lång tid plötsligt rycks bort. 

Team Hi5

Det nya teamet är en anledning att jag var extra laddad för den nya säsongen. Nu får vi aldrig köra tillsammans i större race. Visst, vi kanske får köra några små klubbrace i Norrland men det är ju inte riktigt samma sak. Just nu får ju inte ens hela norrland samlas utan bara distriktsvis. Men det är klart är hela "norrlandseliten" på plats så är det en ganska hög nivå trots allt.

Teamet skapar också möjligheter att åka på fler race än man kan göra annars både genom stöd och att ha ett gäng att åka med. Så jag hade ju sett fram emot att kunna representera så mycket som möjligt! Jag hade efter lite fundering valt att kliva upp och testa elit, nu blir det inga race i den klassen vad de verkar...

Den enda sanna mätningen...

...är nationella tävlingar. Tävlingar i Norrland håller hög nivå, absolut. Men där kommer resultatet bero till stor del på hur bra alla andra cyklister råkar ha blivit just denna sommar. En 4:e plats skulle potentiellt kunna vara ett bättre resultat än en seger, beroende på konkurrensen på ett mindre lopp. Detta slipper man på nationell nivå - där är toppnivån på de allra bästa ganska konstant över tid och resultat mäts således lite mer objektivt. Både placeringen, men också tiden efter elitsegraren. Visst de varierar lite med vilka som är med, men överlag blir de rätt bra måttstock.

När man är med i täten så blir det väldigt små marginaler mellan vinst eller 3:e plats. Små saker kan göra att man missar. Kör man ett nationellt race så kan små saker göra skillnaden på några placeringar men man kommer inte 32 istället för 15:e via småsaker. Det känns som enda sättet att vara säker på att det är en stark prestation nu är att vinna race i norrland. Gör man det så har man topp 20 och kanske till och med topp 10 nivå nationellt.

Kapacitet

Jag har tagit ett stort kliv i kapacitet i vinter, mer än jag trodde jag skulle klara på förhand. Någonstans mellan 15-30 watt ökning av både tröskel och aerob effekt (vo2max) jämfört med i fjol. Att få se vad detta kunde generera för prestationer har ju varit drivkraften hela vintern varenda kväll när barnen somnat att gå ned och göra jobbet i tvättstugan. Detta är den stora saken som jag tycker är värst. Men jag gör ju inte 391 watt i 50 minuter som Richard Larsén i all fall, då hade man ju verkligen grinat.

Hade jag haft ungefär samma siffror i träningen i 2-3 års tid hade det inte känts lika allvarligt. Nu var jag verkligen nyfiken att se vilken nivå jag kunnat nå. Visst har jag nu en struktur som jag är säker på att den tar mig till den här nivån igen, men det är så bortkastat med att ha det nu. Även om det såklart på lång sikt är ett bra steg att senare kunna bygga vidare från. Det tar många år att bygga en grym cyklist och jag har ökat upp på rätt kort tid så de finns mer att hämta bortom detta.

Jag känner inte att jag har något att bevisa - man jag hoppas att jag har något att visa!

Visst jag är fortfarande orolig att allt detta ska vara felaktigt och att cykeln på något sätt visar fel och när jag börjar köra ute så har jag typ samma effekt som i fjol. Det vore en rejält sänkning av motivationen! Men jag tror ändå jag ska vara starkare i år. Vi får se =)

Nya tävlingar

Det var flera nya tävlingar jag hade planerat att köra för att få se nya banor och områden. Det hade jag sett fram emot då jag förra året körde väldigt mycket samma tävlingar som året innan.

Nu då?

Hur ska man motivera sig att fortsätta driva på med träningen? Ja, jag har redan börjat fundera över ett antal prestationsmått som jag vill slå PR i under sommaren. Det är backar och varvtider som jag bara skall slå mina tidigare rekord i. Jag listar dem inte här med det finns ett flertal bra benchmarks runt om i Skellefteå som jag använder i träningen. Även i Lycksele finns en del KOMs som kräver väldigt hög kapacitet för att slåss om...

När det inte blir nationella race så blir de mindre tävlingarna regionalt nu de viktigaste tävlingar. Dessa kommer alltså prioriteras upp. Istället för att "träna igenom" dem så får träningen anpassas mer. Men det känns svårt att göra en full laddning för en klubbtävling/träningstävling - det krävs på något vis ett officiellt arrangemang för att man ska vara säker på att alla tar det på allvar. Om vissa bara ser det som träning så svalnar ju värdet. Det blir också en mer kittlande målsättning att försöka vinna dem. Pallen är jag nöjd med men nu vill jag verkligen försöka vinna om chansen finns. 

Det gäller ju också hålla uppe motivationen för rätt vad de är så går det att börja tävla i augusti eller så och då gäller de ju att vara på topp!

Jag har ju funderat på att längre i framtiden, om man lyckas ta tävlandet lite mindre seriöst, skaffa en enduro "light" cykel med 130-140 mm slaglängd och satsa nån sommar på att köra mer utför och inspirerad cykling. Kanske testa vara med i någon ESS. Lite som Helena Enqvist skriver om att upplevelsecyklingen får ta mer plats. Så här i efterhand hade de ju varit rätt säsong detta, men det är lätt att vara efterklok. Känner inte att det är läge att köpa ytterligare en ny cykel denna säsong heller riktigt. Ekonomin blomstrar inte direkt som föräldraledig. Däremot finns ju många fina köplägen på börsen nu, men det är för en annan blogg.

Jag håller på att skriva ihop ett inlägg som beskriver och drar slutsatser från min intervallvecka där jag körde 7 dagar på rad med hårda intervaller - håll utkik för det inlägget som bör komma under veckan.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Följ mig också på: